Begreppet ”Stor-Sveg” under utredning

Stor-Svegare? Kanske, kanske inte? Det förtäljer inte historien. I vart fall i baksätet en välmående pälsklädd passagerare som förnöjt lutar sig bakåt medan privatchauffören som kör bilen får nöja sig med skinnkeps och skinnjacka. Järnvägsbron i Sveg 1920-tal. Du som läser detta, hör gärna av dig om Du känner till vad det är för bilmärke? Foto: privat
Foto av författare

Mats Haldosén

I min förra artikel i sveg.se nämnde jag mitt pågående bokprojekt ”Optimismens år – Sveg under 50- och 60-tal” som jag hållit på med sedan dryga halvåret. Ett 50- och 60-tal från min uppväxttid i Sveg vilket gör det hela extra spännande och roligt i tecknandet av alla minnen, händelser, människor och bebyggelse som passerat revy. Men – allra viktigast – göra detta tillsammans med många andra som vill vara med och ge sin berättelse om hur det en gång begav sig. Under den här tiden växte Svegsbygden på många fronter. Sveg blev större men från väster, norr och öster om Sveg kunde man redan som ung pojk höra folk utifrån säga ”Stor-Sveg”.

Efter att en längre tid ha gått och grunnat på begreppet Stor-Svegare som vi uppvuxna och framlidna i Svegsamhället levt med under minst ett halvsekel, ställde jag mig frågan vad det egentligen står för? Mina funderingar växte fram för några år sedan under ett av de veckovisa möten jag hade med gode vännen, släkt- och bygdeforskaren Hans Ersa, Hans Eriksson från Herrö (1928-2017). Mycket snart bestämde vi oss för att titta närmare på begreppet och försöka bena upp det innehållsmässigt. Vem är egentligen en Stor-Svegare? Är denne någon slags urinvånare/ur-Svegare? Utsprungen från ort och plats generationsvis bakåt i tiden? I likhet med byarna i Härjedalen som kan blicka tillbaka till gamla anor och sekelvisa mantalslängder.

Från att under 1800-talet ha varit en mycket liten plats med kyrka, prästgård, tingsrätt, fjärdingsman, skola, hus och ett mindre antal bondgårdar, började folk under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet flytta in till Sveg. Folk från omgivande delar i landskapet, först och främst från närliggande byar i sällskap med inflyttade från andra delar av Sverige. Sveg hade en bit in på 1900-talet ett färre antal invånare. År 1922 hade Svegsmons municipalsamhälle (bildat 31 december 1908 som 1937 blev Svegs köping) bara 649 invånare medan det i hela Svegs socken bodde 2 623 invånare för att nu ge ett riktmärke. Själva Sveg var i förhållande till närliggande omgivning litet.

I församlingsboken från år 1900 återfinns många sysselsättningar och näringsgrenar. Här går att finna yrken som prästerskapet noggrant antecknade, skräddare, sömmerska, strykerska, smeder, stenarbetare, målare, öltappare, kopparslagare, skomakare, sadelmakare, sågverksarbetare, murare och snickare samt telegrafreparatör, urmakare, handlare, skogsförvaltare, kronofogde, kronolänsman, veterinär, läkare, sjuksystrar m.fl. Yrkesfolk som behövdes för att bygga upp ett samhälle, de flesta, en majoritet, komna till Sveg utifrån.

Efter en tid av forskning kunde Hans Ersa och jag konstatera att ”Sveg är ett verk av inflyttade och tillresande” och ifrågasatte då det riktiga i att kalla bosatta i Sveg för Stor-Svegare. En vilseledande benämning om det nu skulle vara fråga om referens till urinvånare eller ursvegare.

Men det kan ju också vara på det viset, att begreppet Stor-Svegare inte har något med ursprung att göra? Kan det vara så att de boende i Sveg var borgerskap och sysslade med affärsverksamhet, myndighets- och kontorsarbete, inte hårda jobb i skog och älv, flottning. Det kan också vara fråga om ett skällsord från övriga landskapet över de bosatta i Sveg, största orten i Härjedalen. Upplevelsen att vi är stöddiga och stora av oss. Uttrycket är då menat vara negativt och beror på en fördom som är rotad i att Svegsborna skulle vara ”landskapets/Härjedalens kommuns storebror”. Om så fallet är idag, är det både beklagligt och tråkigt att det tänket fortfarande håller i sig. När det istället handlar om nära samarbete inom landskapets gränser och inte det motsatta, ett revirtänk som leder till både splittring och söndring. Härjedalen är för litet för det.

Mycket (inte allt) som händer i ”Stor-Sveg” ska tydligen motarbetas. Att det blev ett badhus i Sveg var fel. Kommer väl ihåg att i god tid före storkommunreformen 1974 passade Lillhärdals, Hedes, Tännäs och Hogdals landskommuner på att bygga varsitt badhus (som jag gott kan förstå) innan dessa kommuner upphörde 1974 och uppgick i Härjedalens kommun. Men det dröjde inte länge förrän det blåste motvindar från här och där i landskapet visavi ett byggande av badhus i Sveg. Efter häpnadsväckande mångårigt politiskt dribblande hit och dit, så kallad politisk långbänk, kunde så badhuset i Sveg invigas den första mars 2008. Då hade det gått 34 (!) år sedan Härjedalens kommun bildades.

