Här kommer sista avsnittet i reportageserien ”Kända byggnader i Sveg” av författaren Mats Haldosén som handlar om Norra Skolan. Tidigare kallad Svegs Folkskola som för över 90 år sedan den 7 april 1929 officiellt invigdes efter att undervisningen haft sin start höstterminen 1928 då skolbyggnaden stod klar.
Efter 10 veckors sommarlov har det varit skolstart vid Norra Skolan. 91 skolstarter sedan undervisningen startade 1928. Historiska vingslag med förväntansfulla elever som tillsammans med lärare och personal fortsatt håller fanan högt över den fina skola Norra Skolan är.
Ja, vem minns inte första skoldagen, början i första klass, det oförglömliga mötet med lärare och blivande klasskamrater. Ett stort steg med pirr i magen och föräldrar som vallade oss till skolan, vissa med redan nyinköpt skolväska och omslagspapper till läroböckerna.
En första skoldag på riktigt allvar som nuförtiden äger rum i så kallade F1, förskoleklassen, fyllda 6 år, då det spritter ordentligt i eleverna att få komma igång med skolarbetet och för dem inte längre någon världsnyhet som förr i tiden att börja i första klass.
Jag har träffat två lärare Ewa Klockervold, lågstadielärare, fortfarande anställd på Norra skolan och Gunilla Lagercrantz, tidigare anställd som förskollärare och grundskollärare 1-5, på Norra skolan.
Gunilla:
Idag är pirret inför första klass inte lika tydligt. Det hela förändrades i och med att lekis introducerades 1976 med tre timmars gruppverksamhet för alla 6-åringar. Det var för de flesta det första mötet de hade i större grupp, då det även var ovanligt att barn gick på dagis. Nuförtiden har eleverna redan träffat sina blivande klasskamrater och lärare vid olika tillfällen och även tränat att äta i skolmatsalen.
Ewa:
När jag började jobba som lågstadielärare innan förskoleklass introducerades i skolan, var första skoldagen i årskurs ett en stor dag. Det var mycket pirr och förväntan hos eleverna och många föräldrar var med i skolan denna dag. 1997 genomfördes en stor förändring på Norra skolan då åldersblandade klasser infördes på lågstadiet. De kallades barnskolor. Vi arbetade i arbetslag bestående av förskollärare, lågstadielärare och fritidspedagog – en sammanslagning av olika kompetenser, där barnen erbjöds undervisning och heldagsomsorg i samma lokaler. Barnskoleverksamheten pågick en tid för att därefter återgå till vanliga/ homogena klasser.
När Ewa och Gunilla tänker tillbaka på åren som passerat så har det varit mycket av omorganisation och nya politiska direktiv i skolvärlden. Det har definitivt inte stått stilla i den svenska skolan.
“För oss lärare har det många gånger varit både en utmanande och spännande resa. Målet har ju varit att få till en fungerande skola, ge eleverna kunskap och värderingar som passar in i dagens samhälle. Alla elever ska lyckas utifrån sina förutsättningar och ingen ska behöva vara rädd och ängslig den första skoldagen. Men förväntansfulla hoppas vi alla elever känner sig – och lite pirriga.”
Från årskurs 3 och steget upp till årskurs 4 händer det mycket på vägen till årskurs 6. Om det berättar mellanstadielärarna Inger Forsström och Lasse Danielsson som samarbetade i många år och idag glada pensionärer. Inger med hela 46 år som lärare med start vårterminen 1972. Mjukstart i Lillhärdals B-skola under en termin men därefter Norra Skolan trogen. För Lasse var det inte alldeles solklart det här med lärare med en pappa i Edvard, lärare i Hedeviken. Skulle han gå i pappas fotspår? Sökte olika utbildningar men när han väl kom in på Falun lärarhögskola gav det med sig och började trivas med valet av yrke, ung som han var. Fick i senare delen av lärarutbildningen göra ett avbrott för militärtjänstgöring. 1968 kom Lasse till Sveg och tjänstgjorde vid Norra Skolan 1971-2015.
