Andreas – månskensbonde på gården Hea i Byheden

Andreas Eriksson, ung lantbrukare i en ålder av 26 år, driver ett hemman på deltid vid bondgården Hea i Byheden (4,5 km från Sveg) på gränsen till Bynoret och Byvallen. Foto: Morgan Grip
Andreas Eriksson, ung lantbrukare i en ålder av 26 år, driver ett hemman på deltid vid bondgården Hea i Byheden (4,5 km från Sveg) på gränsen till Bynoret och Byvallen. Foto: Morgan Grip
ANNONS:

Dela det här!

Andreas Eriksson, ung lantbrukare i en ålder av 26 år, driver ett hemman på deltid vid bondgården Hea i Byheden (4,5 km från Sveg) på gränsen till Bynoret och Byvallen.

Hemmansägare som det heter men idag kompletterats med benämningen ”Månskensbonde” som per definition är en person som har ett lönearbete och sköter en gård övriga tiden på dygnet. ”Bonde på kvällstid i månskenet” som det så vackert har formulerats.

Övrig tid sysselsätter sig Andreas med att köra bärgningsbil. En sysselsättning han gillar då han får träffa och hjälpa människor. 

Andreas, en av hårt arbetande ungdomar som vid sidan av lantbruket kör bärgningsbil på deltid åt Ångmans Bärgare Assistancekåren. En sysselsättning han skarpt gillar då han får träffa och hjälpa människor. Omväxlande jobb. Alla kunder blir glada när problemen löses, få lyssna till deras livserfarenheter och visioner. Olika personligheter och lösning för varje bärgning. Foto: Morgan Grip

Andreas har satsat sina kort på biffkor

58 till antalet med kalvar som betar av det gröna snabbväxande gräset som skjutit fart efter en våt och kall maj månad. Och en värmande sol som äntligen börjat skina lagom till Mors Dag.

Stadiga och respektingivande biffkor som veckan före midsommar flyttas till sommarbete på Andreas fäbodvall på Brännkölen, centralt belägen mellan E 45:an och 84:an cirka 20 km norr om Ytterberg, Sveg, som i långa tider tillhörde gården Hea som Andreas nu köpt tillbaka efter över 80 år.

Näringsrikt sommarbete som pågår fram till älgjakten i början av september. Något Andreas ser fram emot, då han mellan varven kan leva fäbodliv i naturskön omgivning. Finns en skillnad här jämfört med det fäbodliv som tidigare ättlingen på gården Anna Halvarsson (1902-1990) ”Anna på Hea” förde större delen av sitt liv.

Till en början från 1919 som ung bukulla på Brännkölen och från 1928 fäbodstinta på Hearvallenvid Solnbergsbodarna vid Bodarsjön söder om Sveg fram till 1970. Mjölka kor, separera mjölken till grädde, tillverka ost, kärna smör och koka messmör. Mer om det senare i artikeln.

Fäbodvallen på Brännkölen som Hea-folket hade i lång tid fram till 1937 när den såldes. Fotografiet visar framsidan på ett vykort. Foto: privat
Brännkölen 1920 då Anna på Hea var ung bukulla på fäbodvallen. Anna, Märit och en tredje bukulla vars förnamn är svårt att tyda på fotografiet. Foto: privat
Bondgården Hea har i generationer gått i arv. Foto: Morgan Grip

Bondgården Hea

Bondgården Hea är mig kär. Här är jag uppväxt och fick tidigt lära mig lantbrukets sysslor av pappa Urban och farmor Inga-Britt (1935-2019) och farfar Henning Eriksson, bosatt i Sveg, som hjälpte till med underhållet av gården, berättar Andreas.

– Saknar farmor som var en ledstjärna för mig. Hon fanns alltid där, alltid till hands. Ville gott för Byheden och ville att Hea skulle drivas vidare i generationer, något jag uppfyllde 2015 och nu fortsätter göra med min sambo Julia Stener, svegsflicka och dotter till Kenneth Stener och Maria Lundborg.

