Det är mitten på sextiotalet och på övervåningen till Carlströms livsmedelsaffär gör sig Göran Carlström redo att starta filmprojektorn ’Super 8:an’.
På repertoaren Charlie Chaplin, Helan och Halvan och Musse Pigg åker tåg som får kompisarna att skratta hejvilt i Görans lilla biosalong medan de välfyllda skålarna med popcorn snabbt minskar i takt med skratten.
Film var mäkta populärt på den här tiden. Barnmatinéer på lördagar som lockade många barn till biograferna i Folkets Hus och Godtemplarhuset där det jublades till skojfriska ”Flygmalajen” vars populära filmkomedier roade barnen.
Flygmalajens upptåg, tokigheter och spännande flygturer var lika populära som Grodan Boll och hans vänner, Kalle Stropp, Hönan och Plåt-Niklas (med sin propeller) samt Åsa-Nisse och 91:an Karlsson. Och vem minns inte färghandlarsonen Jörgen Sandströms härliga skratt i biosalongen som bidrog till än mer av skratt. Den gode Jörgen som älskade humor.
Flygmalajen spelades av engelske skådespelaren George Formby (1904-1961) som också blev kallad för ”The Ukulele Man”. En av hans populära låtar spelas än idag på P 4 Radio Sverige, nämligen ”When I’m cleaning windows” (När jag tvättar fönster). Flygmalajen var omåttligt populär. Drygt 100 000 människor följde George Formby till hans sista vila.
Vintern i Sveg kan som bekant vara riktigt kall. Då var det extra varmt i biosalongerna. Riktigt hett blev det däremot uppe i maskinrummet där filmprojektorerna spred extra värme som fick biografmaskinisten Sixten Svensson i Folkets Hus att ge sig ut på lilla balkongen för lite svalka.
Alldeles ovan hörnet av korsningen Kyrkogatan/Dalagatan där damfrisören Ann-Marie Mattsson hade sin damfrisörsalong. Hon flyttade senare uppåt ett stycke på Dalagatan, vägg i vägg med Hagströms blomsteraffär som drevs av Karin Eriksson (gift Sandberg). Notera också att Folkets Hus hade ett konditori Folkan Kondis som den här tiden drevs av Gunhild Pålsson, dessförinnan Karin Salén.


Uppväxtåren i centrum och kring Carlströmsgården
På plats i Café Cineast längs Kyrkogatan berättar Göran och Lars-Arne om aktiviteterna under de tidiga uppväxtåren runtomkring Carlströmsgården och senare i artikeln berättar Göran om Carlströms Livs som pappa Lars Y drev åren 1946-1964.
”Vi knackade artigt på och frågade om vi kunde få några klistermärken? Nej, kom svaret, men ni kan få ett ”blåmärke” skrockade de glatt till skratt.”
– Något som vi tyckte om att jaga var klistermärken. Närliggande järnvägshusen låg ju BP bensinstation som drevs av Bertil Jonasson som var ett av utflyktsmålen i samlandet av klistermärken. Bertil var snäll och när han hade reklammärken fick vi del av dessa.
– Svårflirtade däremot var taxigubbarna i lokalen intill som inhyste Taxi i Sveg, taxichaufförer som Artur Fryklund, Ragnar ”Kron” Nilsson och Ingvar Davidsson. Vi knackade artigt på och frågade om vi kunde få några klistermärken? Nej, kom svaret, men ni kan få ett ”blåmärke” skrockade de glatt till skratt. Sådan var jargongen, inget elakt. Trodde de var roliga. Det tyckte inte vi, skrattar idag Göran och Lars-Arne.






Sextiotalet stod för genomgripande förändringar på många områden i samhället
En av dessa var på området för frisyrer. Lars-Arne minns särskilt bröderna Gösta och Fritz Frödin och deras frisörsalong på HSB Dalagatan 12 där man kunde man få sig en ”två millimeters snagg” till de vuxnas glädje. Artig och prydlig skulle man vara. Men 1963 och framåt kunde bröderna Frödin konstatera att snaggens era var över.
Beatles hade då slagit igenom och med andra popband kom det långa håret som ledde till diverse dispyter i far/mor och son relationerna. Synnerligen en brytningens tid.

