Skip to content

En återblick på Svegs Ångbryggeri och Carl Walléns läskedrycksfabrik

Svegs Ångbryggeri. Fotografi från ett fotoalbum utgiven 1922 av Oscar Ohlsson, fotograf i Sveg.
Annonser

Dela det här!

Författaren Mats Haldosén är åter med reportage. Här en återblick på Svegs Ångbryggeri som varade från 1907 fram till 1955. Därefter övertog TILL-bryggerierna från Östersund lagret och gjorde en filial av det hela 1957.

För att inte tala om svegsbon Carl Walléns tillverkning av Hallon Lemonad 1902-1946. Alla tre verksamheter som vid tiden före julfirandet hade hektiska dagar med försäljning och utkörning av dryck.

Annonser

Det här är ett exempel på avsnitt i ett pågående projekt, en skrift som berättar om Sveg under 50- och 60-tal. Med deltagande av bland andra Bo Jansson (kommunens kulturpris2006) och de guldkorn till fotografier han bär på. Alla intresserade är välkomna att delta. Vänligen ta kontakt med författaren.

“Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara! Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara! En liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär. Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!

Med stormsteg närmar vi oss ännu ett julfirande med julbord och naturligtvis dryck att smälta maten med. Allt från svagdricka, läskedryck till en god julöl medan tomten och tomtenissarna gottar i sig traditionsenlig risgrynsgröt. Kanske också med kanel, socker och en särskilt instoppad mandel i gröten som visar vem av tomtenissarna som får sig en käresta.  

I början av 1900-talet sköttes dryckesdistributionen av Svegs Ångbryggeri som startades 1907 av John Bouvin, ursprungligen från Gävle.  Bryggeriet hade då försäljningsrätt att sälja till avhämtning eller efter rekvisition köra ut drycker till köpare. Men här fanns krav på minst 25 flaskor.

I samband med sådan försäljning skulle också köparförteckning utfärdas. Det var man noga med då en förordning från 1902 förbjöd fristående öltappare som for runt i bygderna och sålde direkt från vagn.

I Svegs församlingsbok från 1900 återfinns en erkänd registrerad öltappare (som kyrkoherden titulerat honom) vid namn Johannes Högström, född 1864 i Fryksände i Värmland. 

Svegs Ångbryggeri upphörde i en första omgång 1922 då Otto Svensson & Co AB bildade Svegs Ångbryggeri AB. Tio år senare 1932 förvärvades aktiemajoriteten av Östersunds Ångbryggeri AB.

Svegs Ångbryggeri AB avslutade verksamheten 1955 och upplöstes vid utgången av 1957 genom fusionsavtal med Östersunds Ångbryggeri AB som i sig hade startats 1881 (bolag 1899) och 1961 bytte namn till TILL-bryggerierna med en över hela riket känd slogan: ”Säg TILL om en öl!”.

Annons från 1923.
Klass II pilsner som producerades vid Svegs Ångbryggeri var under lång tid alkoholsvag med 2,8 viktprocent och det med anledning av starkölsförbudets tid mellan 1922-1955. Före förbudet var viktprocenten 3,25 för så kallade pilsnerdricka respektive 4,75 viktprocent för pilsneröl.
Det har också funnits tillverkning av svagdricka och pilsner - skattefritt - i Nilsvallen. Om det lilla bryggeriet finns inte så mycket fakta tillgänglig. Finns en uppgift enligt Elisabeth Hedh från Släktforskarföreningen, att tillverkningen ska ha ägt rum i det som kallades ”Stallet”. Om någon känner till fakta om detta lilla bryggeri, vänligen ta kontakt med artikelförfattaren.
Det har också funnits tillverkning av svagdricka och pilsner – skattefritt – i Nilsvallen. Om det lilla bryggeriet finns inte så mycket fakta tillgänglig. Finns en uppgift enligt Elisabeth Hedh från Släktforskarföreningen, att tillverkningen ska ha ägt rum i det som kallades ”Stallet”. Om någon känner till fakta om detta lilla bryggeri, vänligen ta kontakt med artikelförfattaren. Foto: Privat