– Gården Hea har i generationer gått i arv. Genom Alvin Halvarsson, en farbror till mamma, fick pappa ärva gården. Alvin hade två systrar Anna och Signe och två bröder John och Halvar som båda emigrerade till USA och tog vägen västerut till Minneapolis i Minnesota på 1920-talet. John blev dessvärre sjuk och fick återvända till Sverige, sålde av sin hemlott och byggde senare så kallade Bläckhornet i Ulvkälla.

– I början av 30-talet återvänder Halvar till Sverige för att bistå syskonen i skötseln av hemmanet och byggde bland annat en amerikainspirerad ladugård som står kvar idag.

– Men inte bara det. Halvar blev förtjust i granngårdens (Bort-i-gårn’) piga Hedvig, född Svensson från Ängersjö, som får farmor Inga-Britt som i sin tur bringar pappa Urban till världen. Halvar, han reser ensam tillbaka till Minnesota och återvänder för gott till hembygden 1978. Så ser min bakgrund ut, i korta drag.

– Tycker det är intressant, det här med släktforskning och gamla fotografier. Har fått blodad tand. Sägs att man kan bli beroende av släktforskning när man väl börjat. Fast lagom vore ju bra.

Amerikainspirerad ladugård som minner om Halvar Halvarsson som i början av 30-talet återvänder till Sverige för att bistå syskonen i göromålen och skötseln av hemmanet. Bygger bland annat denna för bygden något annorlunda ladugård. Halvar återvänder senare till Minneapolis i Minnesota och på äldre dagar hem för gott till hembygden 1978. Foto: Morgan Grip

Jag älskar djur ända sedan jag började gå på benen

– Älskar djur ända sedan jag började gå på benen. De är som familjemedlemmar. Idag handlar det om biffkor, hunden Dante och katten Selma som håller rent från möss i ladugården. Ser jag att djuren mår bra, så mår jag själv bra. Då kan man lägga sig i halmen, koppla av en stund och slumra, säger Andreas och ler.

– Levande landsbygd? Ja, att åka traktor och maskinellt slå täkterna och bärga hö är en sak, men inte lika roligt som att se levande djur gå och beta. Det är rofyllt och skänker glädje. På Brännkölen släpper jag lös korna så de fritt får gå och beta av gräset, blåbärsris, örter och sopp, svamp som korna är jättetokiga i.

– De luktar till sig det som är gott, väljer fritt från naturens egen matsedel mot för att gå i samma hage och äta det vi ger dem. Det är ekologiskt lantbruk när den är som bäst. Lokalproducerat kött.

Andreas på ryggen till en av biffkorna. Älskar djur som han gör. Något biffkon känner av. Inte alldeles lätt att bli accepterad på det här viset. Notera att Andreas hårfärg inte är brunt utan hårtufsen på skallen är biffkons öra (ha-ha). Humorist som Andreas är. Foto: privat
Bondgården Hea. Foto: Morgan Grip

Anna på Hea

Väl på Hea tillsammans med Andreas kan jag inte låta bli att tänka på ett av mina första reportage (Hälsinglands Tidning) från 1970, då 17 år gammal, när jag träffade Anna på Hea för att få hennes berättelse om de dryga 40 år hon då hade bedrivit fäbodliv vid Hearvallen i Bodarsjön sedan 1928. 

Till Solnbergsbodarna, samlingsnamn för fäbodarna med tillhörande ladugårdar, härbren och lador, bar det traditionellt i väg veckan före midsommar. Till fots (!) med dussintalet mjölkkor, en bångstyrig get (som vi upplevde det) och vallhunden Conna, favoriten bland oss barn som tillbringade somrarna vid fäbodarna i Bodarsjön. Trofast och kärleksfull. Snällare hund fanns inte. Här ett utdrag ur artikeln från sommaren 1970:

På fäbodvallen stannade Anna fram till mitten av september där arbetsdagarna inte bjöd på någon sinekur (latmanssyssla). Arbetet började vid kl 04 på morgnarna och vissa dagar slutade på kvällen vid 22-tiden. Fanns ingen bestämd arbetsvecka utan man arbetade så länge som det behövdes. Plikttrogna som de var och höll fäbodkulturen vid liv i många år. Nit och redlighet i rikets tjänst skulle man kunna säga. Gällde också slåtterarbetet som pågick under slutet av juni och början av juli beroende på vädret. Vid dålig väderlek fick slåtterarbetarna invänta bättre tider.

