Det här handlar inte om någon enkel spatsertur utan tuff bergsvandring på hög höjd som kräver en kropp i fysiskt trim och uthållighet.
Elisabeth Vestberg, 73 år, passionerad bergvandrare som har avverkat fyra världsdelar, bergskedjor i Sydamerika, Afrika, Asien och Europa. Bosatt i Sveg, Älvrostös sedan börd.
Ett energiknippe som varje dag (undantaget uselt väder) håller i gång med cirka tio kilometers rask promenad och därigenom mer än väl lever upp till Folkhälsomyndighetens riktlinjer om fysisk aktivitet som främjar välmående, intimt förbundna med varandra.
Det är april månad och Elisabeth är nyligen hemkommen efter en 14-dagars rundresa i Peru med bland annat besök i vackra bergsområdet Rainbow Mountain som är ett smeknamn till berget Vinicunca i den södra delen av landet, 5 036 meter över havet. Den här gången blev upplevelserna en aning annorlunda.
– Vi startade ganska högt upp. Själva sträckan till toppen var cirka 3 km. Och här öppnades en helt ny verklighet av sällan skådat slag, tvungen att nypa mig i armen, berättar Elisabeth.
– Men först varligt ett steg i taget, inte stressa på för på de här höjderna på 5 000 meters nivån är det tungt att andas. Men väl på toppen kändes det som allt det tunga försvann i mötet med den vidunderliga utsikten, ett oförglömligt panorama med färgglada berg vida omkring.
– I rundturen ingick också en tur till tempelstaden Machu Picchu, Inkafolkets heliga plats, byggd omkring 1440. Den var väldigt mäktig att se, byggd på vita granitblock. Så finslipade, så tätt intill varandra att de efter alla dessa år sitter som gjutna. Fascinerande. Högt där uppe stötte jag på en lama som verkade så snäll och okay’ med på att jag tog ett fotografi. Lamadjur som huvudsakligen livnär sig på gräs, säger Elisabeth.
– Ja, här kan man tala om ögonblicksbild. Plötsligt dök den framför mig, den mäktiga kondoren som manövrerade sig så lätt och elegant i vindarna i Colca-dalen söder om Machu Picchu. Kondoren en av de fågelarter i världen som blir äldst med en livslängd på upp till 50 år. Störst av alla rovfåglar på västra halvklotet, säger Elisabeth
En närmare titt i Elisabeths fotoalbum inrymmer många intressanta berättelser.
Låt oss följa med Elisabeth på hennes tidigare färdvägar vida. En tillbakablick på några av de bergsmassiv Elisabeth besökt.
Höjdpunkter och minnen som hon håller varmt om hjärtat. Passera 50 km skyltarna i Sveg och ut i stora världen. I det lilla finns det stora, det lilla med sin längtan att se världen och upptäcka att mycket hänger samman om man ser det i det stora.
Det är inte första gången Elisabeth bergsvandrar i Sydamerika. Det är som man brukar säga om sjömännen och havet, nya hamnar i sikte. För Elisabeth har det varit nya höjder och berg att utmana.
Aconcagua – Argentina – Anderna
– Läkarstationen har sin givna plats på högre höjder. Här blir man kollad att man har rätt utrustning, utmärkt kondition, uthållighet och att man ser till att sköta det här med vätska och näring, berättar Elisabeth.
– Syresättningen i blodet kollas också. Även viktigt, kunskap om höghöjdssjuka. Vara varse om signalerna som talar om att man är drabbad. Det kan vara från 2 500 meter över havet eller mer, att kroppen inte har acklimatiserat sig till sin nuvarande höjd där första tecknet är huvudvärk.
– För att bota höghöjdssjuka är det bäst att snabbt ta sig ner då det annars kan få allvarliga konsekvenser. Peppar – peppar – ännu har jag inte drabbats av höghöjdssjuka.
Kilimanjaro – Afrika – Tanzania
Afrikas högsta berg hade också länge hägrat för Elisabeth. 2002 besteg hon toppen på Kilimanjaro 5 895 meter över havet, en slocknad vulkan som ligger alldeles på gränsen mellan Tanzania och Kenya. Det blev en häftig upplevelse.
– Vi började med en sex dagars vandring, först i regnskog och längre upp mot vulkanen, terräng som kan liknas med ett månlandskap och sista sträckan upp till toppen var det alpin terräng, berättar Elisabeth.
– Några dagar senare kom ytterligare en höjdpunkt, safari i Arusha nationalpark i Tanzania med sina savanner som bjöd på oförglömliga möten med giraffer, bufflar, zebror, babianer, antiloper, vildsvin, colobus apor, rosa och vita flamingos. Såg tyvärr inte några lejon.