Barbro Johansson (Wåger) 75 år och bosatt i ”Ångermanland” (del av Sveg) har många minnen från både Svegs Ångbryggeri och efterföljaren TILL-bryggerierna från Östersund som använde lokalerna till filial med lager. Barbro bodde i många år på bryggeritomten tillsammans med sina föräldrar Bruno (1920-2009) och Anna-Greta (1918-2003) och broder Bengt:

”Vi flyttade in på bryggeritomten 1950 efter Viktor och Ellen Månsson som hade barnen Anna-Britta, Leif, Irene och Kerstin. Viktor den att köra ut drycker till byarna medan pappa mestadels ansvarade för utkörningen i den gamla köpingen.

Övrig personal på bryggeriet var Olle Nordin som skötte om lagret och tillika gårdsskötsel. Bodde i ett grannhus med sin Frida, ett hus som låg ned mot Vallarvägen. Efter Nordins kom Rulle Persson som var vaktmästare och utkörare åt bryggeriet, tillika bilskollärare (läs övningskörning). Inte utbildad men kunnig på väglagstiftning. Påläst och kunde citera lagtexter, bekräftar bilskollärare Stig Karlsson, Sveg.

På andra våningen i själva bryggeribyggnaden fanns ett litet kontor och på samma plan en bostadsdel där familjen Stenqvist huserade. Pappa Gösta och mamma Sally med barnen Ulla och Stefan. Gösta var bryggeriets administratör. 

På den här tiden umgicks folk mycket mer än idag. Ofta vanligt att man knackade på hos varandra och den första frågan var ”ska det vara en kopp kaffe” varpå samtal följde om ditt och datt. Idag tittar folk, vuxna som unga, ner på sina mobiler och Ipods. Söker underhållning för dagen.

Känner inte igen mig, hur vårt samhälle har utvecklats. Från att ha varit mer av gemenskap till idag, här och där isolerade öar där många känner sig ensamma.” 

Familjen Wåger. Bruno och Anna-Greta med barnen Bengt och Barbro. Bruno utkörare av dryck i Svegsbygden som av ”gubbarna” i gamla köpingen gavs smeknamnet ”Tillbringaren” (utav företagsnamnet TILL-bryggerierna). Något Bruno säkert inte hade något emot, humorist som han var. Foto: Privat
Här kan man verkligen tala om julbord och gemenskap. Dryck och julmat på plats. Familjerna Wåger samlade i gamla Gästis hos Bror och Signe Wåger, nuvarande Jämtlandsgatan 27 i Sveg. den 22 december troligen 1954. Maten sannolikt signerad Signe med inspiration från jobb på restaurang Solliden på Skansen och drickat naturligtvis levererat av sonen Bruno. Övre raden från höger: Ture Wåger, Anna-Greta Wåger, Bruno Wåger, Bengt Wåger, Gunnar Wåger, Ulla Wåger och Barbro Wåger. Snett nedan Barbro står Krister Wåger, Anders i knät på mamma Gun Wåger, Rut Wåger (Olsson) och hennes dotter Ann-Britt, lillflickan som tittar in i kameran. Nedre raden sittande från höger: Ruts make Martin, Bror och Signe Wåger, Astrid Wåger med lille Härje i knät och syrran Gudrun intill. Foto: Privat
Crantzgården, färdigbyggd 1904. Fotografi från 40-talet. Här drev Signe Wåger restaurang under kriget och fram till 1946. Även bostad till paret Bror och Signe Wåger. En vacker ståtlig byggnad vid Jämtlandsgatan. Foto genom Krister Wåger 

Krister Wåger, 70 år och kusin till Barbro, minns också ungdomstiden med aktiviteter på gamla bryggeritomten:

”Det var spännande att följa med i de livliga aktiviteterna vid bryggeriet. Dryck som anlände med de stora transportlastbilarna och personalens leverans av dryck ut till köpingen och övriga Härjedalen. Vi tyckte om att leka där i den stora fastigheten. Spelade fotboll och brännboll på den stora gårdsplanen.