Inger:
”Något ”kall” att bli lärare upplevde jag inte. Inte som sjuksköterskorna på Sophiahemmet i Stockholm, där jag jobbade som ung. De skulle ägna sig åt sitt arbete och de fick inte gifta sig, men det fanns ett undantag, att äkta en läkare eller en präst var tillåtet. Jag utbildade mig till lärare helt enkelt därför att jag kände mig motiverad att jobba med barn och ungdomar och förebilden var min småskollärare i Älvros, Anna-Greta Nilsson, som fick alla barn att växa och trivas.
Min första tjänst fick jag i Lillhärdal ,vårterminen -72, i en årskurs 6 och sedan blev det Sveg. Lasse och jag startade vårt samarbete höstterminen -72 i en årskurs 4 i Sveg. Vi var klassföreståndare i var sin klass. Då gick mellanstadieeleverna i ”Gamla Realskolans” lokaler, nuvarande Södra Skolan. Där jobbade vi i fem år. Vårterminen -77 flyttades mellanstadiet till nybyggda paviljonger på Norra Skolan. I vår utbildning ingick ett tillvalsämne antingen gymnastik eller musik, och eftersom Lasse hade gymnastik som tillval så hade han gympa med mina elever och jag skötte musiklektionerna med båda klasserna.
Vi hade ett gott samarbete där idéer, frågor och tankar bollades oss emellan. Vårt ledord var förkovran, att träna elevers färdigheter i att läsa, skriva och räkna, och att synliggöra alla elever så de får den viktiga bekräftelsen, som gör att de lyfter vingarna mot högre höjder.
Ledarskapet i klassrummet är a och o, där läraren tar ansvaret och är den vuxne.”
Lasse:
Tjusningen med mellanstadielärare är att jag aldrig har haft tråkigt. Det har varit roligt att gå till jobbet med härliga elever som är i utvecklingsfasen att börja ta in det vi förmedlar. Lära känna eleverna, hur de fungerar och vilka talanger de bär på. Lärde också känna föräldrarna och många fler och på så vis kom man snabbt in i samhället.
Vid den här tiden ägde också ett generationsbyte rum av lärare. En föryngring i lärarkåren som smittade av sig med en god personkemi oss emellan. I början av åren som lärare fanns det mer av frihet. Inte så mycket styrt som det senare kom att bli, att till punkt och pricka följa läroplanen. Jag minns en vacker solig dag, då kunde jag säga ”att nu går vi ut och spelar brännboll” och den tid det tog arbetade vi in vid annat tillfälle i överenskommelse med eleverna. Gjorde gott för oss alla.
Liknande den som vi upplevde vid utflykten till Sonfjällets nationalpark och övernattningen på fäbodvallen Nyvallen nedan Sonfjällets fot. En utflykt som svetsade oss samman än mer. Få lära om nationalparken, krypa in i björnide och slå upp egna medtagna tält. Men här kommer en dråplig historia. Inger och jag hade ju sagt att de skulle ta med sig tält. Men en elev hade tagit med sig familjens campingtält, stort som ett cirkustält som det tog oss nästan en halv dag att få upp då beskrivning saknades. Det glömmer jag aldrig – skattar åt det än idag.
En personalgrupp i skolorna som fått stort fokus de senaste decennierna är speciallärare och specialpedagoger som arbetar för att underlätta för barn, ungdomar och vuxna i behov av särskilt stöd. Specialpedagoger började utbildas 1991 och till skillnad mot speciallärare är specialpedagogens roll att vara handledare och konsult med ansvar för rådgivning, stöd och utveckling av åtgärdsprogram. Behovet av speciallärare/specialpedagoger är fortfarande stort.
Mart-Marie Nilsson, 83 år och mellanstadielärare, och Ann-Marie Andersson, 81 år och lågstadielärare, vidareutbildade sig båda till speciallärare medan de tjänstgjorde vid Norra Skolan. Mart-Marie mellan åren 1958-1997 och Ann-Marie 1965-2004, dessförinnan tre år i Lillhärdal och två år i Linsell.
Ann-Marie:
När jag var lågstadielärare såg jag elever som behövde hjälp. Jag hann helt enkelt inte hundraprocentigt med alla elever, som inte är ovanligt bland oss lärare, kunde vara 22 elever i klassen. Jag tyckte synd om de som slet ont och inte orkade hänga med. Här skulle det behövas en speciallärare, tänkte jag.
