Börje drar på med full gas och på en sträcka av 500 meter lyfter vi mot högre höjder för att ta en titt på Svegsbygdens församling, det vill säga Sveg, Älvros, Linsell och Lillhärdal med sina 5 000 invånare. För dagen sol, blå himmel, vackra vita cumulusmoln och en hastighetsmätare som väl däruppe pekar på en hastighet av 200 km/tim och en höjd av 300 meter över marken.
Det pirrar lite i magen, det ska ärligt erkännas, men så vansinnigt roligt det är att flyga! Alltid tyckt om det sedan jag var ”flygpojke” i 13-årsåldern. Tre veckors sommarläger 1968 som Flygvapnet anordnade för oss unga flygentusiaster på flygflottiljen F 9 i Säve, norr om Göteborg, där vi fick lära oss mycket om flygplanstyper, aerodynamik och meteorologi samt överhuvudtaget uppföra oss väl, uniformsklädda som vi var. Flygvapnet har fortfarande kvar de populära sommarveckorna men med den skillnaden att flygpojke bytts ut mot flygvapenungdom.
[embedyt] https://www.youtube.com/watch?v=WDpTctO9XyY[/embedyt]
Först på tur skogsområdet i närheten av Mosätt där Svegs flygklubb i början av 1950-talet startade upp verksamheten på ett litet flygfält. I början av 1960-talet fick klubben av ett skogsbolag arrendera ett område utanför Nilsvallen, där Svegs flygplats nu ligger. Ett förmånligt arrendeavtal och möjligheten att avverka skog där och dessutom ta hand om vindfällen gjorde att det ekonomiskt blev möjligt att ställa i ordning ett bättre flygfält än det i Glissjöberg. Klubben växte och bland medlemmarna fanns flera som arbetade inom bygg- och anläggningssektorn, vilket gjorde att man hade tillgång till både traktorer och lastbilar, och grus, sand och betong, som tillsammans med de ideella krafterna gjorde bygget möjligt. En av de många som gjorde stora insatser vid detta byggande var Gunnar Johansson, som under hela sin tid i klubben var en som gjorde oerhört mycket av det praktiska arbete som finns i en flygklubb med att sköta både klubbstuga, flygfält, hangar och flygplan. Klubben byggde det här fältet helt med egen kraft och ideellt arbete och utan några bidrag från stat eller kommun. Under 1970- och 1980-talen var flygverksamheten intensiv med många flygare på medlemslistan. Klubben hade då under en period tillgång till ett sjöflygplan. Sjöflyget blev snabbt mycket populärt och de flesta piloter skolade in sig på att flyga sjöflyg. I detta arbete medverkade två kända flygprofiler, dels Bror Svensson som arbetade i flygledartornet och dels Gunnar Gudmundsson, ”kapten Bölja” allmänt kallad. Gunnar Gudmundsson hade då gått i pension från Linjeflyg där han flugit under många år, och bidrog med sitt kunnande och sin erfarenhet, tillsammans med Bror Svensson, att skola in klubbens piloter på att kunna starta och landa på vatten.
Börje svänger nu planet (med hjälp av sido- och skevroder samt höjdroder) i riktning Linsell och det dröjer inte länge förrän Linsellborrens naturreservat träder fram med sitt forsande vatten, populärt fisketillhåll med pigga och alerta harrar och öringar och en natur med örtrik vegetation. En 1,8 kilometer lång sträcka på båda sidor Ljusnan som genom naturreservatsstatus är fredat område. Ser också mycket tydligt den omtalade stenkistan i forsen, lyckligtvis bevarad för eftervärlden, som vid timmerflottningen hade funktionen att styra timret från att fara ut i terrängen.
Längs stora landsvägen mitt i Linsell spejar jag in Linsellbaren där såväl turister som härjedalingar får sig en god bit mat och sinsemellan underhållning i musikväg. Ser också gamla Hotellet på andra sidan vägen, stor gul byggnad från slutet av 1800-talet, som under en rad av år även tjänade som skolbespisning, post- och bankkontor. Idag återupplivad i form av Bed & Breakfast (säng och frukost) och sommartid kafé Lilla Paris under ledning av franska paret Caroline och Alain Mothan (även de privatflygare) som sedan några år förälskat sig i Linsell och Härjedalen, befolkning och natur, samt låtit döpa om Hotellet till Ekorregården, sött litet namn efter de många ekorrar som finns på gården. Caroline och Alain som undertecknad lärde känna i samband med undervisning i svenska vid Lärcentrum/SFI i Sveg där de tog till sig vårt språk med stor frenesi och hjärta.
Flyger vidare söderut över skog och myr. Imponeras av all den areal skog som finns i Härjedalen. Här har Svegs flygklubb en viktig roll, berättar Rikard Lilljeqvist som tänker på skogsbrandflyget som är ett frivilligt uppdrag som beslutats om på riksnivå. Att flygklubbar runt om i landet ställer upp med sina flygplan och piloter och flyger bevakningsslingor under torra perioder för att bevaka/upptäcka eventuella skogsbränder. Flygklubbarna får ersättning för sina kostnader av centralt överenskomna statliga medel. Tidigare hade detta uppdrag skötts från brandtorn som fanns utplacerade på strategiska platser, men detta krävde många människors tid och engagemang. Brandflyget blev mer effektivt och till en lägre kostnad. Man kunde på ett par timmar övervaka hela Härjedalen, och när brandrisken var riktigt stor kunde detta ske flera gånger om dagen. Dessutom kan flyget leda räddningstjänsten rätt när man på skogsbilvägar ska försöka ta sig fram till ett brandområde. Idag finns det ju många exempel på hur viktigt det är att en skogsbrand upptäcks så tidigt det bara går. En liten brand kan vara ganska lätt att släcka, en stor kan bli katastrofal. Åtskilliga är de timmar som flygklubbens medlemmar i luften utfört detta viktiga samhällsuppdrag under årens lopp.
De flesta av flygklubbens medlemmar är dessutom med i Frivilla Flygkåren, FFK, en frivillig försvarsorganisation som bland annat tillsammans med hemvärnet genomför övningar för att vara beredda att vid kris- och krigssituationer kunna medverka vid behov av snabba transporter, övervakning och liknande för att lokalt inom länet/regionen bidra till att viktiga samhällsfunktioner kan upprätthållas.
Nästa stop Lillhärdal för en titt på samhället. Lillhärdal från ovan är så mycket större i omfattning än det intryck man får på väg med bil in mot centrum. Strax innan samhället, på väg ned från Nordanhå på höger sida, uppenbarar sig värdefull kulturhistoria i John Modéns smidesverkstad som tagen ur en amerikansk mellanvästernfilm längs Route 66. Där har John, 89 år, sedan 1950 fram till för ett halvår sedan utfört olika smiden, från artistiskt vackra konststycken till på sin tid timmerskaklar till hästarna i jord- och skogsbruket.
Och någonstans där mitt ute i lillhärdalsskogen – ska också nämnas – finns ju Greta Garbo statyn i närheten av platsen Stockholm som lockar folk från när och fjärran. Fyndigt värre att placera den just där med tanke på att Greta Garbo var född och uppvuxen i vår huvudstad och efter sin skådespelarkarriär fram till sin död föredrog ensamheten, boende som hon var i världsmetropolen New York. Skulpturen kom på plats 2016, skapad av islandssvenske skulptören Jón Leifsson.
Börje ställer nu in kursen mot Kolsätt (som på vissa kartor också benämns som Kolsätter). En vackert belägen by med sitt kuperade landskap, fostrat duktiga fotbollsspelare och hade en gång i tiden en egen skidfabrik samt begåvats att få vara med i bok klassikern ”Nils Holgersssons underbara resa” från 1907/1908 av nobelpristagarinnan Selma Lagerlöf. Här i Kolsätt landade Nils Holgersson tillsammans med vildgåsen Akka där de träffade på korpen Bataki.
”Här slog korpen ner i närheten av en liten låg koja. Den hade inga fönster, utan bara en lucka. Ur skorstenen steg en gnistblandad rök, och starka hammarslag hördes inifrån huset. ”När jag ser den där smedjan” sade korpen, ”kommer jag att tänka på att det förr i världen fanns så goda smeder i Härjedalen och framför allt i den här byn, att de inte hade sin like i hela landet”. ”Du kommer kanske ihåg en historia om dem också som Du vill berätta för mig”, sade Nils. ”Ja, nog minns jag en om en smed ifrån Härjedalen”, sade Bataki, ”som utmanade två andra mästersmeder, en ifrån Dalarna och en ifrån Värmland, till tävlan i spiksmide. Utmaningen blev antagen, och de tre smederna möttes i Kolsätt. Dalkarlen var den, som började. Han smidde ett dussin spikar, så jämna och vassa och glatta, att de inte kunde göras bättre. Efter honom kom värmlänningen. Också han smidde ett dussin spikar, som var alldeles förträffliga, och därtill kom, att han hade förfärdigat dem på hälften så kort tid som dalkarlen. När de, som skulle döma tävlingen, såg detta sade de till Härjedalssmeden, att det inte lönade sig för honom att försöka, för bättre än dalkarlen och fortare än värmlänningen kunde han inte smida. ”Inte vill jag ge mig. Det ska väl finnas ännu ett sätt att utmärka sig på”, sade härjingen. Han lade järnet på smädet utan att först värma det i ässjan, hamrade det varmt och smidde spik på spik utan att behöva varken kol eller bläster. Ingen hade sett en smed hantera hammaren mästerligare, och Härjedalssmeden blev förklarad för den yppersta i landet.”
