Älvros var långt in på 1960-talet en av Härjedalens stora sportorter. Fotbollslaget härjade framgångsrikt det årtiondet i div. 3 och var överlägset landskapets bästa fotbollslag.
Om detta och Härjedalsfotbollens historia har Roland Kristoffersson och Ingvar Haraldsson i 2 böcker tidigare berättat om. De har lagt ner ett ofantligt jobb för att dokumentera gångna tiders härjedalsframgångar inom sportens horisont.
Och nu har Roland och Ingvar slagit till igen. Tredje boken heter Älvrosstafetten 1934–1964, alltså under 30 års tid. Det var en skidstafett där många av Sveriges absolut bästa åkare deltog.
Vi kan från Härjedalen bara nämna Lillhärdalingen Arthur Herrdin, som under karriären deltog i 2 OS och lika många VM. Han gillade uppenbarligen Älvrosstafetten, där han förde Lillhärdals IF till seger flera gånger. Lillhärdal som förr i tiden kan sägas ha varit längdåkningens Mecka i Jämtlands län. Man fostrade hur många väldigt duktiga skidåkare som helst och var bl.a. mycket framgångsrika i Vasaloppet. Under senare tid är det ju Anna-Karin Zidek som med framgång tävlat för Lillhärdal.
Men Älvros IK var sannerligen inte att leka med när det gällde längdåkning. Det var framför allt de så kallade Klemmespöjkan som visade framfötterna.
Bröderna Erik-och Bertil Jonasson är de mest kända i Klemmesstallet. Erik blev t.e.x. svensk stafettmästare för Föllinge 1965 och fick den vintern representera Sverige i Svenska Skidspelen och Holmenkollen. Därutöver toppade han många av de välkända och stora svenska tävlingarna under många år.
Den yngre Bertil, som fortfarande lever och frodas hemma i Älvros, var inte dålig han heller. Bertils specialitet var i första hand Vasaloppet, där han som bäst blev 2:a 1969. Det var bara 7-faldige Vasaloppssegraren Janne Stefansson som var före älvrosingen över mållinjen. Även som junior skördade Bertil, 76 år i år, många framgångar som en av Sveriges mest lovande. Efter flytten till Stockholm blev han huvudstadens skidkung i många år.
Åter till Älvrosstafetten, som tillsammans med Lillhärdalsloppet var de största skidtävlingarna i Härjedalen när det begav sig.
Jag har lusläst Rolands och Ingvars bok och imponeras av det jobb de lagt ner. Varje års Älvrosstafett får en genomgång som heter duga och du som är intresserad av Härjedalens idrottshistoria borde köpa boken. Ett fantastiskt arbete som de har nedlagt.
Jag öppnar boken och kommer då till 1952 års Älvrosstafett. Och det stod tidigt klart att Lillhärdal skulle avgå med segern. Trion Nestor Viberg, Harry Silver och Arthur Herrdin stod i en viss särklass och vann med exakt 2 minuter före Ljungdalen, som fostrat många goda längdåkare, och med Erikslund på tredje plats.
Det året, 1952, hade härdalingarna redan efter första sträckan skaffat sig ett rejält försprång framför de andra topplagen och det var Viberg som växlade över till Silver i täten. Harry Silver var ett mycket aktat namn i skidvärlden i många, många år och med Herrdin på den tredje och sista var det kört för de andra lagen.
Älvrosstafetten drog varje år en stor publik, inte bara från Härjedalen utan även från grannlandskapen.
Boken innehåller också ett mycket stort bildmaterial, som man fått god hjälp av bl.a. ortspressen för att publicera.
Boken om Älvrosstafetten är inget mindre än en guldskatt för skidintresserade härjedalingar. Tummen upp för Roland och Ingvar.
Själv tror jag inte att de båda lägger skrivandet på hyllan. Det finns säkert mera att berätta om från Härjedalens sporthistoria. Eller kanske nästa bok kommer att handla om onsdagsdanserna på Sätervallen i Älvros. Det var en höjdare som drog dansanta från när och fjärran. Finns kanske material till en bok om detta också.
Och visste ni förresten att Klemmespöjkan i all ära så är det ändå en annan längdåkare, som tävlat för Älvros IK, som har ännu större meriter. Det handlar om Svegstjejen Ida Ingemarsdotter, som bland annat blev bragdmedaljör i Sverige efter vinsten i OS-stafetten 2014.