Så jag talade med Marianne Henriksson som var speciallärare, inte formellt utbildad, om inte hon skulle söka vidareutbildningen till speciallärare. Nej, hon var tveksam till det. Då tog jag ett beslut jag inte ångrat. Kom in på speciallärarutbildningen i Umeå i början av 80-talet och efter avslutad utbildning tog jag med mig de nya kunskaperna till Norra Skolan och där jag fick ett eget mindre rum att ta emot elever som behövde hjälp med diverse svårigheter.
Jag minns en pojke som ville att jag skulle lära honom klockan. ”Jag skäms över att jag inte kan klockan”, sade han vilket han sedan kunde hantera med stolthet. Då kände jag att jag behövdes i min nya lärarroll. Jag jobbade både med elever i grupp och enskilt samt hade också hand om särskoleelever där stödundervisning var annan än pedagogiken i låg- och mellanstadieklasserna. Arbetet med dessa elever var verkligen en utmaning men utvecklande för både eleven och mig själv.
Mart-Marie:
Jag inspirerades av Zola Bergman som var speciallärare. Det var i början av 70-talet då det plötsligt blev efterfrågan på speciallärare. Jag blev tillfrågad av rektor Olaf Andersson, skolchef för Norra och Södra Skolan, och tackade ja till att pröva på som speciallärare. 1977 gick jag speciallärarutbildningen och väl tillbaka vid Norra Skolan arbetade jag framför allt med elever med läs- och skrivsvårigheter och matematik som en del elever hade särskilt svårt för. Det var alltifrån språklekar till matematikspel. Jag var också ute i klasserna som stöd i undervisningen.
I slutet av 70-talet var det på ropet att använda oss av tester som hade både bättre kvalitet och tillförlitlighet för att se var eleven låg i utveckling. Kunde vara bra för vissa elever att få lämpliga uppgifter att öva på och stärka självförtroendet.
Datorernas inträde hann jag också få vara med om. Det fanns speciella program för läs- och skrivövningar som jag använde i undervisningen. Det tyckte jag var spännande. Ett helt nytt redskap för oss lärare, ordbehandling och söka information på Internet. Och nu idag är jag helt frälst. Googlar och har skaffat mig en läsplatta för att följa med vad som händer i Sverige och ute i världen och kopplat upp mig på Netflix med flera program såväl serier som filmer och intressanta dokumentärer på svt.play. Lära för livet som det heter.
Ska också nämna min lärarkollega Anita Westfält som också var speciallärare för en liten grupp särskoleelever med två elevassistenter Margareta Silver (Olofsson) och Mats-Arne Axelsson.
Mart-Marie, född och uppvuxen i Krokom, som aldrig glömmer första mötet med Sveg en vinterdag 1958:
”Jag steg av rälsbussen och kom ut i den värsta av snöstorm. Allt var som tjockmjölk omkring mig. Såg konturerna av järnvägsstationen men inte mer. En äldre man passerade förbi och jag frågade ’var ligger Sveg’. Här, sade den äldre mannen, varpå han ledsagade mig i snöyran till Hotell Regina där jag skulle övernatta. Sicken upplevelse, den sitter fastgjuten än dag i mitt minne.”
En arbetsgrupp på Norra Skolan som också ska nämnas är skolvärdinnorna och deras viktiga sociala uppgift att se om eleverna på raster och luncher. Trösta när så behövdes och förhindra att orosmoln dök upp i korridorerna. Skolvärdinnor som Britt Axelsson, Pia Rydberg, Inger Nääs och Ingrid Eriksson.
Och så naturligtvis ”navet” i en skola, vaktmästaren, en allt-i-allo en skola inte kan vara utan. Bland andra Sverker Hansson, Åke ”Blomman” Olsson och på senare tid Bertil Pettersson. Går man tillbaka till 50-talet fanns det en vaktmästare vid namn Erik Wallin som eleverna till och med måste buga inför. Så var det. Ofattbart egentligen med dagens mått mätt, berättar Tommy Karlsson, 72 år, svegsgrabb sedan födseln och före detta målare som minns skolstarten som igår:
”I mitt fall inget pirr i magen vid skolstart då vi var tre grabbar som slog följe utan någon vallande mamma. Det var Henning Mankell, Christer Thornvigg och jag. Osäker på om Nils-Olof Bromée höll sin mamma i hand eller inte? Klassrummet låg på andra våningen i stora skolbyggnaden och lärarinnan hette Manda Olsson som var inkörsporten till färdigheterna att läsa och skriva. Skriva, det fick vi göra på små grå skrivhäften och det skulle vara läsbart, präntade Manda in i oss. Inga slafsigt nedtecknade meningar utan noggrant skrivna. Manda Olsson var omtyckt av oss elever, kunde både vara sträng och snäll. Då och då hände det sig att vi fick följa med henne hem till Ytterbergsgatan för bullar och saft.”