– På vägen hade jag bland annat sällskap med två japaner, Yoko och Oshima som senare bjöd mig att komma till Tokyo och vandring upp till Fuji, Japans högsta berg på ön Honsu, 3 776 meter över havet, säger Elisabeth.
– Tänk. Hade jag inte besökt Kilimanjaro hade dörren inte öppnats för besök i Tokyo och Fuji. Tillfälligheter i livet som leder till något gott.
– Det är just det här som är tjusningen med bergvandring. Möten med olika nationaliteter och kulturer, vara del av en gemenskap. I gott sällskap där de flesta talar engelska och dela ett gemensamt intresse och nyfikenhet på höga höjder och naturupplevelser. Ska sägas att vid de flesta vandringar jag gjort har en svensk guide varit med på plats.
Himalaya – Base Camp – Mount Everest
– Vid millennieskiftet besökte jag Himalaya och det kända lägret Base Camp på Nepalsidan som ligger på 5 364 meters höjd på vägen upp mot Mount Everest. Finns också en Base Camp på nordsidan på vägen in från Tibet, berättar Elisabeth.
– Den närmaste och snabbaste färdvägen till Base Camp är genom flyg från Katmandu, huvudstaden i Nepal, till orten Lukla på 2 800 meters höjd. Om vädret tillåter avgår dagliga turer. Flygplatsen har en mycket kort och uppförslutande landningsbana som tillsammans med nyckfulla väderförhållanden har resulterat i ett flertal dödsolyckor.
– Efter 45 minuters flygfärd landade vi i Lukla. En hisnande inflygning som man inte glömmer i första taget. Vid den här tiden var landningsbanan en grusväg, idag asfalterad. Med behärskad andning och puls gick det hela väl. Finns ett tänkvärt citat från en passagerare som minns flygplatsen i Lukla: ”Det var som att landa i Holmenkollsbacken med en pilot som tror på reinkarnation.” (För den som vill veta mer finns många videoklipp från Lukla att se på Youtube)
– Efter två dagars vandring från Lukla nådde vi fram till byn Namche Bazaar. För bergsbestigarna en anhalt för höghöjdsacklimatisering innan nästa steg upp till Base Camp.
– Besöket i Base Camp blev också en häftig upplevelse. Det var mäktigt att stå där och känna närheten till varifrån alla expeditioner utgår med målet att bestiga Mount Everest som skildrats i såväl dokumentärer som film.
– Vandringen till Base Camp tog cirka 14 dagar inklusive några dagar för acklimatisering.
En av världens farligaste flygplatser
Mount Damavand – Iran – Asien
Kaukasus 2024 – Georgien – Östeuropa/Eurasien
– När jag reser runt, ofta med buss, i landskap i det land som besöks får man se hur människor lever. I en del områden är levnads- och boendeförhållanden svåra och ansträngda. Det känns lite sorgligt, säger Elisabeth.
– Vid en tillbakablick på åren av vandring så har det slagit mig, det faktum att vi hemma i Sverige har goda levnadsförhållanden i jämförelse med de ansträngda levnadsvillkor som finns här ute i det stora. Trots svåra omständigheter, varthän jag vandrat, har jag mötts av medmänsklig värme och inte sällan glada miner. Det har gjort intryck på mig. Tål att fundera på, säger Elisabeth.
– All denna bergsvandring började med ett besök under inledande delen av 1970-talet vid Helagsfjällets fjällstation då jag fick blodad tand på det här med höga höjder. Helagsfjället med sin topp på 1 796 meter här hemma i Härjedalen.
– Nu väl hemma längtar jag efter att få träffa och rå om min dotter Sara med maken Ben i London med barnbarnen Yko och Kimi, och min son Jonas med makan Isabell med barnen Lasse och Ida i jämtska Rödön som alla förgyller min tillvaro. Det är livets krydda, säger Elisabeth avsluningsvis.
Efter sju år av medarbetarskap lämnar jag nu sveg.se för nya horisonter och fortsatt författande.
Ett varmt tack till Er alla för all uppskattning som kommit mig till del som varje gång känts som bomull om hjärtat.
Varmt tack till Morgan och Jessica Grip för förtroendet att få leverera reportage, utveckla idéer och tankar.
Med stor tacksamhet tar jag nu farväl och önskar Er Alla en Glad Påsk!
Mats Haldoséns artiklar finns samlade på sveg.se under länken Långläsning. ➜
