Fäbodvallen som blev en örtagård

Följ med i en spännande resa i det liv Max Mohr (1905-1980) från Danzig (nuvarande Gdansk i Polen) skulle leva.

Episoder i hans liv som kom att präglas av livets hårda skola, hårt arbete, att inte ligga på latsidan utan bita ihop och gå vidare. Här står han utanför bostadshuset i Kristinehamnsvallen vid Hundsjön, söder om Sveg, där han bedrev småjordbruk 1946-64 som hade föregåtts av deltagande i spanska inbördeskriget 1936-39.

Dramatisk båtflykt till Norge och Oslo med hjälp av anti-fasciströrelsen i Frankrike och Nansenhjälpen i Norge. Och än en gång flykting den 9 april 1940 efter att Hitler-Tyskland ockuperat Norge. Tvingad att fly med hustru Hanna (1907-1992) och dotter Krystyna till Sverige för att till slut slå läger på Kristinehamnsvallen.

Dottern Krystyna Munthe, 84 år, berättar sin pappas levnadshistoria som starkt påminner om dagens krigsflyktingar som söker trygghet i nytt land från förföljelser och terror: 

– Pappa kom ursprungligen från Fristaten Danzig som hade neutral status 1918-1939 i tullunion med Polen. Som många andra frivilliga från andra länder slöt han upp i anti-fascistfronten mot general Franco i Spanien. En kamp för demokrati och mot diktatur, socialism och fascism som slutade med att general Franco kom till makten 1939 som enväldig diktator med stöd av högerkrafterna, falangisterna, monarkisterna, stora delar av armén, kyrkan och stora godsägare. Under det blodiga och mycket brutala spanska inbördeskriget dödades fler än 350 000 människor. Bland annat i den baskiska staden Guernica som den 26 april 1937 helt förstördes av nazityskt bombflyg i de spanska fascisternas tjänst. En förintelse av människa och stad som finns återgiven i en berömd målning av Pablo Picasso från samma år. 

– Det gick inte som pappa hade hoppats på. Fascisterna tog makten och för pappa väntade en illegal tillvaro i Frankrike där han var i skydd av franska antifasciströrelsen. Skulle pappa ha blivit upptäckt av franska polisen, de så kallade gendarmerna, skulle det lett till direkt transport till tyska gränsen där processen säkerligen hade blivit kort. I nazisternas ögon var pappa ett villebråd, tillhörig anti-fascistfronten. Hemma i Danzig började mamma planera för flykt från Danzig, där även nazisterna lokalt hade tagit makten.

– När andra världskriget hängde i luften insåg hon att det var dags att fly. 1937 tog mamma med mig ett år gammal som jag var och flydde via Danmark till Oslo där vi fick politisk asyl. Där kontaktade mamma Nansenhjälpen för att få hjälp att få pappa till Oslo. Nansenhjälpen hade namn om sig för att på ett fördomsfritt och mänskligt vis värna om flyktingars intressen. Humanitär organisation som startades 1936 av Odd Nansen (1901-1973) son till berömde Fridtjof Nansen som 1893 blev den förste att nå Nordpolen i Arktis. Sonen Odd, arkitekt till yrket, var tydlig antinazist och fick för det sitta i tyskt koncentrationsläger i Sachsenhausen men som han lyckligtvis överlevde.

– Pappa levde nu illegalt i Paris i väntan på möjlighet att ta sig vidare till Norge och förenas med oss. Nansenhjälpen lyckades hitta ett norskt fartyg på väg mot Oslo som var villig att ta med pappa och Nansenhjälpen stod redo att hjälpa honom vid ankomsten till Oslo. Vi återförenades och fick bostad i Lörenskog, strax öster om Oslo i Akershus Fylke. Pappa kom snart i jobb i sitt yrke, rörmokarens, och vi kunde andas ut. Det blev dock ingen långvarig trygghet. Den 9 april 1940 anfaller Tyskland och ockuperar Norge. Några dagar senare kom landsfiskalen (polismästaren) i Lörenskog och berättade för oss att han var tvungen att lämna över en lista till nazisterna, dess säkerhetspolis Gestapo, med uppgifter om alla utlänningar som fanns i området. Landsfiskalen rådde oss att omedelbart ge oss iväg. Han stod på vår sida, inte alls förtjust i Tysklands ockupation. Vi tog honom på orden och gav oss genast i väg mot gränsen och Sverige. Men det gick inte fort. Flykten skedde huvudsakligen till fots.

