När vi kommer är de mitt uppe i en diskussion om värderingar kring sanning och lögn. Det är mycket så man jobbar i klassen, för att använda språket så mycket som möjligt. Karin Fabricius leder eleverna med varm hand genom lektionerna.
– Jag fick möjligheten att ta hand om bland annat den här klassen på grund av att ordinarie lärare blev sjukskriven, förklarar Karin. Vi brukar ha roligt på våra möten, man får en närmare kontakt i en sådan här liten grupp och jag kan nästan på rak arm säga vad de här eleverna kommer att pyssla med om ett år, säger Karin med glimten i ögat.
Det är vardagsspråket man försöker jobba med så mycket som möjligt i både tal och skrift och förutom att göra en intervju som de sedan skrivit en berättelse om har de även tittat på film som de fått återge i skrift. De fem eleverna i klassen kommer från fyra olika länder och har var och en sitt eget modersmål, det gör att det svenska språket blir en stor gemenskap på lektionerna eftersom man inte kan svänga in på sitt modersmål mellan varven.
– Från början gick jag i förberedelseklass eftersom jag inte kunde någon svenska, berättar David Vejelig, som flyttade hit från Litauen med sin familj för sju år sedan. Jag var sist in och först ut i den klassen, förklarar han.
Den lilla klassen träffas vid tre tillfällen i veckan när det står svenska på schemat för eleverna i årskurs 8, det är alltså istället för den traditionella svenskalektionen, just för att eleverna ska bli så bekväm med det svenska språket som möjligt.
– Det är roligt att höra att de alla använder sig av den svenska de kan och det är ingen av dem som drar sig för att prata, förklarar Karin.
De trivs alla väldigt bra på skolan och på fritiden har de lite olika intressen, Myo Min Aung till exempel, tycker väldigt mycket om att dansa streetdance och breakdance. Han kom till Sverige från Thailand för drygt sex år sedan.
– Tidigare hade vi tillgång till en lokal där vi kunde dansa tillsammans, då var vi en ganska stor grupp, berättar han. Sedan skulle man göra om lokalen, så då hade vi inte längre någonstans att vara för att träna.
Karin Fabricius har tidigare varit lärare på skolan under många år och har även andra klasser i svenska för invandrare. Hon hade kanske inte tänkt att hon skulle jobba på heltid så här efter pensionen.
– Jag har hoppat in som så kallad springvikarie tidigare efter pensionen och jag tänker för mig själv att jag inte ska jobba heltid framöver, berättar hon. Men känner jag mig själv rätt kommer jag ändå att tacka ja om jag får frågan, just för att jag tycker om ungdomarna så mycket och för att jag gillar utmaningen.
