50 år sedan första månlandningen – Mats Haldosén blickar tillbaka

De tre astronauterna ombord på Apollo 11. Till vänster den första människan på månen Neil Armstrong, Michael Collins som var kvar i omloppsbana med Apollo 11 och till höger andre man på månen, svenskättlingen Edwin ”Buzz” Aldrin. Foto: NASA

Dela det här!

I dag är det 50 år sedan den första människan satte sina fot på månen och för många blev en historisk händelse av stora mått världen över. Hundratals miljoner följde den spännande månlandningen i Stillhetens hav via tv-apparaterna som ägde rum den 20 juli kl 21.17 svensk tid 1969. Sex och en halv timme senare kl 03.56 satte astronauten Neil Armstrong ner sin fot på månen med att säga ”That’s one small step for a man, one giant leap for mankind” (detta är ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten). Månlandaren hette ”The Eagle” (Örnen) och farkosten som tog astronauterna tur och retur jorden-månen bar på namnet Apollo 11.

Författaren Mats Haldosén, då 16 år gammal, minns den rafflande upplösningen av månfärden, månlandningen och det oförglömliga steget Neil Armstrong tog för fotfäste på månytan. Klarvaken som Mats var och fascinerad av allt som hette rymden och flyg.

Annonser
Webbyrå Mediamakarna Grip. Vi skapar webbplatser som älskas av såväl besökare som sök- motorer. Webbhotell med drift, förvaltning och support i framkant.

”Jag minns mycket väl den kvällen och natten till dagen därpå. Vi var på väg hem till Sveg från fäboden Kristinehamnsvallen vid Hundsjön, 2 mil söder om Sveg, när pappa Olle plötsligt stannade bilen på en höjd. Ut ur bilen steg vi. Mamma Lillan i sällskap med pappas morbror hemmansägare Helmer Jönsson (1891-1981) från bondgården Mångs i Byvallen, Sveg. Alla blickade vi upp mot månen i fullt sken, molnfritt som det lyckligtvis var. Bara några timmar innan månlandningen skulle äga rum. Förunderligt, sade den då 78-årige Helmer. Ska verkligen människor för första gången landa på månen? Helmer som varit med om en tidsresa med fantastisk utveckling i samhället på områden som vetenskap, teknik och medicin.

Månlandningen blev en stor händelse som många minns glasklart. Öppnade vägen mot något helt nytt. En närmare titt på vår närmaste granne i rymden. Men vad betydde månlandningen i sig och för framtiden?

Det för mig 30 år tillbaka i tiden då jag 1989 hade äran att få träffa och intervjua en av de två sista astronauter som besökte månen, Apollo 17 i december 1972, och ställa dessa frågor. Harrison H. Schmitt med smeknamnet ”Jack”, den förste vetenskapsastronauten, geolog och pilot ombord på månlandaren. På Sverigebesök vid amerikanska IT-företaget Digital Equipment som hade sitt Sverigekontor i Sundbyberg. En oförglömlig upplevelse och minne jag har med mig livet ut och det mycket tack vare Digitals Elisabeth Markén och Mats Hansson (förunderligt då jag en gång bar på det namnet). Intervjun publicerades i Digitals eget nyhetsorgan. Digital Equipment som 1998 köptes av Compaq som i sin tur 2002 köptes av HP, Hewlett Packard.

Harrison H. Schmitt som tillsammans med Eugene Cernan besökte månen i december 1972. Harrison som var vetenskapsman, geolog, pilot, affärsman och toppen på allt 1976 senator i amerikanska Kongressen för delstaten New Mexico där han föddes och växte upp. Stort intresse i att lära mer om universum och vår plats i alltet, geologi, freds- och säkerhetsfrågor, teknologi och biomedicin samt framtidsfrågor med särskilt fokus på klimatfrågor ända fram till idag, nyligen fyllda 84 år som han är. Foto: privat

Här ett utdrag från intervjun med Harrison H. Schmitt 1972 där han säger att alla framsteg som gjorts under ett sekel på olika områden får tanken att svindla:

”Ta bara min resa hit till Sverige. På några timmar har jag färdats från min hemstat New Mexico, för att stå här i Stockholm och föreläsa om framtiden. Och ta den explosiva utvecklingen inom elektroniken – kommunikationen mellan människor handlar idag om sekunder. 1961 deklarerade president John F. Kennedy i ett historiskt tal att innan utgången av sextiotalet sätta en ”man” på månen. President Kennedy borde ha sagt ”människa” med tanke på dagens representation av kvinnor bland astronauter. När jag sände in min ansökan 1964 fanns ingen kvinnlig medsökande.

Hur kändes det att stå där på månen?

Känslan att stå på månen är unik. Månresan gjorde att jag mognade som människa. Jag nådde fram till insikten om vad vi människor kan skapa genom samarbete och rikligt med motivation. För mig är nyckeln till all framgång just motivation. Men en förutsättning för att vi ska få uppleva den fortsatta utvecklingen – i Sverige och världen – är att vi kan skapa varaktig fred.

Ett av uppdragen på månen var att söka rätt på och studera Taurus-Littrow dalen, dess geologi och högsta berg. Söka rätt på vulkaniska rester av kemiska ämnen som vår egen jord återfinns i vulkanområden på Hawaii och Island. Det blev hårt arbete att hinna med alla krävande arbetsuppgifter vi i så lång tid hade tränats för. Men det var samtidigt roligt att ta sig fram där på månen. Det kändes som om man stod på en jättelik trampolin där Eugene Cernan och jag studsade fram. Och det gällde att komma ihåg ”längdåkningstekniken”. Den var till stor nytta och faktiskt en del av vår utbildning under NASA:s ledning, den amerikanska rymd- och flygstyrelsen. Under oss fotavtrycken som blir kvar där cirka en miljon år. Ibland när jag vill vara rolig brukar jag föreslå dem som vill lämna efter sig något av bestående värde, är månen en alldeles utmärkt plats för detta.