– Mamma och jag i sittvagn fick åka med norska soldater några mil. Pappa gick till fots genom skogarna. Fruktan att vi skulle bli upphunna av tyskarna var stor. Det skulle kunna sluta illa, framför allt om vi blev avslöjade att vi talade tyska som vi gjorde hemma. Jag talade även lite norska, 3½-år som jag var. Pappa och mamma var rädda att vi skulle råka på en tysk patrull och jag skulle börja tala tyska. Då skulle det vara kört. Jag fick inte på några villkor tala tyska. Det gjorde att jag teg, och det tog flera veckor sedan vi anlänt Sverige innan jag började tala igen. Jag själv minns ingenting av flykten fast jag har minnen från tiden i Lörenskog före flykten och från flyktingförläggningarna i Sverige. Så berättelsen om flykten är det mina föräldrar som berättat för mig. 

(Fakta: Under tyska invasionen dog omkring 13 000 norrmän, 4 400 britter och 530 fransmän. Under tiden för ockupationen 1940-1945 fängslades 35 000 personer och 1 400 dog i koncentrationsläger. Hirdmännen (de norska nazisterna) organiserade deportering av 770 av Norges judar (i huvudsak under 1942) varav 741 avrättades i koncentrationsläger.)

– Väl i Sverige efter vår dramatiska flykt internerades mamma och jag först i Loka Brunn och pappa i Långmora och på hösten återförenades vi på flyktingförläggningen på Turisthotellet i Insjön. Här träffade vi på den första svenska familjen vi fick nära kontakt med, familjen Mauritz. Jag behöll senare kontakten med familjen och deras dotter Siv blev något av en storasyster för mig och vi hade kontakt ända tills hon avled för några år sedan.

– Efter Insjön kom vi 1941 till Stockholm. Första tiden bodde vi i en lägenhet i Råsunda som vi delade med en annan flyktingfamilj tills vi fick en egen lägenhet i Huvudsta. Ett rum, toa och kök. För egen försörjning gällde arbete i skogen, jordbruket eller trädgård för männen och för kvinnorna arbete som sömmerska, hembiträde eller piga på landet. Pappa arbetade i en handelsträdgård under odlingssäsongen och gjorde där bra ifrån sig.

Åren i Sveg.

– Trädgårdsarbete har en kort säsong och när man sökte skogsarbetare och erbjöd en kortkurs nappade pappa. På så sätt hamnade han i Sveg köping 1942. Fick bostad på bondgården i Bäckedal som drevs av Per Edvard Persson (1886-1958) och hans Aina (1892-1967), farfar och farmor till Per Yngve Persson och Rose-Marie Persson, bosatta på varsin sida av Ljusnan, Sveg respektive Ulvkälla. Vid slutet av andra världskriget återgick pappa till sitt ursprungliga yrke som var rörmokarens. Mina föräldrar hade då skilt sig. 

– Jag hade börjat skolan i Viggbyholmsskolan i Täby. En internatskola med barn från första klass till studentexamen som privatist. Det var en välrenommerad skola med en annorlunda pedagogik som präglades av pacifism, humanism och frihet under ansvar. Aga var förbjudet. På så sätt annorlunda jämfört med folkskolans krav och riktlinjer. Stor vikt lades på estetiska ämnen och språk samt inga krav på läxor förrän i sjunde klass.

– På längre lov åkte jag till pappa i Bäckedal och kortare lov till Insjön eller så var jag hos mamma. Jag gick där till och med höstterminen 1946. Sedan flyttade jag till pappa och Svegs folkskola då mamma hade flyttat tillbaka till Polen samma år. 

– På Bäckedalsgården under besöken i Sveg bodde jag med pappa i ett så kallat spisrum, dvs ett rum med en vedspis och matlagningsmöjligheter. Pappa bodde en trappa upp och där under bodde Karolina som skötte Svegs allmänna bad och bastu i folkskolans källarvåning. På platsen för bondgården byggdes senare Bäckedals folkhögskola som invigdes 1954.

– Jag minns att på den vackert belägna bondgården fanns en bäck med kvarn som ledde en del av vattnet till gårdsplanen och i ett litet brunnshus rann vattnet i ett litet vattenfall. Vattnet fyllde på ett kar där mjölkkrukorna ställdes för avkylning innan vidare transport till mejeriet.”

– Väl i Sveg började jag i femte klass vårterminen 1947 och hade överlärare Gottfrid Tånge som klassföreståndare. För första gången konfronterades jag med läxor och kristendomsundervisning. På ”Viggan” hade vi religionskunskap. Tånge var snäll och hade överseende med mitt jämförelsevis frimodiga uppträdande.

– Eftersom det inte fanns någon möjlighet att ”pendla” dagligen till skolan var jag inackorderad hos Anna Lantz, och reste till Kristinehamnsvallen över helgerna. Anna Lantz hade två döttrar och skötte om (ABF) biblioteket i Sveg jämte sysslan hon hade som vaktmästare på Godtemplarorden (Godtemplarhuset) där det också var bio ett par gånger i veckan. Det blev en hel del biobesök vill jag lova.

Tågolyckan.

Den 7 december 1944 händer något tragiskt i Max Mohrs liv. På väg i rälsbuss från Bäckedal/Sveg till Mora för rörmokarjobb händer det som inte får hända. En omtalad tågolycka fyra kilometer söder om Kropptjärns anhalt, cirka två mil söderut från Sveg. Frontalkrock mellan rälsbuss och ånglok med godsvagnar på väg från Orsa till Sveg. Tåg som hade beordrats mötas i Kropptjärn men som rälsbussföraren glömde bort att invänta. Frontalkrocken blev oundviklig.

–En kraftig sammanstötning varmed rälsbussen trycktes undan cirka 50 meter innan ångloket kunde stanna. Fem passagerare fanns ombord på rälsbussen som skadades, varav en svårt. Hjälptåg med läkare, sjuksyster och manskap sändes ut från Svegs som förde de skadade till Svegs Länslasarett. Står skrivet att när rälsbussföraren såg ångloket komma rusande sprang han in till passagerarna och lär ha skrikit ”Håll i er, för nu dj-klar kommer Stor-Svarten”. Med Stor-Svarten åsyftades det mötande ångloket. Rälsbussföraren och en passagerare i förarrummet hann hoppa medan övriga passagerare for som vantar när krocken var ett faktum. Max ådrog sig en ryggskada som han fick leva med livet ut.

Det visade sig senare i Svegs Tingsrätt att rälsbussföraren var gengasförgiftad och friades från anklagelser om tjänstefel och yrkat skadestånd från SJ:s sida. (Källa: Tidningen Härjedalen den 8 december 1944, första numret av Tidningen Härjedalen). 

1946 vänder så livet till det positiva. Max får med hjälp av sin gode vän skogvaktare Harald Hansson från Ulvkälla, sedermera ordförande i Svegs landskommun, uppbackning och uppmuntran att arrendera Kristinehamnsvallen vid Hundsjön med nära vännen ”Helmer i Mångs” goda minne, hemmansägare Helmer Jönsson från gården Mångs i Byvallen vars mor Karolina Halvarsson helhjärtat ställde upp. Max var glad och stannar på vallen i 18 år innan åldern och längtan efter att få vara nära dottern Krystyna i Dalarö tar över. 

”Vad sägs om en liten enkel frukost på kalkonstek, rödkål, nyfångad öring, röding och siklöja, hallon och blåbär, lingon och vinbär samt jordgubbar eller hjortron? Kungligt säger ni. Javäl – minst sagt kungligt. Och ändå bara vad en stackars övergiven fäbod i Hundsjön kan ge, om den kommer i rätta händer. Det har Max Mohr från Danzig visat, som sedan något mer än ett decennium tillbaka arrenderar en liten jordplätt eller övergiven fäbod, 430 meter över havet, vid norra änden av Hundsjön söder om Sveg.” 

Så skriver signaturen Std i Östersunds-Posten i en lördagsbilaga från den 26 oktober 1957. Vacker skildring av ÖP:s skribent om Max och hans småjordbruk på Kristinehamnsvallen. Även om det var tuffa förhållanden periodvis, särskilt vintertid, njöt Max av närkontakten med naturen, urskogen och livet på fäbodvallen. Med pipa i mun blickade han ut mot Hundsjön och dess rika bestånd av röding, storgädda och abborre samt den omgivande mäktiga skogen och bergen. Vad gäller jordgubbarna som serverades ÖP:s skribent odlade Max dessa också för försäljning. Krystyna:

– Alla som haft jordgubbsland vet att de kräver mycket arbete. Ogräsrensning, vattna vid behov, klippa revor, skydda bären från kontakt med jord, skrämma bort fåglar och så till sist det trevliga att skörda och äta. Sommarlovsjobb för mig.