En höjdpunkt var den stora högtiden Olsmäss i slutet av juli som firades som gammal sed på fäbodvallarna. Inleddes med högmässa, om vädrets makter medgav, uti i det gröna där församlingens kyrkoherde predikade. Efteråt festmåltid i stugorna med bumat på matsedeln och givetvis ”flötgröt” som specialitet.

På kvällen var det så dags för logdans med dansmusik av egna förmågor på dragspel, fiol och cittra. När folket samlades till kalasen behövde man ingen ved i öppna spisen för gemytet, dansen och språklådan gav ju värme. Värmen var hög och ölen smakade. Man kunde höra hur dragspelet flåsade, hur det krånglades med basen. När ögonen blev dimmiga liksom vid snuva och förkylning domnade krafterna – men charmen tycktes öka. Det prövades med kelning och ett artigt uppvaktande med ett sned-steg på tå.”

Fäbodstintan Anna på Hea kärnar smör med hjälp av smörkärnan, redskap för framställning av smör ur grädde. Arbeta med det upprättstående öppna cylindriska laggkärlet i trä. Till smörkärnan hör ett lock med hål för en stötare bestående av en rundstav som i nerändan har ett kors, omslutet av en flätad krans av vide eller flätkrans. Kärnan fylls till högst en tredjedel med tjock grädde som genom stötarens upp- och ner rörelser övergår till smör respektive kärnmjölk. Fakta: Wikipedia Foto: Sven Fährlin (1922-2002) morbror till undertecknad, foto från 1956
På Hearvallen gjorde Anna också ost av mjölk genom att protein- och fettinnehållet fås att stelna och resten, i huvudsak vatten och vattenlösliga ämnen, avskiljs. Osten utgörs av merparten av mjölkens fett, protein och kalcium. Ko-, get- och fårmjölk är de vanligaste osttyperna. Fakta: Wikipedia Foto: Sven Fährlin 1956
Annas dotter Märta kokar messmör, vasslen som blir över vid osttillverkningen, på svag värme i många timmar av eldlågorna som smekte messmörskitteln. Under kokningen förångas all vätska och kvar blir mjölksockret. Det går åt mycket ved när man kokar messmör och helst ska man ha någon som rör i grytan hela dagen. Rör man för dåligt mot slutet av kokningen bränns messmöret. När det är klart ska messmöret röras kallt annars sker ytterligare en kristallisering och det blir gruset. Faktabok i hembygdskunskap. Foto: Sven Fährlin 1956 
Klangen av koskälla hördes vida och med raska ben gick korna hemåt vallen för mjölkning och lite hö som belöning. Foto: Sven Fährlin 1956
Mjölkning av korna i fjöset (ladugården) med vallhunden (svartvit karelsk björnhund) Conna som såg till att allt var under kontroll. Med konstens alla regler hade hon vallat hem korna. Conna var favoriten bland oss barn som tillbringade somrarna vid fäbodarna i Bodarsjön. Trofast och kärleksfull. Snällare hund fanns inte. I fjöset gällde det också att se till att man ”mockat dongen” (skyfflat undan skithögen så den inte blev för hög och täppte till vindögat, öppningen i väggen som vädrade ut skitlukten). Sägs att det finns tre dofter som förenar en fäbodvall: löv, rök från skorstenen och fjöset. Foto: Sven Fährlin 1956
Hearvallen – sommaridyll med fjös (ladugård) till höger och hölador som väcker många fina minnen från gången tid när aktiviteten på vallen var hög. Fastigheten ägs idag av Per-Eric och Elisabeth Hedh från Nilsvallen som bibehållit den rogivande sommaridyllen som det här vackra fotografiet från 1956 levandegör. Foto: Sven Fährlin