Vi tyckte också om att snacka med Bruno och Viktor, imponerade som vi var av deras kraftiga armmuskler, gårdagens gym. Kan man tänka sig att de med sina två händer bar på backar fyllda med 24 glasflaskor i vardera. Det blir totalt 48. Idag återfinns 12 flaskor i en back. Vid sidan av ångbryggeriet fanns andra lekplatser där vi stormtrivdes.

Sågen mitt emot SJ:s godsmagasin på andra sidan järnvägen och den andra sågen i närheten av lokstallarna samt hästhandlare Petrus Hultgrens gård snett ovan Prästgården upp mot Vallarvägen som var särskilt intressant när det pågick slakt av kor och grisar som var öppet för alla att beskåda. Hästhandel som Petrus också bedrev blev också en publik tillställning när den väl pågick för öppen ridå. 

Ersa Swanström, 74 år, deltog också i aktiviteterna:

”Det var tider det. När bryggeriet 1955 upphörde med sin tillverkning av dryck var jag tio år. Vi bodde i grannkvarteret till bryggeriet mitt emot Lutherska Bönhuset på Ytterbergsgatan.

Minns först och främst boxningsträningarna och boxningsmatcherna vi hade inne i bryggerifastigheten. De drog igång med full fart efter Ingemar Johanssons knock-out av Floyd Patterson den 26 juni 1959 i Madison Square Garden i New York. Det blev en hausse bland oss grabbar, plötsligt skulle alla boxas. Om vi hade boxarhandskar på oss kommer jag inte riktigt ihåg men troligen. 

Alla ville bli Ingo. Världsmästare i boxning, det var stort. Inne i bryggeriet fanns en platå där det var högt i taket. Där byggde vi upp en ring där olika åldersklasser tränade och gick matcher.

I min grupp fanns min kompis Stefan Stenqvist (son till Gösta Stenqvist på bryggeriet) och Ingvar Karlgren från ”Karlgrens” nästgårds bryggeriet som fightades bra med lillebror Kent vid ringside. I de högre åldersklasserna fanns Leif Stener och hans kusinBjörn Stener. 2-3 år äldre. 

Ingemar Johansson gästade Sveg söndag den 12 juli 1959 med uppvisningsmatch. Uppvisningen på Svegs idrottsplan är som fastnitad i minnet. Tusentals åskådare på plats. Apropå läskedrycker fanns det en läsk som fick namnet Ingo-läsk. Den drack vi med glädje.

Ska också nämna att på bryggeritomten spelades det fotboll men här fanns ett men. Gårdsplanen lutade nämligen nedåt landsvägen, så det fick man ha med i beräkningen. Mest av fotboll spelades det på prästtäkten vid nuvarande ICA:s parkering.”

Två äldre gentlemän förenade i bibliotekets Mankellrum där bibliotekets bokhyllor med litteratur om och anknytning till Härjedalen står. Här i samtal med en återblick på gamla ångbryggeriet och efterföljaren TILL-bryggerierna. Från vänster Krister Wåger, 70 år, och Ersa Swanström, 74 år. Foto: Mats Haldosén
I och med Ingemar Johanssons världsmästartitel 1959 kom en ny läsk. Ingo-läsken som klingar likt en annan populär läskedryck, Zingo.
Ingemar Johanssons uppvisningsmatch 1959 på Svegs Idrottsplats samlade en publik på några tusenpersoner. Här ett gammalt tidningsfoto från söndag den 12 juli, sparad av Roger Erixon i Ulvkälla som Kåkstangrabbarna fruktade att möta i en boxningsmatch. Roger hade nämligen påbrå från hans pappa Gunnar (1908-1945) som i unga dagar blev Norrlandsmästare i tungvikt 1929.
Nästgårds ångbryggeriet låg Lutherska bönhuset (EFS bönhus) som byggdes 1923 och revs 1978. Låg vid Ytterbergsgatan nedan nuvarande COOP. I Lutherska bedrevs också en tid skolundervisning, teckningslära som det hette, med läraren Seved Stener. Foto genom Astrid Wigman som var klok nog att ta med kameran och fotografera Lutherska då hon fått höra att bönhuset skulle rivas. På bilden är stora genomfartsleden i bruk. IC/OK har bytt namn till endast OK och Gulf bensinstation på andra sidan genomfartsleden. Foto: Astrid Wigman, Sveg
IC, Inköpscentralen, som senare bytte namn till IC/OK och därefter endast OK, idag OK/Q8, hade fullt upp när sport- och påsklovsturisterna passerade Sveg och behövde tanka för vidare färd upp till fjällen. Bilar med skidor på taket, sannolikt är det fråga om Påsk. C-skylten på ett av fordonen står för Uppsala län och Z-bilen är tillhörig Jämtlands län. Foto: Bo Jansson
Bryggeriet som de flesta minns, gulmålat, mitt emot Bilbolaget som syns på andra sidan Helagsgatan. Bryggerifastigheten i himlen in 1975. Foto: Bo Jansson 
Viktor Månsson har tankat färdigt för vidare färd med bryggerilastbilen. Leverera läsk och öl till olika delar av Svegsbygden. Till många strupars glädje, särskilt sommartid. Esso bensinstation drevs av Stig Lewren. Foto: Bo Jansson 

