Sköna maj välkommen, brukar det sägas, men det vette gudarna vart värmen tagit vägen? Långt framskridna som vi är i maj blåser det fortsatt kall nordanvind, frostnätter, kallregn och småhagel som tillsammans låter täckjackan, vantarna och långkalsongerna fortsatt vara påtagna.
Därtill har vi att göra med ett osynligt elakartat virus som ställt allt upp och ner i vår tillvaro. Längtan efter värme, bamsekramar med nära och kära, hälsa på mor- och farföräldrar, umgänge med vänner och bekanta och få göra den efterlängtade semesterresan är större än någonsin. När det nu inte fullt ut går att uppfylla på grund av dagens restriktioner gäller det att ta tillvara på ljuspunkterna som finns omkring oss. Små som stora.
På en motionspromenad nyligen längs gamla Byvallsvägen ”Hindriksvarianten” dök det upp ett välkommet ljus för undertecknad och medföljande kusin Gunilla Lagercrantz. Väl på järnvägsbron (Mankellbron) såg vi kärleken uppenbara sig. Fastkedjade kärlekslöften på broräcket, så kallade ”kärlekslås”.
Riktigt gulligt det här med fastkedjade kärlekslöften som i vackert månsken med största säkerhet leder till en kyss och en slängd nyckel i Ljusnan. I hopp om att kärleken ska bestå lika länge som Ljusnan flyter fram. Förevigade kärlekslöften som är bra värdemätare på samhället. Alla dessa miljarder nervceller som tar glädjeskutt och rusar hejdlöst omkring i förälskelsens framfart. Ger vind i seglen.
Kärlekslåsen förknippas ofta med Paris och finns beskrivna i böcker och på film. Men tråkigt nog är låsen bortklippta då Paris broar började digna av tonvis med kärlekslås och riskerade säkerheten (700 000-1 000 000 ton kärlekslås). Kärlekslåsen säljs nu till förmån för flyktingar. Längtansfulla utrikesresenärer kan trösta sig med att kärlekslås finns kvar att sätta fast på broar i andra europeiska städer kända för förälskelse. Wien, Florens, Prag är några. Finns också på andra håll i världen.
I Kina är det numera vanligt att man i samband med bröllop befäster sin kärlek genom att hänga upp ett lås vid kinesiska muren, Det finns nu kortare resesträckor att ta sikte på.
I Borås till exempel finns en ”Kärleksbro”, Parkspången, där många par hängt upp lås i hopp om evig kärlek, för att sedan symboliskt slänga nyckeln i Viskan. Djurgårdsbron och Västerbron i Stockholm är andra exempel.
När vi stod där på järnvägsbron och tittade på dessa kärleksyttringar/kärlekslås fick det mig att associera till ”Kärleksstigen” för hundra år sedan.
Där den ringlade fram längs Ljusnan med start mitt emot Lillön på landbacken, bortåt tallarna som börjat växa sig stora (idag Tallbacken) och vidare över järnvägsrälsen ända upp till Äggarforsen med sin vackra badstrand.
På 1920-talet hade människor, liksom under alla tider, en längtan efter kärlek och i fallet Sveg bedyra den längs stigen och när tillfället kom, mjuklanda i det höga gräset, kramas och kyssas så änglarna sjöngo ovan där. Med mosippor och liljekonvaljer betyga varandra innerlig och evig kärlek.
Minns den spännande berättelsen om ”Kärleksstigen”, berättad av Milly Skuncke (1898-1993) där hon bodde på Kungsholmen i Stockholm i en tid då jag bodde och arbetade i huvudstaden och skrev på en första bok ”Älskade Sveg – samtal med Greta Werner” (1991) i vilken Milly aktivt medverkade under åren 1986-1991. Texten här nedan är till del hämtad från boken och från tidigare opublicerat text- och fotomaterial.
”Mitt hjärta är ditt
Ditt hjärta är mitt
Och aldrig jag lämnar det åter
Min lycka är din
Din lycka är min
Och gråten är min
När du gråter”
(Nils Ferlin)
Hur var det egentligen med romanserna och de små äventyren som utvecklades till starka upplevelser på den då populära Kärleksstigen? Och vad med Lillön där romantiken blomstrade?
Milly Skuncke: Jag minns särskilt födelsedagskalaset då jag fyllde 16 år. Bra fat på den festen som vid midnatt rundades av med att gå ner till Tallbacken vid Ljusnan för fortsatt födelsedagsfirande. Kärleksstigen lockade. Därnere vid Ljusnans ljusblå vatten lade vi oss ned i gräset och förlustade oss i den ljuva sommarnatten. Ville man dra sig undan och låta förälskelsen växa sig större tog man sikte på Lillön där den låg ett stenkast ut i Ljusnan. Det krävdes lågvatten för att hoppa på stenarna för att komma över.
Som en fortsättning på denna utflykt mitt i sommarnatten 1914 bjöd en av de deltagande – apotekare Nilsson från Skåne – oss alla flickor på bilskjuts till Älvros för kaffe med chokladaskar i det gröna under det att ännu en sommardag slog ut i blom. Han kände sig nog ensam den generöse ungkarlen.