”Minns att i samband med skolstart fick vi gå igenom några märkliga test utförda av överlärare Gottfrid Tånge, om man skulle hamna i ”hjälpklass” eller inte? Ett av testen bestod i en apelsin och en banan, vilken av dessa är rund? Om svaret blev banan blev det raka vägen till hjälpklassen. Förskräckligt att det fick gå till på det viset, jämfört med dagens moderna tester. Gudskelov att ”hjälpklasser” försvann från kartan. För övrigt så var Tånge en fridens man. Vi gillade honom skarpt.”
Visade sig att Gottfrid Tånge strävade för att ”alla” skolbarn i Svegs köping skulle få skollunch men det skulle dröja ett stycke in på 60-talet innan det blev verklighet. En välkommen skollunch som Tommys klasskamrat Margareta ”Maggan” Wallén (gift Ohlin) minns väl:
”Det var ju så att vi som bodde väster om järnvägen, Ångermanland, Jerusalem i norr och Ulvkälla söder om järnvägsbron som var del i Svegs landskommun fick skollunch med hänvisning att det var långt från skolan att hinna hem och äta. Våra kompisar inne i gamla köpingen, de fick gå hem och äta. Skollunchen intogs på Hagmans pensionat, snett mitt emot skolan, och det under en tidsperiod från 1 november-31 mars. Under perioden 1 april-31 oktober, då var det cykel som gällde och därmed ingen skollunch. Hagmans pensionat? Ja, ett minns jag, lördagarna då det serverades endera klappgröt eller fattiga riddare.”
Tommy Karlsson:
Skolåren 3-6 med Rut Prestjan i det långa gula annexet vid sidan av stora skolan var utvecklande och lärorika år. Rut hade det gemensamma med Manda Olsson att de verkligen ville lära oss läsa, skriva och räkna samt naturligtvis uppföra oss, vilket vi stundtals glömde bort. Rut Prestjan uppfattade vi som en mycket rättvis lärarinna. Det visade sig en gång då det hände det sig att någon av oss hade slängt en sten på en tegelpanna som gått sönder. Ingen erkände tilltaget – blankt nej från alla. Då ställde Rut upp oss i korridoren, pojkar som jäntor, och till samtliga gav en hår- och örlugg (som var både brukligt och tillåtet på den här tiden bland lärare). Men när hon kom till siste man Tore Wiberg som hade för lite hår på huvudet gick det inte att ge en hårlugg. Det löste Rut med att ge Tore två örluggar istället.
Alla går vi och bär på hemligheter. Det gällde också vår skolfröken Rut. Men en hemlighet hade hon som vi avslöjade per omedelbart. Hon sög nämligen ofta på en liten bit Läkerol, säkert för att lena mun och hals. Men det gick ju kors och tvärs emot förbudet mot godis på skolan, tyckte vi.
Så vi fick stilla oss men efter skolans slut bar det iväg till Eliassons affär mitt emot gamla Handelsbanken (Härjedalsgatan/Jämtlandsgatan) som hade det eftertraktade bröstsockret som hängde i snören, jättegoda, 10- respektive 25 öres snören, gula eller lila. Karameller fanns också fast i strutar.
Vi var fyra grabbar som hängde ihop i vått och torrt, vi bodde nära varandra, Nils-Olof, Henning, Christer och jag. Minns att vi ofta på fritiden och med andra grabbar i klassen smög omkring i gamla sågen som låg på andra östra sidan om järnvägen med spännande upptäckter och upptåg i följe. Prövade på att fiska gjorde vi också uppåt Äggar- och Tjuvforsen. Ett fiskeintresse som följt med mig i hela livet.