Lösnummerförsäljning av Tidningen Härjedalen var en populär tradition bland de unga
Lösnummerförsäljning av Tidningen Härjedalen var en annan aktivitet Göran och Lars-Arne ägnade sig åt som länge hade varit en populär tradition bland Svegsbygdens unga. Lösnummerförsäljningen upphörde en bit inpå sjuttiotalet.
På klockslaget 12 kunde de säljhungriga börja hämta tidningarna (till exempel på lunchrasten eller efter skolan under läsåret) som gavs ut en gång i veckan, till en början på fredagar sedan torsdagar. Framför expeditionsdisken låg tidningshögar utlagda som expeditionens kontorist John Dahlgren från Ängersjö portionerade ut till var och en av ungdomarna.
Alla hade sina egna slingor, både fasta kunder och direktförsäljning. Många äldre satt troget och väntade på TH och betalade gärna en extra slant för att den egna ”kontrakterade” säljaren kom hem just till dom. Summa summarum blev det en slant varav en del omsattes i sparslant och resterande peng försvann bakom hörnet till Tidningen Härjedalen, dvs Prestjans affär och godisavdelningen där, säger de initierade.
Barndomsminnen, Göran Carlström och Beatrice Ask berättar:
Göran:
– Finns många kära gamla barndomsminnen. Kompisar som Beatrice Ask och Tommy Eriksson som jag också var mycket tillsammans med. Tommy bodde nästgårds med mamma Karin på övervåningen till Hagströms blomsteraffär som Karin drev medan Beatrice ”Bea” hade sin mamma Ann-Marie Mattsson i damfrisersalongen Die Welle vägg i vägg med blomsteraffären.
Beatrice:
– Jag bodde i HSB på Fogdegatan med mamma och min lillasyster Helena. Men eftersom mamma jobbade sex dagar i veckan var jag oftast på salongen. Mamma var noga med att jag inte fick störa kunderna, på salongen fick man inte leka, så det blev mycket lek hos Göran eller Lars-Arne eller på Carlströms gård.
– På vintern lekte vi i snöhögen i ”åttkanten”, byggde kojor, gjorde ljuslyktor eller lekte ”Herre på täppan”. När det inte fanns snö lekte vi på den grusade gårdsplanen framför affären. Det var också spännande att kika in hos Erik Moberg på Glasmästeriet. Där var det alltid folk.
Göran:
– Mellan Tommy och mig var det cirka 7 meter mellan husen så vi såg till att upprätta en ”hemlig” telekommunikation som ingen annan kunde avlyssna. Informera varandra om senaste nytt på köpingen och vad som var på gång i centrumgänget. Det gällde att vara välinformerad.
– Hur det gick till? Jo, mellan köksfönstret hos Tommy och vårt vardagsrum spände vi upp en lina av björntråd. I björntrådens ändar satte vi fast tändstickor på tvären och med dessa stack hål i hårda plastmuggar. Och hux flux förvandlades plastmuggarna till behändiga små telefoner och konversationen kunde komma i gång. Hördes jättebra. Spännande och roligt.
Beatrice:
– Lucia var en stor sak för oss tjejer. Kristina Moberg som också bodde på Fogdegatan ett tag, och jag lussade för grannarna med kaffe och lussekatter. Vi hade länge levande ljus i kronorna, men när mamma tröttnat på att vakta med hinkar, blöta handdukar och reda ut stearin ur håret införskaffades en batteridriven krona.
– Långt upp i skolåldern var Luciadagen viktig, men då var det bland flickorna i årskurs 9 man valde Lucia och tärnor genom omröstning. Även Tidningen Härjedalen ordnade Luciafirande. Särskilt festligt var förstås kröningsdagen när Luciaföljet åkte genom Sveg med häst och släde!


