Första Advent står vid dörren, detta mycket annorlunda år 2020 med vittomfattande spridning av covid-19 viruset. Bereden väg till Herran och den årliga tändningen av de fyra adventsljusen med slutmål som julfirande och Kristus till Jorden är kommen.
I väntan på den annalkande julen tänkte jag bidra med några rader om Härjedalsjul 1923 i form av en jultidning som gavs ut detta år som min gode vän Roger Erixon från Ulvkälla, Sveg, varit vänlig att dela med sig. En sparad dyrgrip som hans far Gunnar Eriksson (1908-1945) klokt nog hade lagt undan för arkivering och nu möter dagsljuset för läsning för oss alla.
1923, ja det är ju för nära hundra år sedan tänka sig, så kan det vara värt att notera, att som läsare av skriften detta år 1923 var svegsborna inte längre nödgad att läsa den under fotogenlampans ljus då elektrifieringen hade anlänt bygden.
Den tog sin början redan den 19 september 1916 då en stiftelseurkund utfärdades för Härjeåns Kraft AB med ändamålet att förvärva vattenfall med nördiga jordområden samt att anlägga kraftstation med ledningar för tillhandahållande av elektrisk kraft för belysning med mera inom Svegsmons samhälle, Svegs socken och närmast angränsande socknar.
Fanns det andra stora händelser vid den här tiden, åren omkring 1923?
En stor händelse vintern 1922-23 var den gemensamma konferensen i november i Sveg då Svenska Skogs- och Flottningsförbundet (LO) och SAC Syndikalisterna beslutade att ta till strid i skogen. En hård strid följde och större delen av de i landet 6 500 SAC anslutna skogsarbetarna drogs in i konflikten. Resultatet blev ett medlingsförslag som i praktiken inte gav skogsarbetarna någonting. Skogs- och Flott (LO) som hade 8 000 medlemmar skrev under, men i Härjedalen och Piteådalen fortsatte SAC Syndikalisterna strejken. De lyckades tillkämpa sig mycket bättre villkor. Det fackliga samarbetet mellan SAC Syndikalisterna och Skogs- och Flott bröt emellertid senare samman.
1924 invigdes under stort jubel järnvägssträckan Sveg-Hede som knöt samman västra Härjedalen med södra landskapet som innebar stora landvinningar på flertal viktiga samhällsområden. Den 72 km långa statsbanan lades sedermera ned 1966 – sorgligt nog – i en tid då förändringens vindar svepte fram med många gånger alltför kortsiktigt tänkande.