– Pappa hade inte tillgång till träull eller halm som man oftast använde för att skydda bären från kontakt med jorden. Pappas lösning blev att skära klykor från småträd och buskar. Klykorna, Y-formade, sattes sedan runt plantorna och bärstänglarna hängdes upp. Det var effektivt, bären mognade fint och angrepp av mögel eller röta blev en sällsynthet. 

– Livet på Kristinehamnsvallen präglades av att ta vara på det naturen bjöd på och allt annat. Vi plockade mycket bär i skogen och pappa kokade sylt och saft. Vi hade ju ingen el, som man kan driva en frys med, utan allt konserverades i glas som inte kunde bevaras i källaren, torkas. Långt senare hyrde pappa ett frysfack i andelsfrys i Sveg.

– Boken ”Hemkonservering” (Wezäta förlag) var pappas ledstjärna och är nu min när det gäller bär och grönsaker. Pappa var en hejare på att laga mat och variera maten. Grönsaker, kött eller fisk eller en mustig köttsoppa med ett ordentligt stycke oxkött med ben att gnaga på tillhörde mina favoriter. Pappa bakade sitt eget matbröd, vi kallad den ”Hundsjöbulle”. Godare matbröd finns nog inte!

– Pappa var en handlingens namn. Han kunde sy gardiner, fålla lakan, och när jag var liten sydde han byxor och jacka åt mig av tyg från en vinteruniform. Hans egen pappa var skräddare så han hade väl lärt sig en del därifrån. Pappa sydde allt för hand, vi hade ingen symaskin. Men han hade ett ”aber” (hake), han lärde sig aldrig sticka – kan man tänka sig. Undrar varför?

– Pappa hade som de flesta av arbetarbarn i sin generation endast den obligatoriska folkskolan 6-7 år. Därefter var han lärling och gesäll som rörmokare i Danzig och Tyskland innan han var färdigutbildad rörmokare. Hans intresse för omvärlden och politik var stort och han läste mycket, lyssnade på faktaprogram och nyheter på radio, alltid på radioteatern och andra kulturprogram. Och det fortsatte han med i hela sitt liv. Tillsammans med de faktiska och praktiska erfarenheterna och hans egen analys- och iakttagelseförmåga blev han en allmänbildad och nutidsorienterad människa. 

Hade Max någon bakgrund som jordbrukare hemma i Danzig/Gdansk? 

– Nej det vill jag inte påstå. Pappa var ett stadsbarn från början, född och uppvuxen i Danzig i Ostpresussen som hade neutral status 1918-1939 i tullunion med Polen. Ockuperat av tyskarna 1939-1945 och efter kriget tillhörigt Polen med namnbyte till Gdansk. Intresset för trädgård, natur och djur väcktes nog genom en skollärare som han fick hälsa på under somrarna. Skolläraren tyckte om att odla grönsaker och bär med mera och hade bland annat en biodling.

– Pappa var också uppfinningsrik med tanke på allt det han senare utvecklade på Kristinehamnsvallen och det han inte kunde, läste han sig till. Jag minns bland annat när han byggde en äggkläckningsmaskin som drevs av en fotogenlampa. Varje dag på somrarna när jag inte gick i skolan i Sveg fick jag vända på äggen och därtill en droppe vatten så de inte skulle torka ur. Och när väl kycklingarna var kläckta hade pappa tillverkat en ”kycklingmamma”, också driven av en fotogenlampa, som spred varmluft där kycklingarna samlades och mådde gott. Det var mycket jobb och passning med detta och därför skaffade pappa vid sidan av hönorna kalkoner. Under en kalkon kunde du lägga så många fler ägg än under en höna och det som kännetecknade kalkonmammorna var att de var väldigt måna om sina ungar. Kalkontuppen är dessutom en mycket duglig och modig väktare mot höken. Jag såg själv en gång hur kalkontuppen flög upp mot höken och motade bort den just innan höken skulle sätta klorna i en höna. En stor kalkontupp väger 7-8 kg.