Följdes åt på vägen hem från skolan, det var standard. Minns att Henning alltid skulle förbi Bosse Söderqvist och kolla på böcker. Men en hemfärd glömmer jag inte. Det var 30 minusgrader och Henning och jag frusna, dåligt klädda och Henning utan vantar och mössa (som han sällan bar). Men den här gången stannade han upp mitt i gamla köpingen och frågade om vi inte skulle göra uppehåll hemma hos mina föräldrar som bodde på ovanvåningen till Svegs Möbler. Väl hemma värmde vi oss och på köpet fick Henning ett par varma ullvantar som mamma Karin hade stickat. Väl uppvärmd fortsatte han så sista sträckan fram till Tingshuset där han bodde med sin pappa Ivar och syskonen Helena och Gustav.
Nils-Olof Bromée minns också de sex åren av skolgång med Manda och Rut Prestjan:
Min minnesbild av skoltiden på Norra Skolan är ändå mycket ljus. Vi var en samling i huvudsak snälla och välartade barn. Jag var (nog) den busigaste. Jag kommer särskilt ihåg Tore Wiberg som den bussigaste, starkast i klassen och juste. Han hjälpte och försvarade mig då jag råkade illa ut. Den jag var mest kär i från skolstarten det var Eva-Maria Tallberg men så småningom kom kärlekarna att variera. Eva-Marias mamma ”Syster Sigrid” var vår skolsköterska så det hände att hon stacks.
Även Rut kunde ibland ta till då legitima hårdhanskar, som till exempel när vi var ett gäng skolgossar från klassen som under en rast på cyklar hakade på brandbilen när den ryckte ut. Det visade sig vara Konsums bageri som fattat eld. Intresserade följde vi utveckling och glömde bort att det ringt in och lektionen börjat. Det blev, när vi kom åter, uppställning sida vid sida för oss sex pojkar som visat ett brinnande ”samhällsintresse” och efterföljande räfsrating.
Brandstationen i Sveg med sitt relativt höga torn låg på den tiden närmaste granne med skolan så det var då och då frestande att haka på då larmet tjöt över köpingen och brandchefen Per Springe och hans mannar kom cyklande i full rulle. Per var Tommys morfar och även Tommys pappa Hugo ingick i brandsläckarstyrkan.
Personligen förorsakade jag ju också några brandkårsutryckningar under min skoltid i Sveg. Några gräsbränder nere vi Ljusnan tillsammans med ”L” och brand på tomten och i uthuset hemma i barndomshemmet tillsammans med ”A”.
På Sågen höll vi till emellanåt och körde med små men för oss tunga järnvägsvagnar. Det gick att få upp bra fart på smalspårssystemet som centralt hade en rund växlingsplattform. En gång kommer jag ihåg att vi fick vagnen att hoppa av spåret och ner i ett dike. Inga personskador … men något skämsigt. Än häftigare var det att leka på stora järnvägsbangården. Att tjuvåka i utrymmen under vagnarna var häftigt och livsfarligt, men vi hade förmånen att överleva. Det hände att snälla ånglokslokförare bjöd in mig i förarutrymmet så jag fick åka med och bidra med att lassa in kol i pannan och bli något till sotig. Heta högtidsstunder!
Godis smakade verkligen väldigt bra på den tiden, så eftertraktat så jag regelbundet krängde mig över staketet på Norra skolans annexs baksida och slank in på fru Sofia Södergrens lilla affär tvärs över gatan. Det stred mot skolans ordningsregler. Där fanns bland annat 2-öres kola, 5-öres skumbananer och Salmiaktablettaskar så jag fyllde fickorna för pengar jag snattat hemma eller kanske hade jag skottat snö eller burit in ved och fått en slant. Jag vill minnas att jag var ganska generös att bjussa kompisarna i klassen på godis. Men den andra sidan av annexets ordinarie skolfröknar Margareta Eklund hade ögonen med sig och jag blev ertappad ett antal gånger under skoltiden och fick mina bestraffningar.
Ett annat litet bus jag gjorde från min lite skyddade pulpet i klassrummet var att ta tag i, dra ut och släppa bh-bandet på ryggen på flickebarnet som satt närmast framför mig. Usch så barnsligt och osyggt – men vadå, jag förstod ju inte bättre. Konsekvensen blev att jag fick flytta längst fram. Välförtjänt!
På gympatimmarna när vädret tillät spelade vi ofta brännboll på grusplanen utanför skolan och vi delades in i lag genom att två utvalda ”lagledare” fick välja, åsså fick vi olikfärgade band att ha runt överkroppen. Rut agerade bestämd domare. Här blev man bränd ett antal gånger.
Rastfördriv i skolan var till exempel ”Vippa” med en lång och en kort pinne och ett hål eller ”Spela kula”. Det kunde vara ”Pyrra” eller ”Grop”. Kuligt var det även om man förlorade. Man kunde också ägna sig åt filmstjärnebyte, typ två Roy Rogers mot en Doris Day, och flickorna de bollade mycket mot varandra och mot bollväggar som fanns på skolan.
”Burk” var en annan populär lek som vi körde titt som tätt, oftast på Svegs Möblers tomt där ju både Inga-Britt och Tommy, liksom Lars-Erik var hemma. Ibland gömde vi oss på granngårdarna typ Glöt-Johans och på gården där lärarparet Nils och Margareta Eklund och ”Tarzan” (Hans-Erik Andersson) bodde. Glöt-Johan som var grossist i ägg gillade inte alls att vi gjorde intrång på hans tomt.
Ett tu tre skulle Inga-Britts pappa Tage iväg med släpet efter Kapitänen till ”avis” (sopstationen) där jag titt som tätt agerade sakletare och då fick vi åka med i Svegs Möbler-släpet i full karriär, ofta med lite slalominslag. Häftigt! Andra gånger åkte jag i lugnare tempo till ”avis” var med åkaren Ernst Fridh och hästen Putte med sopor. Det kunde ibland gå i galopp till Ernsts läckra sjungande. Den gången jag fick sitta på Puttes rygg glömmer jag aldrig. Jag studsade upp och ner, var skiträdd och grinade. Det blev en engångshändelse.
Rut Prestjan, ja, hon var snäll och god hon. Det fick vi betyga henne när vi arrangerade en återträff i Sveg 1981.
En dråplig episod kommer jag ihåg från när vi hade skolkök i källarplanet i stora skolbyggnaden. Det var hushållslärare ”Kastrull-Ester”, Ester Johansson (1900-1986), som ledde arbetet och vi var väl inte alltid så skötsamma och disciplinerade – särskilt inte jag. Jag hade åstadkommit en deg av något slag och på väggarna uppe vid taket fanns kraftfulla fläktar som kunde köras som såväl sugande som blåsande. Jag lyckade få in en degbit i utrymmet bakom propellern som klibbade fast så där lagom och när jag satte igång fläkten ”blås ut” så smattrade den ut små degskivor som mini- freesbees över lokalen. Stackars Kastrull-Ester. Hon blev inte alls glad och det blev en av mina många hemanmärkningar.”
I Henning Mankell fick klasskamraterna med åren uppleva en författare i världsklass som i sina böcker ofta återkom till uppväxten och skolåren i Sveg. Till exempel i boken Kvicksand (2014) i kapitel tre där något stort händer i Hennings liv:
”Från möbelaffären sneddar jag över gatan och stannar vid Folkets Hus. Där finns två skyltskåp. Lika många gånger i veckan byter också biografen filmer. De kommer i bruna papplådor från stationens godsmottagning. Antingen anländer de med tåget från Orsa, söderut. Eller så är det rälsbussen från Östersund som har dem med. Fortfarande ombesörjs transporterna av en häst och en vagn. Engman, som är vaktmästare på Folkets Hus, lyfter av kartongerna. Jag försökte en gång, men lyckades inte. De var för tunga för en nioåring. Pappaskarna innehåller en dålig västernfilm som jag senare ser. B- eller C-filmer, där folk pratar och pratar och sedan utkämpar en kort duell i slutet. Knappast något mer. Och allt i konstiga färger. Folk är ofta skära i ansiktet och himlen är mer grön än blå.
Nu ser jag att Engman ska visa Den hårde sheriffen, som inte verkar särskilt lockande, samt en svensk film med Nils Poppe. Enda fördelen med den filmen är att den är barntillåten. Jag behöver inte smita genom källarfönstret som Bosse och jag har gjort en hemlig spärr till, som gör att vi kan klättra in när det är barnförbjudna filmer.
