Andreas Eriksson, ung lantbrukare i en ålder av 26 år, driver ett hemman på deltid vid bondgården Hea i Byheden (4,5 km från Sveg) på gränsen till Bynoret och Byvallen.
Hemmansägare som det heter men idag kompletterats med benämningen ”Månskensbonde” som per definition är en person som har ett lönearbete och sköter en gård övriga tiden på dygnet. ”Bonde på kvällstid i månskenet” som det så vackert har formulerats.
Övrig tid sysselsätter sig Andreas med att köra bärgningsbil. En sysselsättning han gillar då han får träffa och hjälpa människor.
Andreas har satsat sina kort på biffkor
58 till antalet med kalvar som betar av det gröna snabbväxande gräset som skjutit fart efter en våt och kall maj månad. Och en värmande sol som äntligen börjat skina lagom till Mors Dag.
Stadiga och respektingivande biffkor som veckan före midsommar flyttas till sommarbete på Andreas fäbodvall på Brännkölen, centralt belägen mellan E 45:an och 84:an cirka 20 km norr om Ytterberg, Sveg, som i långa tider tillhörde gården Hea som Andreas nu köpt tillbaka efter över 80 år.
Näringsrikt sommarbete som pågår fram till älgjakten i början av september. Något Andreas ser fram emot, då han mellan varven kan leva fäbodliv i naturskön omgivning. Finns en skillnad här jämfört med det fäbodliv som tidigare ättlingen på gården Anna Halvarsson (1902-1990) ”Anna på Hea” förde större delen av sitt liv.
Till en början från 1919 som ung bukulla på Brännkölen och från 1928 fäbodstinta på Hearvallenvid Solnbergsbodarna vid Bodarsjön söder om Sveg fram till 1970. Mjölka kor, separera mjölken till grädde, tillverka ost, kärna smör och koka messmör. Mer om det senare i artikeln.
Bondgården Hea
– Bondgården Hea är mig kär. Här är jag uppväxt och fick tidigt lära mig lantbrukets sysslor av pappa Urban och farmor Inga-Britt (1935-2019) och farfar Henning Eriksson, bosatt i Sveg, som hjälpte till med underhållet av gården, berättar Andreas.
– Saknar farmor som var en ledstjärna för mig. Hon fanns alltid där, alltid till hands. Ville gott för Byheden och ville att Hea skulle drivas vidare i generationer, något jag uppfyllde 2015 och nu fortsätter göra med min sambo Julia Stener, svegsflicka och dotter till Kenneth Stener och Maria Lundborg.
– Gården Hea har i generationer gått i arv. Genom Alvin Halvarsson, en farbror till mamma, fick pappa ärva gården. Alvin hade två systrar Anna och Signe och två bröder John och Halvar som båda emigrerade till USA och tog vägen västerut till Minneapolis i Minnesota på 1920-talet. John blev dessvärre sjuk och fick återvända till Sverige, sålde av sin hemlott och byggde senare så kallade Bläckhornet i Ulvkälla.
– I början av 30-talet återvänder Halvar till Sverige för att bistå syskonen i skötseln av hemmanet och byggde bland annat en amerikainspirerad ladugård som står kvar idag.
– Men inte bara det. Halvar blev förtjust i granngårdens (Bort-i-gårn’) piga Hedvig, född Svensson från Ängersjö, som får farmor Inga-Britt som i sin tur bringar pappa Urban till världen. Halvar, han reser ensam tillbaka till Minnesota och återvänder för gott till hembygden 1978. Så ser min bakgrund ut, i korta drag.
– Tycker det är intressant, det här med släktforskning och gamla fotografier. Har fått blodad tand. Sägs att man kan bli beroende av släktforskning när man väl börjat. Fast lagom vore ju bra.
Jag älskar djur ända sedan jag började gå på benen
– Älskar djur ända sedan jag började gå på benen. De är som familjemedlemmar. Idag handlar det om biffkor, hunden Dante och katten Selma som håller rent från möss i ladugården. Ser jag att djuren mår bra, så mår jag själv bra. Då kan man lägga sig i halmen, koppla av en stund och slumra, säger Andreas och ler.
– Levande landsbygd? Ja, att åka traktor och maskinellt slå täkterna och bärga hö är en sak, men inte lika roligt som att se levande djur gå och beta. Det är rofyllt och skänker glädje. På Brännkölen släpper jag lös korna så de fritt får gå och beta av gräset, blåbärsris, örter och sopp, svamp som korna är jättetokiga i.
– De luktar till sig det som är gott, väljer fritt från naturens egen matsedel mot för att gå i samma hage och äta det vi ger dem. Det är ekologiskt lantbruk när den är som bäst. Lokalproducerat kött.
Anna på Hea
Väl på Hea tillsammans med Andreas kan jag inte låta bli att tänka på ett av mina första reportage (Hälsinglands Tidning) från 1970, då 17 år gammal, när jag träffade Anna på Hea för att få hennes berättelse om de dryga 40 år hon då hade bedrivit fäbodliv vid Hearvallen i Bodarsjön sedan 1928.
Till Solnbergsbodarna, samlingsnamn för fäbodarna med tillhörande ladugårdar, härbren och lador, bar det traditionellt i väg veckan före midsommar. Till fots (!) med dussintalet mjölkkor, en bångstyrig get (som vi upplevde det) och vallhunden Conna, favoriten bland oss barn som tillbringade somrarna vid fäbodarna i Bodarsjön. Trofast och kärleksfull. Snällare hund fanns inte. Här ett utdrag ur artikeln från sommaren 1970:
”På fäbodvallen stannade Anna fram till mitten av september där arbetsdagarna inte bjöd på någon sinekur (latmanssyssla). Arbetet började vid kl 04 på morgnarna och vissa dagar slutade på kvällen vid 22-tiden. Fanns ingen bestämd arbetsvecka utan man arbetade så länge som det behövdes. Plikttrogna som de var och höll fäbodkulturen vid liv i många år. Nit och redlighet i rikets tjänst skulle man kunna säga. Gällde också slåtterarbetet som pågick under slutet av juni och början av juli beroende på vädret. Vid dålig väderlek fick slåtterarbetarna invänta bättre tider.
En höjdpunkt var den stora högtiden Olsmäss i slutet av juli som firades som gammal sed på fäbodvallarna. Inleddes med högmässa, om vädrets makter medgav, uti i det gröna där församlingens kyrkoherde predikade. Efteråt festmåltid i stugorna med bumat på matsedeln och givetvis ”flötgröt” som specialitet.
På kvällen var det så dags för logdans med dansmusik av egna förmågor på dragspel, fiol och cittra. När folket samlades till kalasen behövde man ingen ved i öppna spisen för gemytet, dansen och språklådan gav ju värme. Värmen var hög och ölen smakade. Man kunde höra hur dragspelet flåsade, hur det krånglades med basen. När ögonen blev dimmiga liksom vid snuva och förkylning domnade krafterna – men charmen tycktes öka. Det prövades med kelning och ett artigt uppvaktande med ett sned-steg på tå.”
