Svegssonen Staffan Bond Westfält mot nya musikaliska utmaningar

staffan2.jpg
Staffan Bond Westfält lämnar bandet Smalare än Thord efter 15 år. Foto: Jocke Lagercrantz

Han har smakat på det glammiga popstjärnelivet. Han har spelat en av Roger Pontares låtar ungefär 2000 gånger. Han har nobbat en turné med Jill Johnsson för ett basistvikariat och Tekniskt Missöde var namnet på ett av hans allra första band.

Möt musikern Staffan Bond Westfält, som alltid hävdat att Sveg är ”a place to call home”.

Numera bor han på Lilla Essingen strax utanför Stockholm, men det var i Kåkstan i Sveg som han växte upp. Hela tiden med musik runt omkring sig.

– Jag spelade med alla möjliga band och konstellationer, bland annat Kingen and The Pants, Tekniskt Missöde, MTG-band och Western Drifters, för att nämna några. Det blev alltifrån rock och blues till country och ”gammeltjo”, berättar Staffan.

Den musikaliska resan fortsatte till musikgymnasium i Härnösand och sedan vidare till Stockholm och det musikliv som huvudstaden hade att erbjuda. Även där spelade Staffan i olika sammanhang och band, både egna projekt och som musiker och låtskrivare åt andra artister.

Under 90-talet fick Staffan känna på det glammiga popstjärnelivet, tillsammans med två småländska kompisar.

– Vi hade ett band som hette Scam och vi hade några roliga år med skivor, tv- och radioinspelningar, videoinspelningar, turnéer, fotosessions och inspelningar i bland annat Polarstudion. Det gav inte mycket pengar men vi fick som sagt känna på popstjärneglamouren, säger Staffan.

De senaste 15 åren har Staffan Bond Westfält haft coverbandet Smalare än Thord som hemvist, där han har spelat gitarr, men det var en ren tillfällighet att han började där.

– Jag skulle ut på sommarturné med Jill Johnsson när Perra Eriksson, trummisen i Smalare än Thord ringde och undrade om jag kunde vicka på bas i bandet då basisten Zeke Bendelin blivit sjuk. Så blev det. Jag tackade nej till Jill och gav mig iväg till Hudiksvall där mitt första gig med Smalare än Thord var, berättar Staffan.

– När Zeke blev frisk och kom tillbaka frågade bandet mig om jag ville fortsätta som gitarrist och så blev det. Det var så att säga ett bananskal som tog mig in i coverbandsvärlden, det var inget medvetet val, det var dit vägen bar just då, säger han.

Nu har Staffan Bond Westfält bestämt sig för att prova nya vägar. Efter drygt 15 års turnerande med Smalare än Thord så slutar han i bandet för att söka nya utmaningar. Bland annat i sin studio vid Vasaparken i Stockholm. En studio där härjedalingarna Gunnar Bäcke och Jens Persson båda har spelat in sina senaste album.

– Just nu producerar jag några låtar på Michael Michailoffs kommande skiva tillsammans med Martin Bianco. Så delvis kommer jag att jobba i min studio, sedan får vi se vad det dyker upp för roliga gig, jag är öppen för lite av varje, funderar Staffan som har sett musikbranschen totalt förändras under sina år i huvudstaden.

– När jag flyttade till Stockholm fanns det en musikindustri med skivbolag och förlag som styrde och födde musikbranschen och artisterna. Det fanns mycket pengar och många människor som levde av försäljning av musik. Idag är det få stora aktörer kvar på den marknaden och eftersom allt går mot ”gratis är gott” så är det få artister och musiker som tjänar några pengar på sina inspelningar, säger Staffan som ändå menar att det på sätt och vis gynnar musiklivet.

– Ja, det goda som det för med sig är att många större artister får piskan på sig att dra ut på turné för att tjäna pengar, till glädje för alla som vill se och höra musik på riktigt. Idag gör många artister allt själva i större grad och kan då förhoppningsvis behålla mer av den eventuella vinst som uppkommer, säger Staffan.

Även om covermusiken nu har varit hans hemvist i 15 år och klassiska låtar som AC/DC:s ”Highway to hell” och Roger Pontares ”När vindarna viskar mitt namn” har avverkats cirka 1500-2000 gånger, så har Staffan alltid skrivit egen musik. Han har bland annat skrivit ledmotivet till filmen ”När rocken kom till Sveg” som har setts av över en miljon tittare. Låten ”A place to call home” berättar om Staffans flytt till Stockholm, men att hembygden ändå alltid kommer att vara ett ställe att kalla ”hemma”. Ett annat exempel på Staffans egna alster är ”The best I could” som ni kan lyssna på här bredvid. Är det kanske dags för ett eget album nu?

– Det skulle vara kul att göra något i eget namn, jag har nosat på den tanken, säger Staffan som musikaliskt har låtit sig influerats från olika håll, bland annat från en av musikvärldens absolut största gitarrister.

– Ett tydligt minne är att jag satt hemma i vardagsrummet hos mamma och pappa på Svegsgatan och spelade gitarr till Eric Claptons LP ”Backless”, om och om igen, säger han.

Till sist; Tekniskt missöde?

– Det var själva ”ur-bandet”. Det var jag på trummor, Mats Nilsson (numera etablerad basist och producent, red anm), Torbjörn Andersson på bas och Stefan Duberg och Magnus Andersson på varsin elgitarr. Vi spelade rock, typ Hurriganes och hade spelningar på Aktivitetshuset och i pingisrummet på Norra skolan. Namnet kom min syster Cecilia upp med när vi inte kom på något själva. ”Tekniskt missöde” sa hon, med vad jag tror var en pik till oss och våra prasslande spiralkablar till instrumenten.

staffan1.jpg

– Det kanske är dags för ett eget album nu, säger Staffan Bond Westfält. Foto: Jocke Lagercrantz

ANNONS: