– Den 27 januari varje år är en minnesdag över förintelsens offer, berättar Lennart Svensson, lärare i klassen Levande historia på Bäckedal. I år är det fokus på romernas situation under förintelsen och därav bjöd vi in Rosa för att med egna ord berätta om romernas situation.
En av eleverna, Emilia Holmin, som går på Bäckedal har skrivit om besöket och här återger hon Rosas berättelse för er.
Framför oss står Rosa Taikon och hon har hunnit bli liten och gammal, man kan säga att hon är en stor kvinna i en liten kropp. Hon vill påminna oss om att hennes ålder påverkar hennes hörsel väldigt mycket, vilket gör att om man vill fråga henne någonting så måste man prata högt och tydligt. Detta säger hon med ett varmt leende mot oss.
Rosa Taikon är en kvinna som både talar och tänker med hjärtat, det är också så hon beskriver sig själv. Hon är kvinnan som har valt att ta ställning för romernas rättigheter i samhället. Tillsammans med sin syster Katharina Taikon började de redan i unga år att försöka göra förändringar.
Rosa berättar att det fanns och fortfarande finns en tydlig rasism mot romer, som gjort att de fått och fortfarande får genomlida fruktansvärda konsekvenser.
Förr i tiden valde man att stänga gränser för att romerna inte skulle kunna resa igenom länder, de blev utestängda för att de försökte söka sig skydd under bland annat andra världskriget.
Hon väljer också att väldigt enkelt och kort berätta att det har funnits tvångssteriliseringar på romer ända fram till 1974, för att de inte skulle kunna fortsätta att föra sin folkgrupp vidare.
Medan Rosa berättar för oss om sin situation vill hon be om ursäkt för att hon blir ”lite” upprörd. Det hon fick uppleva under sin uppväxt är inte rätt mot någon människa. Rosa Taikon och hennes syskon fick inte samma sorts skolutbildning som andra barn, därför att rasismen fanns där omkring dem. Ibland när de kom till skolan kunde de bli ut buade för att det inte var välkomna att gå i skolan. Rosas pappa jobbade hela tiden. Han försörjde sig genom olika sorters yrken, bland annat genom musik.
Förutom problemen med skolutbildningen så fick hon bo i tältläger tillsamman med resten av familjen, där hon och familjen blev förtryckt. Under samma tid skapade gruppen SOU (Statens offentliga utredningar), lagen om att romerna inte skulle få stanna kvar längre än tre veckor på en och samma plats, vilket gjorde att de fick resa runt i Sverige bara för att ha någonstans att bo.
Det ständiga omkring flyttandet gjorde det svårt med tillgång till vatten, mat och kläder. Ibland fick de gå flera kilometer bara för att kunna hämta vatten.
Under årens lopp har Rosa Taikon pratat med betydande människor som har velat göra förändringar för romerna. En man som hette Sven Svensson såg till att kämpa emot sina egna ”kommungubbar” för att Rosa och hennes syster Katharina inte skulle behöva få fler dörrar stängda mitt framför näsan av regeringen och för att få chansen till skolgång.
Skådespelaren Per Oskarsson ville också han se till att både Rosa och Katharina fick utbildning och chansen till arbete och därför lät han dem bo hos honom i Stockholm under en period.
1975 var Rosa med i radion för att diskutera rasismen mot romer, vilket ledde till att Anna Lindh, som senare skulle bli Sveriges utrikesminister, hörde av sig. Hon hade påverkats av det hon fått veta. Rosas ord till Anna löd, ”Fall inte för den här klyschan som alla andra politiker gör”, något Anna Lindh inte heller gjorde utan istället ville även hon se bättre förändringar.
Även om Rosa Taikons liv har varit en kamp mot samhället blev det inte hon själv som fick sätta livet till. År 1962 blev hennes bror Paul mördad av en rasist som var militär. Paul träffade på mördaren hos några bekanta, som hade fått vetat att Paul var romsk, därför blev hennes bror mördad. För att hedra sin mördade bror gjorde hon ett mässingskors och hon bar romska kläder. Hon berättar att jobbet i sig med att göra korset inte var svårt, det var känslan av att få göra det till sin mördade bror som var svårast.
När hennes bror blev mördad fanns det ingen enligt tradition som kunde föra det romska silversmidet vidare. Eftersom Rosa inte ville att det skulle försvinna, valde hon därför att själv lära sig smideskonsten. Eftersom hon ändå behövde försörja sig, kunde hon ju smida halsband. Hon har varit silversmed i nästan 60 år.
Utbildningen och chansen till att lära sig smide gjordes med fem år på konstfack. I Göteborg pågår just nu en utställning om Romernas situation där man dessutom har lånat Rosa Taikons smycken till denna utställning ifrån Röhsska museet för att de ska ingå i utställningen.
Avslutningsvis vill Rosa tydliggöra att det var hennes syster Katharina som sett till att romerna fick det bättre. Hon berättar att Katharina var den som drev på förändringar medan hon stod bakom och hoppades på det bästa. Därför tycker hon att det blir orättvist när hon får mer uppmärksamhet. Katharina blev också den som satte livet till då hon hamnade i koma som pågick i 14 år tills den dagen hon dog, hon jobbade ihjäl sig tills hennes hjärta stoppades. Men utan sin syster hade hon själv aldrig fått ta emot Palmepriset år 2013, för ett starkt bevis på att hon kämpar för mänskliga rättigheter.