– I Gamla Gästishuset på Jämtlandsgatan bodde Bibbi Jönsson som jag också brukade leka med. Hon hade väldigt många dockor och var alltid prydlig i långa flätor. Vi lekte nästan alltid ute. När Bibbi skulle äta eller komma hem brukade hennes farmor vissla i en visselpipa.

– I skolan hände förstås mycket roligt och alla fick fler kamrater. Vi fick börja i första klass i en gul paviljong vid Norra skolan. Klass A hade Gunhild Berntsson som lärare och vi i Klass B Marianne Henriksson. För lektionerna fick vi ställa upp på led i kapprummet och tåga in i ordning. Dagen började alltid med morgonsamling. Vi fick sjunga psalm, sedan läste fröken en stund och det var alltid spännande berättelser.
– ”Roliga timmen” engagerade vår klass mycket. Många hade mycket att bidraga med. Stig Brandwold ritade Flintaserier som visades i någon slags projektor, det var trolleri och mycket annat. Ibland mimade vi till musik eller spelade upp något som liknade populära tv-program.

– I skolan höll killar och tjejer sig mest till varandra. Men på ledig tid lekte vi som vi alltid gjort. Framåt mellanstadiet blev det partyn av lite olika slag. Ibland med något tema typ ”Vilda Västern”. Dessutom lekte vi ”Ryska posten” med ”handtag, famntag, klapp eller kyss” och försökte oss på att dansa.





Mellanraden från vänster: Inger Johansson, Helena Brändström, Anna-Karin Friberg, Kristina Hansson, Gunilla Frödin, Anders Jonsson, Urban Karlbom, Lars-Arne Hansson, Stig
Brandvold, Christer Hedström, Jan-Anders Andersson.
Främre raden: Eva Högström, Kenny Sävström, Berit Eriksson, Beatrice Ask, Roine Elfqvist, Göran Carlström.

Mellersta raden från vänster: Birgitta Persson, Carina Lindström, Elisabeth Sjöberg, Kristina Moberg, Christian Berggren, Lars Kristoffersson, Mårten Nilsson, Christer Nordqvist, Hans-Göran Wåger, Håkan Wallin och Thomas Larsson.
Sittande från vänster: Lena Persson. Ingalill Persson, Carina Sandberg, Ingalill Johansson, Gunilla Magnusson och Lena Sandberg.
På sextiotalet, då det inte fanns datorer, mobiler och dataspel att sysselsätta sig med, hittade barnen och ungdomarna själva på aktiviteter utomhus
Det var till och med svårt för föräldrarna att få in barnen i rätt tid till middag, då det var så himla roligt därute. Idag har pendeln svängt, här och där svårt att få ut barnen för utomhusaktiviteter. Fastlåsta vid dataspelen.
En aktivitet som fick stort genomslag var ”Burk”. En variant av kurragömma fast med en burk eller boll där en av deltagarna är jagare. Jagaren börjar med att blunda och räkna högt till 100 och under tiden ska de andra deltagarna gömma sig. Jagaren ska sedan hitta dem och ropa deras namn och var de gömmer sig.
Vippa var också på modet. För att spela vippa behövdes två pinnar, en lång och kort, och någonstans att spela, gräsmatta eller grusplan, eftersom man behövde göra en grop, asfalt funkade naturligtvis inte. Vippa påminner lite om brännboll på så vis att man har ett innelag och utelag.
Görans pappa Lars Y avlider när Göran är endast 12 år gammal
När Göran är 12 år avlider pappa Lars Y hastigt 1968 och världen blir plötsligt en annan. Sorg och saknad i familj och bygd efter den godhjärtade Lars Y som går bort i en alltför tidig ålder av 58 år.
Göran älskade sin pappa som var tryggheten själv, snäll och glad till sinnet. Lars Y var född 1910 i Lobonäs mellan Los och Voxnabruk i Hälsingland. Lanthandlarbanan startade han i Mattsmyra söder om Los i Hälsingland för att sedan 1946 flytta till Sveg med mamma Rut och storasyster Margareta, född det året i Sveg där det blev 18 år av livsmedelsaffär för pappa Lars Y.