Spanar in gården Höglunda som ligger på höjden av byn där ”Petterssons skidfabrik” tillverkade björkskidor och vintersparkar. Johan Fredrik Pettersson (1859-1931) som var en företagsam person, omtyckt och i hög grad social varelse. Till yrket byggmästare och affärsidkare med sin ”J.F. Petterssons Diversehandel” som också såg också till att byn fick en egen ångbåt ”Prins Bernadotte” som gjorde turer till gudstjänsterna i Älvros kyrka och festholmarna längre ner i Ljusnan. Omtänksam är ordet, ställde till och med sin automobil till förfogande för byborna i början av 1900-talet om det var fråga om bilfärd till Älvros och Sveg för handel samt barnmorska och havande som alltid hade företräde till automobilen.
Färden går vidare mot Älvros där Norrälven löper samman med Ljusnan. En av många byar i landskapet som trots nedläggningar av många verksamheter kämpar på med sin sommartid populära hembygdsgård. I Älvros fanns för många decennier sedan en väl fungerande skola, tre livsmedelsaffärer, tre bensinstationer, två bagerier, två kiosker och två missionshus. Tiderna förändras – sannerligen.
Passerar över Sätervallen, undangömd som den ligger där nere i skogen. En gång Älvros stolthet, populärt danstillhåll på onsdagar med sin heta och trånga dansmiljö. Det var här som Cedermarks orkester hade sin guldålder och framfart på scenen. Har av trovärdig initierad källa fått berättat att Roland Cedermark vid ett tillfälle bytte 10-11 skjortor av all svett, trummisen Kurt Roslund som i all rock and roll plötsligt kunde ställa sig på stolen och veva runt med trumpinnarna, för att inte glömma basisten Ivan Olofssons när det blev tryck i låtarna lade sig på golvet med basen på magen medan gitarristen Helge Wallin artistiskt böjde kroppen fram och tillbaka som den bäste rockartist.
Blickar ned på Älvros gamla kyrka, en riktig pärla omgiven av en folkmängd på cirka 130 personer. Snett mitt emot på andra sidan Ljusnan ligger Zakrivallen där många spännande fotbollsmatcher ägde rum. Minns särskilt Älvros IK:s framgång 1963 när de tog steget upp i division III Södra Norrland. Ty till Älvros skulle vi fotbollsgrabbar från Sveg åka för att uppleva fotboll när den spelades som bäst i Härjedalen. För transporten dit stod Erik ”Tarzan” Andersson med passagerare i sonen Hans (också med smeknamnet Tarzan), Mario Johansson och undertecknad. Älvros IK som seriesegrade i division IV 1963 bestod av Arne Elfqvist (tränare), Nils-Erik Steinholtz, Henry Dahlström, Sören Olofsson, Sören Svensson (Unnskog), Torsten ”Bobban” Olofsson, Sune Wallsbäck, Kjell Tjärnback, Tore Elfqvist, Karl-Erik ”Kes” Svensson (målvakt), Per-Göran Sivertsson, Ove Thuresson och Östen Eriksson (lagledare).
Det börjar dra ihop sig för nedstigning riktning Sveg. På väg in mot Härjedalen Airport breder sig Svegssjön ut. Sveriges största konstgjorda sjö, 63,5 kvadratkilometer stor, som efter uppdämning och dammbygge 1975 lade ett antal fiskrika forsar i graven. Tjuvforsen var en av dessa med sitt populära flugfiske, öring och harr nedan Tjuvön som lockade många fiskeentusiaster. Idag är platsen för detta på djupet av Ljusnan strax nedan utloppet från Svegsdammen. Ett dammbygge som för ägaren Gullspångs Kraftaktiebolag blev en högst lönsam affär med all den elkraft som under årens lopp transporterats från Härjedalen söderut i Sverige. Medan kommunen fick nöja sig med en check på sparsamma 1 (!) miljon kronor när beloppet kunde ha varit ofantligt mycket högre till fromma för landskapet för all tid framöver. Förslagsvis årliga inbetalningar till Härjedalens kommun likt Norgemodellen där kommunerna får del av kakan.
Ser vackra Svegs kyrka torna upp sig, nyrenoverad som den är med sina utvärtes vackra kopparbeslag på fasad och kyrktorn. En annan vacker byggnad (en av mina favoriter) är Norra skolan som stod färdigbyggd 1928 men invigdes först 1929. Således 90-årsjubileum för skolan nästa år 2019. Gammelgården syns också mycket tydligt där nere på marken. Mina tankar går till gode vännen, framlidne Hans ”Hans Ersa” Eriksson som lade ner hela sin själ och fritid i bevarandet och utvecklandet av hembygdsgården. Mr Gammelgården som jag lät kalla honom i 2013 års bokutgåva, jubileumsboken ”Svegs Hembygdsförening – 100 år”.
[embedyt] https://www.youtube.com/watch?v=WDpTctO9XyY[/embedyt]