Herr Nilsson hade ingen vidare tur med flickor och gav bort presenter – kristallskålar och halsband – för att nå fram till vänner och kärlek. Jag fick bland annat ett pärlhalsband där själva pärlan var upptagen ur Ljusnans strida vatten.
Jag minns också en lördag i februari 1914 innan första världskriget då cirka 40 unga och välvårdade underofficerare anlände till Sveg på uppdrag. Då sattes flickornas hjärtan i brand och likaså svartsjukan bland svegsgrabbarna.
Det var nämligen så här. Svegsgrabbarna, däribland min äldre bror Manne, hade ordnat med dans och förtäring i Anton Svenssons biograf-och danslokal. De unga underofficerarna kom också till lokalen. De hade fått nys om festen genom två svegsflickor. Underofficerarna kom objudna. Då uppenbarade sig Manne med följe och resolut tog med oss till Godtemplarlokalen där det också var fest för kvällen. Vi protesterade inte. Jag vågade heller inget annat för Manne hade nog spöat upp mig annars.
Men de unga välvårdade och strama underofficerarna tog mycket snart revansch. På onsdagskvällen veckan därpå bjöd de mig och mina väninnor Lotta Backe, Lova Svenonius och Lily Crantz på fest som skulle avhållas hos jägmästare Petersens. Det blev en vansinnigt rolig fest. Vi hade ju flera uppvaktande kavaljerer per kvinna.
Flickan på glasberget
För Milly kom den omtumlande kärleken inte förrän hon var 32 år. Hon var då fortfarande ”flickan på glasberget”. Så hette det förr i tiden då flickorna inte hade gått åstad och gift sig före fyllda 25 år.
1929 hade börskraschen på Wall Street i New York lett in världen i en depression, något Milly lyckligtvis inte fick uppleva när allt rasade samman som ett korthus. Hon var just hemkommen från tre års vistelse i USA där hon 1926-1928 hade tagit sig fram med en månadslön på 50-80 dollar.
Arbetat som hushållerska i olika familjer i Los Angeles (Hollywood), San Francisco, Denver, Chicago och New York. Någon att gifta sig med fann hon inte i United States of America. Och ska sanningen fram, som hon berättade, hade hon inte tänkt gifta sig alls.
Det stämmer. Jag hade ju inte fått den jag ville ha från första början hemma i Sveg så jag tänkte inte så mycket mer på giftermål under tiden jag var i Amerika. Där fanns ju så mycket att upptäcka, se och uppleva.
Men så blev pappa Jonas sjuk medan jag var i Förenta Staterna och då beslutade jag mig för att återvända till Sveg 1928. Vid hemkomsten blev min bror Manne mitt stora stöd. Vi trivdes så bra tillsammans.
När pappa Jonas avlider 1934 blir vår äldsta bror Helge, född 1894, den att föra affärsrörelsen vidare. En rörelse som Helge var väl förtrogen med och förvaltat under pappa Jonas vingar. Helge var en utåtriktad själ, vänlig och hade många vänner på grund av sitt glada och gemytliga sätt. Gifte sig 1923 med butiksbiträdet Hanna Matilda, f. Eriksson 1893 från Sollerö i Dalarna.
Manne, min älskade bror Manne, han var intresserad av fiske och det var också landsfiskalen i Sveg, Herje Bromée (landsfiskal som tjänade som både åklagare, polismästare och utmätningsman. Ämbetet försvann 1965 då polisorganisationen fick en enhetlig riksorganisation.)
Jag hängde på i vått och torrt i fiskafänget och efter några fisketurer blev jag fångad i nätet av landsfiskalen. 1930 gifte vi oss i Svegs kyrka och fick kort därefter två söner Olle och Mats.
Herje och jag tog senare Bromées släktnamn Skuncke, även benämnd Skankesläkten från Hackås med rötter från Isle of Man, ön i irländska sjön som ligger mellan Storbritannien och Irland som på medeltiden lydde under Norge.
Norska ordet skanke betyder ”ben” och det har berättats att en anfader räddade livet på sin kung men fick i striden sitt ena ben avhugget. Kungen adlade honom med namnet Skanke och än idag finns detta symboliska, sporrförsedda ben med på släktens vapensköld. Källa: Helena Bure Wijk, gymnasielärare, släkt- och DNA-forskare i Västerås. Läs mer om det här.
Milly: Efter en tid skiljer vi oss och det viktigaste för mig då var att ta hand om sönerna. Kärleken till dem betydde allt för mig. De var duktiga i skolan och utbildade sig senare till jurister och verksamma som distriktsåklagare.
Jag tillhörde en priviligierad skara barn som inte behövde känna sig ensamma och inte oroa sig för knapp familjeekonomi. Men – och det här har jag tänkt mycket på – det fanns barn och familjer som hade det ont med ekonomin och levernet.
Vi måste lära oss att ta hand om varandra. Med åren har jag lärt mig att man behöver inte så mycket pengar för att trivas med livet. Det tänker jag ofta på när jag blivit så här gammal.
Till minne av Milly Skuncke som öppnade sitt hjärta och hjälpte mig dokumentera ”Kärleksstigen” för dagens och framtida generationer att känna till – hur det en gång begav sig på kärleksfronten i Sveg för omkring hundra år sedan.