Göran:
– När jag tänker tillbaka på tiden för Carlströms Livs var det alltid roligt att få vara med pappa i affären. Springa omkring och heja på butiksanställda och busa lite med min farbror Sven Carlström som var en glad och rolig man. Sven blev senare gift med Margot, då Sveriges enda kvinnliga SJ-stins som tjänstgjorde vid Fågelsjö järnvägsstation längs Inlandsbanan. Margot är idag 89 år, nära på 90 år gammal och bosatt i Bollnäs.
– Närheten till butiken, en trappa ner från bostadsvåningen, hade ju onekligen sin fördel. Tänker på försörjningen av läsk och popcorn till kompisarna i ”biosalongen” med mammas goda minne.




På andra sidan Härjedalsgatan mitt emot Carlströms Livs stod fotbollen högt i kurs
Christer Nordqvist som bodde i Punkthuset berättar om det som utmärkte området och bjussar också på en tidigare icke offentliggjord hemlis.
– Vi flyttade in i Punkthuset 1962 då det var färdigbyggt. Pappa Kurt och mamma Sonja och min lillebror Ronny, född 1958, och lillasyster Susanne, född 1968, året innan mamma går bort efter en tids sjukdom. Det blev tunga steg, tog lång tid att hämta sig från den stora förlusten. Pappa fick leva många år till. Lämnade oss 2009 efter många års kärleks- och omsorgsfull uppfostran och uppmuntran till goda ting i livet. Pappa visade på styrka, att kunna ta sig igenom sådan svår stund och finna vägar för familjen att vandra vidare på.
– Jag är oerhört glad att jag fick växa upp i det här området. Här fanns glädje, lekfullhet och kompisskap mellan barnen i HSB- och Punkthuset och järnvägshusen.
– När jag tittade ut från fönstret mot Carlströmsgården kunde jag se livlig handel på lördagarna, fullt med folk och i en hörna av Dalagatan stod trädgårdsarbetarna bröderna Persson från handelsträdgården i Ulvkälla i sin specialgjorda kur där de gjorde affärer med välskötta blommor. Gustav, Johan och Pelle. Vi grabbar tyckte det var roligt att få prata och skoja med dessa snälla farbröder vars händer avslöjade att de jobbade med blomjord. Gustavs hjärtliga skratt ekar än idag.


– Lillebror Ronny och jag deltog också i lösnummerförsäljningen av Tidningen Härjedalen. Har en rolig historia att berätta:
– En av våra fasta kunder var Yvonnes damfrisering där förutom Yvonne Busk arbetade vår faster Monica Grip. Förutom tidningen fick vi en extra slant för att köpa fika till damerna. Attraktiv kund.
– Om denna vår kund slogs vi, Ronny och jag. Den som kom dit först fick sälja tidningen. En gång hände det sig att Ronny var först men utan tidning. Fick peng för att köpa tidningen men han försvann, kom inte tillbaka. Till slut kom han. Yvonne och Monica frågade Var är tidningen då?
– Oj, svarade Ronny, det glömde jag. Men var är pengen då? Oj då, jo, jag gick till Ljungbergs leksaksaffär och handlade. En kommentar faster Monica aldrig glömt. Ronny dock förlåten, liten som han var.
– Starkaste minnet av området är fotbollen som vi spelade så ofta vi kunde på baksidan av Punkthuset. Kompisar som Lennart Högström, bröderna Lars och Mats Kristoffersson, Mårten Nilsson, Lars-Arne Hansson och Stig Brandvold, Stickan som efter en tid tog sikte på friidrott. Taggad av äldre brodern Odd som ofta syntes träna på Svegs Idrottsplats. Uppbackade av föräldrarna Folke och Asta och syster Anna-Lena som hejade fram brödernas framfart på kolstybben (kolstybben ett finfördelat kol blandat med sand, lera och tjära, vanligt förekommande på idrottsanläggningar).
Senare flyttade centrumgrabbarna mycket av fotbollsspelande till grusplanen bakom lekparken (ungefär där curlinghallen finns idag) med olika sammansättningar av kvarterslag, många från Övermon.
En av dessa var Christers jämnårige Urban Karlbom från sjukhusområdet där hans mamma Gunborg Styffe arbetade som sjuksköterska. Urban verkligen en talang med bollsinne, inte bara med fotbollen utan också ishockey, bordtennis och tennis. Visade sig senare i livet också ha god talang med kniven, överläkare i kirurgi vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala.
– Jag vill särskilt nämna Svegs Idrottsklubb som haft stor betydelse i barn och ungdomars utveckling i sporten. Kände en stor ära dagen då jag blev uttagen i pojklaget av självaste Glenn Hallgren, lärare på högstadiet. Glenn (1931-2017) tog verkligen hand om oss grabbar, brann för oss. En riktig ungdomsledare. Kan jämföras med Kar-Erik ”Kalle Bagarn” Andersson som också var en uppskattad lagledare och tränare för pojklaget före Glenns tid.