Det är när jag står där denna kalla morgon, för 57 år sedan, som jag upplever ett av de avgörande ögonblick som för alltid kommer att prägla mitt liv. Jag minns situationen med nästan övertydlig klarhet. Det är som om minnesbilden är inbränd i mitt minne. Plötsligt överfalls jag av en oväntad insikt. Det är som om jag får en stöt. Orden formulerar sig av sig själv i huvudet:
– Jag är jag och ingen annan. Jag är jag.
I detta ögonblick får jag min identitet. Innan hade mina tankar varit så barnsliga som de skulle vara. Nu inträdde ett helt nytt tillstånd. Identitet förutsätter medvetande. Jag är jag och ingen annan. Jag kan inte bytas ut mot någon annan. Livet blir plötsligt en allvarlig fråga.
Hur länge jag blev stående där i kylan och mörkret med den nya, omtumlande insikten, vet jag inte. Jag minns bara att jag kom för sent. Rut Prestjan, min lärarinna, spelade redan på tramporgeln när jag öppnade dörren till skolan. Jag hängde av mig och väntade. Det var strängt förbjudet för dem som var sena att klampa in när psalmsången och morgonbönen hade börjat. Till sist tog det slut, det slamrade i bänkarna och jag knackade och gick in. Eftersom jag aldrig kom för sent tittade fru Prestjan bara forskande på mig och nickade. Hade hon anat lättja eller slöhet hade hon sagt ifrån.
– Bosse är sjuk, sa jag. Han har ont i halsen och feber. Han kommer inte idag.
Sedan satte jag mig i min bänk. Jag såg mig runt. Ingen hade upptäckt något. Om den stora hemlighet jag gick och bar på från och med denna kalla vintermorgon 1957.”
Idrott fanns också på schemat berättar Mats Widén, 76 år, fyra år äldre årgång än Tommy:
Idrotten på Svegs Folkskola var under första hälften av 1950-talet knuten till gymnastiktimmarna. Den Skolidrottsförening som syns utfärda intyg om prestationer och tog in årsavgifter är något som inte finns i minnet bevarat annat än att proven sannolikt ägde rum på Svegs idrottsplats. Och då endast ett färre antal gånger? Gymnastiktimmarna däremot blev många genom åren men innehöll lite friidrott.
Dominerande standard när det var barmark var att flickorna spelade brännboll och pojkarna fotboll. Vi hade Karl ”Kalle” Holmberg, andra lärare kan ha haft andra rutiner. Antagligen fanns i läroplanen någon anvisning att aktiviteterna skulle varieras, så vår lärare Holmberg fick oss att, mot vår vilja, ibland spela korgboll och handboll. Det var inte populärt. När idrott som inte var lärarledd utövades på rasterna var fotbollen helt dominerande.
Vintertid var gymnastik i gymnastiksalen det som gällde. För det mesta fristående gymnastik ”på stället” med uppställning som en pluton i det militära. Avbrotten i sammanhanget var den riksbekanta och ökända plinten ”med hopp över” samt några övningar vid ribbstol och med rep.
En annan företeelse som var intressant och intressant att reflektera över idag. Varannan eller var tredje torsdag, varannan gång flickor och pojkar, sista timmen vid kl 15-tiden erbjöds två aktiviteter att välja mellan. Bad i källaren i ”bastun” i små baljor av zink med badföreståndarinnan ”Tant-Stina”, Stina Persson, som skrubbade med rotborste på ryggen, efterföljt av duschning. Mycket bra för de som inte hade bad eller duschmöjligheter hemma.
Det andra alternativet var längst upp i huset i gymnastiksalen som var iordningställd för ”hela havet stormar”. En lek med gymnastiska inslag att ta sig runt en bana utan att nudda golvet. Leken innehöll bl.a. balansgång, klättring och det roligaste av allt, att svinga sig i ett rep från en ribbstol till en plint över det ”farliga golvet” (havet). Detta hela havet stormar var bland det roligaste under skoltiden
På skolgården fanns det en stor bod på skolgården som innehöll diverse utrustning för fastighetsunderhåll samt ett antal skidor att låna för de elever som inte hade egna. Skidaktiviteterna på skoltid är också något som inte är så mycket i minnet bevarat. Låneskidorna var inte särskilt preparerade för olika fören och pjäxor skulle passa till bindningar. Olika småsaker måste ordnas och det var som sagt inte så ofta förekommande med skidåkning. Kommer dock ihåg att särskild träning inför Härjulfa några gånger fick utföras i spår runt Sandtjärn och någon gång ned mot Prästäkten/Storön.