Med bryggarbilen skulle olika dryck transporteras till köpingen och byarna, affärer och hushåll i Älvros, Kolsätt, Ängersjö, Vänsjö, Ytterberg, Herrö med flera. Sommartid rekryterade bryggeriet dryckesutkörare då fast anställda skulle på semester. Sommaren 1964 var Sören Unnskog (Svensson) en av dessa. Sören som under första halvlek av 60-talet var en av Härjedalens bästa fotbollsspelare. Från bryggartiden har Sören minnen som nitat sig fast: 

”Jag minns särskilt (med ett gott skratt) leveranserna till f.d. överlärare Oskar Marklin (1895-1972), dennes specialbeställningar av olika slags läskedrycker. Men en gång tröt mitt tålamod då Oskar som var vår rektor i skolan ändrade sig hit och dit, kunde inte bestämma sig. Gjorde att jag fick göra ett större antal varv, ner och upp ur hans källare. Till slut sade jag ”Nu får Du allt själv åka ner och hämta drickat i köpingen. Sedan såg jag aldrig till Marklin något mer – färdrutten blev en annan. 

Ytterligare en händelse som poppar upp i bakhuvudet är när jag får sladd i en kurva på väg mot Ängersjö. Det slutade med att backarna med glasflaskor flög ut i terrängen och kraschade.

Efter sådan olycka var det skrivet att man måste redovisa alla sönderslagna flaskor och träbackar så de inte hade kommit på avvägar. Så där sprang jag vilt omkring i skogskanten.

Allra viktigast var att plocka upp kapsylerna som satt fast i flaskhalsen, så kallad obruten förpackning, för att senare redovisas väl tillbaka på bryggeriet. Det var hårda bud, särskilt då man själv ekonomiskt fick stå för de flaskhalsar som saknade kapsyl.”

Sören Unnskog i unga dagar. Född 1940 på Svegs BB och uppvuxen i Kolsätt. Sommaren 1964 dryckesutkörare vid TILL-bryggeriernas filial i Sveg. Senare yrkesverksam som planerings- och projektingenjör vid Oxelösunds kommun. Idag bosatt i Sveg. Foto: privat 

Här lite kuriosa om några populära klassiska läskedrycker som kördes ut från Svegs Ångbryggeri och sedermera TILL-bryggeriernas filial. Den mest levererade och sålda drycken var Trocadero, extra populär i norra Sverige. ”Norr om Dalälven härskar Trocca” hette det om drycken som inte sällan kallades för Norrlands nationaldryck. Pommac och Champis var ytterligare två populära drycker.   