– Pappa hade dessutom ett 20-tal får som vintertid vid sidan av hö utfodrades med torkade lövkärvar. Dessutom tre hundar vid namn Pilar, Manja och Troll, valpar efter Pilar som pappa köpte som valp när han bosatt sig på Kristinehamnsvallen.

– För att skaffa tillräckligt med vinterfoder till fåren var det nödvändigt att tillvara lövsly. Det fanns det gott om längs kanterna på de gamla slåtterängarna som delvis var igenvuxna och vid myren som gränsade till vallen. Det behövdes mer förvaringsutrymmen för både hö och lövkärvar. Pappa ritade, beräknade och byggde en lada med en rejäl bärande konstruktion av grovt tillyxad furu ordentligt höjd över marken och med spåntak av törved som han klöv själv ur törstubbar som det fanns gott om.

– Väggarna gjordes av klenare virke, det som ofta kallas för ändmassaved, kolved eller ved. Barkat och torkat men inte sågat. På så sätt blev det en naturlig ventilation men det var tillräckligt tätt för att inte snö och regn skulle tränga in. För att säkerställa det och för att ha en plats att torka lövkärvarna så utformades ladan som ett halvt V och med nedre spetsen kapad och den täcktes med ett upp och ned vänt V på toppen och med stora takskägg. På så sätt fanns en skyddad plats att torka lövkärvarna innan de kom in i ladan. Att utforma byggnader på det här sättet är inget nytt, det finns i många länder med klimat med mycket snö.    

– Höst- och vårisar är luriga, men även vinterisen kan vara förrädisk särskilt om isen lagt sig tidigt och det snöat mycket. Som det brukar vara på dessa nordliga breddgrader. För att få en trygg och lättgången väg över till banvaktsstugan och hållplatsen för rälsbussen gällde det att lägga upp ett spår och märka ut med granruskor. Det var 2,5 km till vallen från hållplatsen över sjön. Där snön trycktes till av skidor frös isen sig starkare.

– Vid detta arbete var hunden Pilar till stor hjälp. Hon var alltid före och markerade när det var snösörja och blött mellan snön och isen och hon hittade alltid de tidigare spåren även om det låg massor av nysnö över dem.

– Ett minne som för alltid ligger nära på ytan är då pappa och jag är på väg över sjön till rälsbussen vårvintern 1959. Jag skulle börja jobba som kontorist på järnhandeln i Sveg och hade en resväska med på sparken. Pappa gick före och hade en gärdsgårdsstör med, och drog sparken och jag sköt på. Det var inget sparkföre precis och det var tungt då sparkens medar skar ner genom blötsnön. Vi hade nått viken vid hållplatsen och nu gällde det att ta sig i land. Vårisarna är ju svagast vid land. Pappa sa åt mig att stanna och vänta medan han gick mot land med stören som han stötte i isen för vart steg. Plötsligt gick stören rakt igenom isen och pappa med. Han försökte ta sig upp men vaken blev bara större och större. Isen förvandlades till långa ”nålar”.

– Jag sprang emot pappa som hade lagt sig på rygg med axlarna mot iskanten och fått fatt på sin mössa som han kastade mot mig. Jag trampade igenom isen och kastade mig på mage och ålade fram till pappa, fick ett stadigt tag i hans armhålor och drog tills pappa var ur vaken och vi kunde krypande ta oss till sparken längre ut. 

– Sedan var goda råd dyra. Skulle vi vända hem, minst 45 minuters väg över isen och pappa dyblöt eller… då vi plötsligt hörde röster uppifrån barnvaktstugan och hållplatsen. Tur i oturen var att rälsbussen inte passerat. Vi ropade allt vi kunde och efter en liten stund som varade som en halv evighet fick vi svar och såg två män på väg ned till sjön. De hjälpte oss med att kasta ut massavedsbitar som låg i strandkanten på andra sidan viken och vi tog oss upp till hållplatsen. Tur i oturen hade inte rälsbussen passerat men kom så äntligen så pappa kunde få värma sig. Han steg sedan av vid Bäckedal och gick till sin vän Carl-Erik Sundberg som bodde nära. Där kunde han byta kläder och fick en kopp hett thé att värma sig med.