Och idag har vi det här med flygplatsfrågan. Finns tydligen planer på ytterligare en flygplats i linje med Svegs, nämligen Hedlanda vid Vemdalen. Återigen en politisk het potatis där känslorna lär svälla och kanske om det vill sig, ytterligare en politisk långbänk med miljonrullning? Det hittills bästa i debattinlägg om flygplatsfrågan kommer från det franska paret Caroline och Alain Mathon, utbildade piloter som flugit mycket på Alperna och Pyrenéerna och på senare år flyttat till Linsell. Parets förslag om en uppgradering av Sveg till en regional flygplats, öka antalet reguljärflyg vintertid, skapa pendlingstrafik mellan Sveg och skidorterna samt göra Hedlanda flygplats till en attraktiv fritidsflygplats, att användas till diverse luftsporter som segelflyg och fallskärmshoppning, vilket kan locka fler turister till området.

Finns ytterligare ett exempel på intressant debattfråga. När Svegs destinationsbolag lämnade in en skrivelse om att inte dra om E 45:an, något som skulle vara en stor nackdel för hela Härjedalen, framför allt sommartrafiken som i så fall skulle ledas förbi landskapet. Då är plötsligt inte alla bysamhällen med i tron att det bara gynnar Sveg om vägutbyggnaden inte blir av. Sommarturismen är växande och något som alla i Härjedalen är beroende av, kanske framför allt att förlänga sina säsonger för att klara alla investeringar som görs.

Nej, det är tydligen inte alldeles lätt det här med relationen bysamhälle-kommuncentra, småstad/glesbygd-storstad, fenomen som finns över land och rike. Här i Härjedalen tycker jag att det är dags att sluta upp med revirtänket och sätta samarbete i fokus för Härjedalens bästa och fromma – gemensamt ta tillvara det vi är duktiga på i landskapets namn.

Personligen gläds jag över att Lofsdalen fått ett museum till stånd till minne av guldgrävarsonen Erik Lindblom, Lillhärdals vackra Greta Garbo-staty där den står ute bland hjortronmyr och snårskog i Stockholm i Lillhärdalsskogen, Ytterhogdals och Lillhärdals framgångsrika fotbollslag, Hede Skidklubbs berömvärda ungdomssatsning på skidskytte, skidor och backhoppning, den populära kabinbanan i Funäsdalen, den nya sexstolsliften med vindskydd på Vemdalsskalet som jag testade förra vintern samt ölbryggerierna i Tännäs och Lofsdalen som tillverkar öl med kärlek, malt, humle, jäst och friskt fjällvatten.

Det finns mycket i Härjedalen som är bra och kan utvecklas till något riktigt bra med gemensamma tag och positivt tänkande i förarsätet. Här har Destination Sveg, Destination Vemdalen, Destination Hede, Destination Lofsdalen och Destination Funäsdalen stora utmaningar att möta, övervinna och förverkliga. Lycka till !

 

Järnvägen i drift med ånglok och vagnar på väg över järnvägsbron i riktning järnvägsstationen. Vacker vy med Ulvkälla och Björnknätten i bakgrunden. Omvärlden hade nu äntligen anlänt Svegsbygden som växte och med tiden blev större. Sveg – ett verk av inflyttade från närliggande byar och övriga Härjedalen samt tillresta från övriga landet. Foto: privat
1909 invigs järnvägssträckan Orsa-Sveg av kung Gustav V och drottning Victoria med mycket folk på plats. Enskilda Orsa-Härjeådalens järnväg som den hette och förstatligades 1919. En kostsam infrastruktursatsning men väl klok och välkommen förändring som förändrade Härjedalen för många år framöver. Transporter av varor, personer och tjänster samt tryck på kommunen att ordna med bebyggelse och fastighetsstruktur, vägar, el- och telenät, vatten- och avloppsnät samt få ordning på samhällsinstitutioner som utbildningsväsende och sjukvård utifrån stiftade lagar och förordningar. Järnvägen – en då klok investering – som idag för över 100 år sedan gott kan jämföras med dagens utbyggnad av bredband i syfte att länka samman olika delar av Sverige och stora världen som kommit in i våra vardagsrum. Foto: privat
Tidtabell för sträckan Sveg-Orsa-Sveg med anslutning till Stockholmståget. På den här tiden tog det sannerligen sina timmar att ankomma den kungliga hufvudstaden. Foto: Mats Haldosén

Prenumerera på min YouTubekanal

Morgan Grip – I kameralinsen med Härjedalen som utgångspunkt. Det är självklart helt gratis!