Pommac, som blev ett alkoholfritt alternativ till vin, är en kombination av franska ordet Pomme och den alkoholhaltiga drycken Cognac. Antagligen ville tillverkarna ge läsken ett namn som klingade av exklusivitet och världsvana. 
Läskedrycken Champis föddes i Örebro 1918 och använder sig än idag av samma hemliga recept. Notera att även Stålfarfar med det vita skägget drack Champis på sina långa cykelturer.
Stålfarfar – Gustaf Månsson (1885-1987) – blev en rikskändis som kallades för det cyklande skägget. Foto: framsidan av ett vykort signerat Stålfarfar

Stålfarfar, vars riktiga namn var Gustaf Månsson (1885-1987), kom från Helsingborg och blev 101 år gammal. En rikskändis som kallades för det cyklande skägget. ”Det var som om Bibeln öppnat sig och en av profeterna kastat sig över cykeln och hojat ut ur Gamla Testamentet” som en Expressen-reporter fyndigt formulerat det.

Färden gick genom hela Sverige, från Haparanda strax söder om Polcirkeln till Ystad i Skåne. Sommaren 1951 gick Sverigeloppet men arrangörerna hindrade den då 65-årige Gustaf Håkansson från att delta. Inför starten hade han laddat med sockerdricka och mazariner och ansågs för gammal.

Aldrig att de tänkte tillåta en åldring att ställa upp i en sådan maratonprövning. Det skulle inte vara etiskt försvarbart utan rent ut sagt vansinnigt. Men det struntade Gustaf i utan cyklade de 176 milen utom tävlan med nummer 0 på bröstet, påhejad av tiotusentals åskådare längs vägarna. I mål var han ett dygn före klungan. Ett mirakel hade skett och Stålfarfar var född.

Stålfarfar passerade även Sveg vid en av hans långa cykelfärder. Här en vykortshälsning från Stålfarfar till artikelförfattaren, skolgrabb tidigt 60-tal, och mamma Lillan Hansson. Ett oförglömligt minne som ägde rum utanför järnvägsstationen. Gustaf var en mycket speciell skåning, en riktig jultomte som älskade att tala med alla han mötte under sina cykelfärder. 

I Sveg i början av 1900-talet fanns ingen Stålfarfar men väl en klurig och kreativ person. Carl Wallén (1878-1968) som drev Carl Walléns läskedrycksfabrik och saluförde populära Hallon Lemonad. Läskedrycksfabrik var nog att ta i, snarare fråga om en uthusbyggnad. Placerad ett stycke nedan Landsvägen (Fjällvägen), inte långt från färjeläget där färjan en gång i tiden korsade Ljusnan innan järnvägsbron byggdes.

I området kring nuvarande Genvägen som börjar vid Polisens parkering och går ned mot Ljusnan. Kreativ som Carl var hade han köpt sig en receptbok, daterad till år 1902, i vilken presenterades idéer hur man blandar ihop läskande drycker.

Carls produktion av läskedryck upphörde 1916 mitt under första världskriget då det var ransonering på socker. Carl vägrade nämligen att använda konstgjorde produkter.

Carl ägnade senare sitt liv åt jordbruk, jakt och omsorgen om familjen, gift med Nanny som satte sex barn till världen. 

Populära Hallon Lemonad som läskade mångas strupe. Foto: privat

Om Carl kan berättas att han som ung skolpojke, efter avslutad skolgång i Sveg, reste till farföräldrarna i Härnösand för att läsa vidare vid läroverket där. Carl funderade på att bli landsfiskal. Han anmälde sig därför till en skola i Kristinehamn där studier i förberedande juridik erbjöds. Men det blev hemresa istället.

Det hör också till historien att Carl var tillförordnad fjärdingsman i Sveg under tiden då rallarna var på plats för anläggandet av järnvägen mellan Orsa och Sveg. Då kunde det gå hett till vid helgfirande.

Carl Wallén var en gladlynt och omtyckt människa och liksom sin bror Wallentin hade känsla för fiolspel. Här spelar Carl för Härjedalens Lucia 1964, Britt Grängzell som gästar ålderdomshemmet på Sörgårdsmon i Ulvkälla. Carl Wallén efterlämnade många fina minnen och ett bevis på att det fanns – och finns – krut och kreativitet i en härjedaling.

Dela det här!

Annonser

Scroll To Top