En kul sak som vi hittade på själva (spontanidrott) och som påminner om dagens mästarnas mästare på TV var att se vem som kunde hänga i armarna längst. Denna gren försiggick på herrtoaletten i källaren på husets östra gavel. Vattenledningar av galvstål var dragna utanpå innervägg och under tak och på ett ställe under taket var det lämpliga ledningar att tävlingshänga i, i mindre turneringar. Torsten Eriksson var en av de bättre. Även en typ av tornerspel förekom. Matcher mellan två par där elever satt på kompisens axlar och det gällde att närkampsfightas och få ned motparten så att den som satt på axlarna endera dråsade i backen eller fann för gott att hoppa ned när ”bäraren” inte kunde stå emot längre. Mera på leknivå var ”vem är rädd för Svarteman, vippa och sist.
Övrigt med idrottsligt innehåll på Folkskolan var att Svegs IK:s bordtennissektion var inhysta i gymnastiksalen och hade träningskvällar och matchevenemang där. Från Folkets Hus B-sal med plats för ett bord hade man flyttat till källaren i Bäckedals Folkhögskola i anslutning till att den var färdig 1954 och efter något år till Folkskolan. Svegs IK:s ishockeylag hade från hockeyns början 1956 omklädningsrum i Folkskolan. Först i källaren och sedan i korridoren på första våningen innan flytt till Nya Brandstationen efter något år.
Upprymda blev vi också, vi fotbollsspelare, när vi en gång fick spela fotboll mot klassen över oss. Vi spelade ju mot varandra på gympatimmarna men nu fick vi spela tillsammans mot ett annat lag. Det var stimulerande, teambildande med ett modernt ord och innehöll inte så lite prestige. Antero Jonasson, med sitt enorma bollsinne, gick i vår klass så vi spelade jämnt mot de som var ett år äldre, vilket var stärkande. Det var så kul att vi nästintill tjatade då och då om att få spela flera sådana matcher och även mot andra skolor, Älvros, Hede etc. Men denna match och en bandymatch på Sandtjärn, också mot klassen över oss, var de enda. Det kändes som att skolan i form av lärarkollegiet tyckte att idrotten var för lättsinnig och gick ut över skolarbetet och övrig fostran och inte fick utövas för mycket. Det tyckte vi var synd och det var nog rätt tänkt då man ser hur stor ungdomsidrotten är idag. Rikhaltig i många former och geografiskt utbredd är den konstaterad värdefull för vår uppväxande ungdom.
Lite kuriosa är att när undervisning i engelska språket blev obligatoriskt och under olika år infördes i folkskolan under 50-talet hade de ordinarie folkskollärarna inte alltid utbildning för detta och lärare med specialutbildning fick träda in på engelskan. På Folkskolan i Sveg var Elisabet Melin en av dessa och i anglofilisk anda berättade hon en gång om cricket som vi provisoriskt fick praktisera. En stor idrott i England som spelades på gröna gräsytor och Elisabeth fick oss, åtminstone de idrottsintresserade, att bli upprymda av tanken att det fanns så intressanta idrotter.
Innan nya byggnaden till Svegs Folkskola stod klar 1928 bedrevs undervisning i Småskolan respektive Storskolan som låg på två separata platser i centrala Sveg. Småskolan med årskurserna 1-2 och Storskolan med årskurserna 3-6.
Sommarlovet är över och eleverna vid Norra Skolan har ett längre stycke att gå innan nästa anländer. Ber att få avsluta med en underbart härlig bild på skolbarn i den lilla plaskdammen från ett sommarlov i början av 60-talet där lekparken nedan Dalagatan/Gränsgatan var flitigt besökt och välordnad med rutschkanor, gungor och virvelvind med mera, som idag borde ges en renässans.
Fotnot:
B, B2- eller B3-skola på folkskolenivå/grundskolenivå är en skola där barn från olika årskurser har lektioner tillsammans. Systemet har förekommit på vissa håll på landsbygden, där antalet elever varit mindre. Byskolorna i Svegsbygden avvecklas efterhand. Överberg 1963 (då fanns det bara nio elever kvar), 1969 läggs skolorna i Linsell och Ytterbersgbyn ner, Herrö 1970 och långt senare 2004 är det Älvros tur.