– Det blev inga sviter efter detta ofrivilliga bad, inte ens en förkylning men en läxa som kunde ha slutat på ett tragiskt sätt. Jag förstår fortfarande inte hur jag orkade dra upp pappa? Kanske får man extra krafter då det är fara för livet?

– Jag har särskilt fina minnen från vandringarna jag gjorde sommartid till Sålnbergsbodarna, vid Bodarsjön. En promenad på 5-6 km enkel väg norrut. Till fäboden Buan, som tillhörde bondgården Mångs i Byvallen. På vägen från Kristinehamnsvallen gjorde jag ofta en paus och satte mig på ett flyttblock som kallades ”vilstenen”. Det var sed att lägga en liten sten på ”vilstenen” när man vilat där och mittemot på andra sidan stigen fanns resterna av en törraka med många initialer och datum inristade, ända från 1800-talet.

– Gick man söderut fortsatte stigen utefter Hundsjöns västra sida och ner till Fågelsjö och säkert ner i Dalarna, gamla tiders kommunikation innan järnvägen kom. I Mångsgårdens fäbod Buan fanns systrarna Anna och KarinJönsson med mjölkkor som gick och betade i skogen och på myrarna. Jag har alltid tyckt om djur och tyckte det var roligt att mjölka och ”ta med korna” ett stycke på väg när jag vände hemåt. För att de skulle följa mig fick jag låna en ”slekepåse” med en blandning av mjöl och salt som var kogodis.

– Innan jag rundade Sålnberget gällde det att få korna att stanna och beta. Hos Anna (1911-2006) och Karin (1905-2006)fick jag vara med om att göra ost, kärna smör, koka gûm, tillverka messmör, skilja bort grädden från mjölken med hjälp av den svarta separatorn, den ljuvligt goda grädden som främst användes i tillverkningen av smör. När det var ystning på gång bjöds det på kesmus (ostmassa) med kanel, socker och gräddmjölk. Då var det fest!

Max Mohr var också en humoristiskt lagd man. I ett brev från 1948 till sin gode vän Harald Hansson i Ulvkälla (farfar till undertecknad), som då var inlagd på Akademiska sjukhuset i Uppsala, förundras man över hur snabbt Max måste ha tagit till sig svenska språket. I de avsnitt där det tryter med språket använder han sig av norska och tyska. Tänker särskilt på Max rader om skruvnyckeln: 

”Kanske denker (tyska för tänker) Du att det redan lossnat en skruv hos Max. Så farligt är nu inte detta. Jag har för slika (norska för dylika) situationer en bra skruvnyckel till att dra fast de allra motsträvigaste skruvar med. Den skruvnyckeln heter hårt arbete, att inte ligga på latsidan. Att bita ihop och gå vidare”. 

Återfinns också i brevet en mer allvarlig ton som ”potatisen som frös två gånger”…”grisen som hux flux dog, also (tyska för alltså) julskinkan ligger nedgrävd i skogen och räven skall väl leta reda på den”. 

Max var mycket intresserad av fiske och fisket i Hundsjön gav högkvalitativ fisk tack vare det kalla och klara vattnet i sjön. Dricksvattnet hämtades vintertid ur sjön innan brunnen kom till 1953. Sommartid var det bäcken och en kallkälla som gällde. För en person som inte bara fiskar för eget enstaka bruk så duger inte spöfiske.

– Pappa fiskade med nät och det ledde honom till att lära sig laga och tillverka nät själv. Först i bomull och senare i både spunnen och heldragen nylon. Han åtog sig även att tillverka nät eller laga nät åt andra och etablerade ett litet företag ”Hundsjönät”. Då nät i heldragen nylon kom blev pappa tvungen att lära sig helt nya knopar för att den hala nylontråden skulle hålla sig på plats. Pappa lärde sig också tillverka gäddryssjor. Det gällde att ha många järn i elden för att klara försörjningen. Och den klarade han, liksom att hålla mig inackorderad och med böcker under skoltiden och allt annat.

– Pappa sade en gång: Allt beror inte på hur stora inkomster man har, utan på hur stora utgifter man har. Böcker var en av de saker han prioriterade. Jag fick ofta en bok när han varit i Sveg för att handla. Han köpte bland andra ”Tyst vår” (utgiven 1962) av Rakel Carsson (1907-1964) marinbiolog vid John Hopkins University i Maryland, USA. Boken blev en storsäljare där Rakel Carson motsätter sig användandet av bekämpningsmedlet DDT med dess förödande effekter på natur och människa. Rachel Carson, en av de tidiga stora ledarna i miljörörelsen som växte fram på sextiotalet. Pappa var miljömedveten och såg sambanden mellan människans ingrepp i naturen och konsekvenserna långt innan det blev allmänt känt.   