– Ska inte glömma nämna Källarkullen där vi vintertid åkte tefat och på sommaren lekte cowboys och indianer (idag benämnt urfolksamerikaner) och kurragömmalekar. Vid sidan av källarkullen låg det röda SJ-huset, gammal fin rejäl byggnad där anställda vid järnvägen bodde.


Christer – Du hade en ”hemlis” Du ville offentliggöra, lätta på trycket eller hur?
– Jo, den gången vi centrumgrabbar på höstarna pallade rovor och morötter längs odlingarna vid Karl-Ersa backen (Backgatan) i Ulvkälla. De räderna i skymningen glömmer vi inte. Trodde de var lätta att utföra men fanns hela tiden en risk för upptäckt. En gång blev det allvar, det gick alldeles snett. Markägaren upptäckte oss och i argsinta ordalag förbannade sig över oss och släppte ut hunden efter oss.
– Så fort har centrumfolket aldrig sprungit, snabbt i väg som vesslor. Den ene med långa kliv, den andre vältränad, kvick och snabbfotad, den tredje med små skutt och den fjärde och femte osv hängde på efter bästa förmåga. Ska sägas att ingen blev biten av hunden, den tyckte nog det bara var roligt att hänga på oss grabbar. Vi tog vår tillflykt till en lada där vi låg och tryckte tills vi fattade mod att fortsätta hemfärden.
– Fanns bara ett hinder kvar innan vi skulle få njuta av frukterna: Järnvägsbron som vi måste ta oss över osedda. När ingen bil hördes på bron och inga gångtrafikanter var i sikte satte vi fart. Men för den siste av oss i överspringningen gick det sämre. Han hann helt enkelt inte över i tid utan fastnade i polisens nät. Blev gripen på bar gärning mitt på bron med rovor och morötter i händerna av utryckande polisman Lövgren som hade fått in anmälan om stöld av rotfrukter. I telefonen hade Lövgren fått lyssna till en mycket upprörd rov- och morotsägare och bett Lövgren ta fast rotfruktstjuvarna.
– För förövaren blev det hemfärd i Lövgrens Volvo PV, avbön inför förälder och en framförd ursäkt till morotsodlaren. Polisman Lövgren syntes nöjd ”då drar vi ett streck över detta pojkstreck och hoppas på bättring”.
En mindre förseelse skulle det nog kallas idag.
P.S. Lördag den 11 juni blir det kalas i Sveg. Då firar årgång 1956 jubileum, 50 år sedan de gick ut årskurs 9 vid Södra Skolan och får sällskap med, fast firande på skilda håll, avgångsklassen 1962 som tog realskoleexamen. D.S.