Signerat NASA foto med Harrison H. Schmitt på månen, den första av vetenskapsastronauter ombord på en rymdfärd som tillsammans med astronautkollegan Eugene Cernan satte upp en vetenskaplig station och med hjälp av månbilen körde längre sträckor för att kunna ta sig fram till månens berg som noggrant undersöktes.

Vilka mer vackra upplevelser på månen?

Solnedgången på månen är en. Den är så olik den vi har på jorden. Och alla bergen vi hade omkring oss. I ett skönmålande månljus steg de upp, de höga bergen cirka 700 meter vilka kan ge oss svaret på vår egen jords tillkomst. Upplevelsen att stå där är unik, att se sitt hem så fjärran och ändå vara så nära något så vackert och rikt på dimensioner. Efter 75 timmar på månen var det dags för ”take-off” och strax innan vi skulle lyfta försökte Eugene Cernan övertyga mig om att gå ut, ta med mig Hasselbladskameran och ta ett foto av uppskjutningen. Men så roligt fick han det inte.

Vad händer med rymdfärden till Mars? Blir den av?

Ja, nästa stora äventyr i rymden blir just färden till Mars. Här kommer månen att spela en viktig roll. På månen finns potentiella energiresurser, här kan vi producera helium och få fram syre, vatten och kol. Det är av betydelse om vi seriöst bestämmer oss för att sätta igång gruvdrift på månen och upprätthålla livet i framtida bosättningar på Mars. Planeten Mars är förmögen försörja sig själv. Där finns rikligt med vatten i isform. Det är därför möjligt att vi framtiden kan ha ett samhälle där ”Jorden, Mars och Månen” samverkar.

En tid efter att intervjun ägt rum och Harrison H. Schmitt återvänt till USA anlände ett postpaket från New Mexico innehållandes två jättefina färgfoton. NASA-foton båda signerade av Harrison H. Schmitt. Det ena med honom i rymddräkt och det andra där han står bredvid månbilen som han kunde åka runt med på månen för att ta geologiska prover.

Signerat foto med Harrison H. Schmitt som han signerade med orden ”To Mats and the future – Harrison H. Schmitt Apollo 17”. Till Mats och framtiden.

Efter Harrison H. Schmitts besök på månen har det hänt otroligt mycket på rymdteknologins område. Dockningen 1975 mellan USA:s Apollokapsel och Sovjets Sojuzkapsel med avspänning och ökat samarbete i rymden. Byggandet av internationell rymdstation. Rymdfärjornas inträde 1981 där en av de stora bedrifterna var 1990 års utplacering av Hubble teleskopet som kretsar 60 mil ovan jord för skarpare bilder på yttre rymden än vad som är möjligt från ett markbaserat teleskop. Det har hittills bidragit till en mängd ny kunskap om universum. Och sedan 80-talet inte längre bara amerikanska astronauter ombord utan deltagande från flertal länder, däribland Sverige genom Christer Fuglesang, född 1957 i Stockholm och docent i partikelfysik. Sveriges förste och hittills ende astronaut som 2006 och 2009 genomförde resor till den internationella rymdstationen ISS för att bygga klart denna.

Och nu åter igen planer på besök på månen för vidare resa till Mars. Harrisons viktiga budskap är att vi måste bli bättre på att ta hand om vår jord för en bättre framtid. Om inte så kanske det blir som Nobelpristagaren Harry Martinsson skriver i sitt rymdepos Aniara, rymdskeppet med sextusen flyende människor från Jorden som radioaktiv strålning gjort obeboelig. På sin färd mot planeten Mars slås Aniara ur kurs och styr genom den oändligt avlägsna stjärnbilden Lyran, mänskligheten på väg bort från jorden och sig själv.

Men sköter vi oss kan vi med stort hjärta ta till oss de vackra orden som återfinns i en strof i en dikt av kinesiske författaren Ai Qing: Varför fäller mina ögon tårar? Min kärlek till jorden är så förunderligt djup.–

Lite kuriosa är att Sveg fick besök av rymdkapseln Gemini 7 som ingick i Geminiprogrammet som hade som mål att förbereda inför Apolloprogrammet. Utveckla dockningsmöjligheter och andra tekniker som behövdes för att landa på månen. Sveg var en av två platser i Europa som lyckades med bedriften att få rymdkapseln på plats tillsammans med Bonn i Västtyskland. Det hände sig vid den stora utställningen Härjedalen visar 9-17 juli 1966 som besöktes av över 10 000 besökare där mycket av äran ligger i åminnelse av festivalgeneralen Bertil Elioth (1906-1975) en mästare på logistik, organisation och samordning.

Gemini 7 på plats på prästtäkten i Sveg, Härjedalens hittills största utställning Härjedalen visar den 9-17 juli 1966. På fotot ses unge Dag Jansson ta en närmare titt på astronauten och dennes rymdfarkost. Foto: Pappa Bo Jansson

Gemini 7 på plats på prästtäkten i Sveg, Härjedalens hittills största utställning Härjedalen visar den 9-17 juli 1966. På fotot ses unge Dag Jansson ta en närmare titt på astronauten och dennes rymdfarkost. Foto: Pappa Bo Jansson

Dela det här!

Annonser