– Pappa fick bra kontakt med folket i Bäckedal, Sveg och Byvallen där jag själv fick en kompis i Olle Stockhaus, en hyvens kille som var snäll mot mig. Efter vägens ankomst kunde pappa på moped transportera fisk, ägg och på somrarna jordgubbar till ortsborna för försäljning. Jagade älg med kompisen Carl-Erik Sundberg (1918-1966) som bodde i Gråloken, strax väster om Bäckedal, som pappa hade känt sedan han bodde på Bäckedal. Tillsammans byggde de pappas båt, byggd på furor köpt på rot av Bäckedalsbonden Per-Edvard Persson. Carl-Erik brukade kalla mig Maxelina, vilket jag inte gillade. Nu tycker jag det låter gulligt.”

Sommaren 1964 lämnar Max Mohr sitt paradis för flytt ner till Stockholms södra skärgård och dottern Krystyna.

Ett något annorlunda flyttprojekt med fullpackad långtradare med bohag; får, tuppar, höns och kalkoner samt en hund som alla gemensamt talade om att det inte var någon vanlig långtradare i görningen.

Uppehåll i Sveg för middag hos Olle och Lillan Hansson där grannarna omkring i järnvägs- och HSB-husen sent kom att glömma. Fullt pådrag ute på Härjedalsgatan/Dalagatan, alltifrån ”bä-bä” till ”kuckeliku” och ”voff-voff”. Sedan nattlig färd ner till nya bosättningen på Ornö. Krystyna minns att pappa Max alltid hade bra hand med djuren. Det gjorde dem lugna och fogliga. Och tur var väl det för på den här tiden fanns ingen färja över till Ornö.

Så vad hände? 

– Jo, med hjälp av ett mindre fartyg som lastades med djuren, bohag och redskap transporterades allt till ön och gården Åvassa. Där fortsatte pappa med jordbruk med samma uppsättning djur som på fäbodvallen vid Hundsjön. Här fanns också likheter mellan befolkningen i skärgården och Härjedalen. Vänliga människor med karga omständigheter för levnaden. Tvingade att hålla på med många olika sysslor för att ”få det att gå ihop”. Fiskare samtidigt som de byggde fritidshus och båtar och avverkade skog samt arbete med kreaturen och jordbruket.

Filmstatisten Max Mohr.

– I den svenska filmklassikern ”Hemsöborna” finns pappa med som en av medverkande statister. Inspelningen ägde rum på Kymmendö (som var Strindbergs förebild för Hemsö) strax nordost om Ornö. Inspelningen började vintern 1965 med inspelning av vinterscenerna och därefter återvände man på sommaren för övriga scener. Premiärvisades i februari 1966 som blev en enormt populär tv-serie med svenska folket fastklistrade vid tv-apparaterna. 

– På den här tiden fanns det inte så många människor på Ornö så i princip alla öbor är med som statister. Bland annat är pappa med i ”lieslåtter”, slår ängen med lie tillsammans med Sven Wollter som spelar madame Flods son Gusten. Pappa finns också med på bröllopsmiddagen för Carlsson (Allan Edvall) och Madame Flod (Sif Ruud) där han bänkat sig ned med Edvin Adolfsson som spelar prosten och övriga bröllopsgäster. I sista tv-avsnittet en av sörjande öbor på klipporna när madame Flod följer med kistan ner i havet. Pappa gillade att få vara med i inspelningarna, tjänade en liten peng, hade roligt med skådespelarna och fick äta gott.

– Skådespelarna i Hemsöborna var nu inte de enda kändisar som passerade revy i pappas liv. Pappa blev god vän med ”Kar de Mumma” som var en känd svensk revyförfattare, skriftställare och dagstidningskåsör. Kanske mest känd för sina Kar de Mumma revyer.

– Hans riktiga namn Erik Zetterström (1904-1997) och hade sommarhus på Ängsholmarna, Utö. Han gav en gång pappa en talande teckning med tydlig koppling till pappa och hans får