På promenad i Sveg och Ulvkälla – missa inte grind- och stenstolparna 

Sanna mina ord – det här med stenhuggeri både fascinerar och man vill onekligen veta mer.

På promenad i Sveg och Ulvkälla – missa då inte grind- och stenstolparna som präglar samhället till minne av yrkesskickliga stenarbetare.

Först efter att förra året 2022 följt med min vän Hans-Erik Vallström på skogspromenad till en av platserna för stenbrott i Ulvkällaomgivningen och Hurtigruttsvägen som gnistan till intresse startade.

Några hundratal meter väst om Oljonstorpet finns rester av ett stenbrott.

Och nu i år läst på i ämnet, tagit del av den utmärkta skriften De högg i sten av författaren Britt- Brogren-Ekfeldt, 84 år, etnolog och tidigare intendent vid Nordisk museet. Skriften är utgiven 1987 i samarbete med Härjedalens kulturnämnd. Initiativtagare var nämndens ordförande Folke Pålsson, Ängersjö. Finns att låna på biblioteket i Sveg.

I förordet skriver författaren:
”I sydöstra delen av Jämtlands län finns en mängd byggnadsverk utförda i sten och särskilt i kilad sten. De som utfört dessa byggnationer är stenarbetare från Härjedalen och en och annan stenhuggare från Bohus eller Småland.

Stenhuggarna berättar alltid med stolthet om de stenarbeten de gjort. De var skickliga yrkesmän. Dessa yrkesmän och arbeten de gjorde ingick också som ett viktigt led i produktionskedjan. Utan dem skulle inte flottningslederna ha fungerat och timret inte nått sågverken vid kusterna.

Glacinmurar som var nödvändiga på vissa ställen för att erhålla stadiga fundament för järnvägsbankar skulle inte kunnat byggas utan yrkesskickliga stenarbetare. Utan vägtrummor och brofästen skulle inte den begynnande biltrafiken haft vägar att breda ut sig på.

Dessa män var således en viktig faktor i den svenska industrialismens utveckling. De blev en produkt av den tidiga industrialismen. Stenhuggartiden i denna del av landet kan sägas börja cirka 1860 med en topp mellan cirka 1890-1920 och dalat därefter för att helt avstanna i slutet av 1930-talet”

Nu i somras tog jag med kamera för att fånga några av stenarbetarnas alster. Resultatet blev grindstolpar och stenstolpar med staket samt ”järnvägsbron” (heter Mankellbron idag) som bjuder på något alldeles extra samt Vembron på vägen mellan Sveg-Glissjöberg.

Finns naturligtvis mycket mer av stenarbetarnas alster att fotografera och nämna, alltifrån stenkistor som underlättade flottningen, brofästen, vägtrummor, källare, husgrunder och gravvårdar med mera. Men som de vise säger: Alltid bra att ta en sak i taget.

Intressanta fakta:

”Järnvägsbron (idag vid namn Mankellbron) vilar på fyra brofästen, två landfästen och två brofästen i Ljusnan. Estetiskt tilltalande. Frågan är, hur i himmelens namn kunde de få ner brofästena i älven?

Författaren Britt Bogren-Ekfeldt berättar att först började man med att bygga en palissad av trä runt arbetsplatsen där det tilltänkta brofästet skulle placeras. Sedan pumpade man ur vattnet och fick på så sätt ett torrt hål att bygga fästet i innan man började lägga i stenarna på utjämnad botten.

Naturligtvis var det bäst att bygga på vintern så att man kunde använda isen som transportväg och låta hästarna köra ända fram till arbetsplatsen. Järnvägsbron är till stor del byggd av en (1) jättestor sten vilken fanns i skogen vid Ulvkälla”
(Källa: De högg i sten, Britt- Brogren-Ekfeldt)

Två bohuslänningar som slog sig ned i Sveg

Bohuslänningarna visade sig som tidigare nämnt skickliga på stenhuggeri. En av dessa var Axel Stenhuggar’n Johansson (1903-1975) som kom från Vetten nära Stenungssund till Sveg under 30-talet och startade ett stenhuggeri och blev med åren en välkänd profil i Svegsbygden. Gift med Anna Johansson (1905-1995) född i Färila.

Axel var lång och reslig med västkustdialekt, vänlig, humoristisk och välartikulerad som mycket väl kunde mäta sig med kontraktsprosten Sigurd Svennerstam som också hade ordets gåva (kontraktsprost i Sveg 1953-1969).

På äldre dagar stod Stenhuggar’n ofta med sin cykel vid södra änden av järnvägsbron och blickade ut mot samhället och Ljusnan där den forsade fram. Delade gärna med sig av berättelser om Bohuslän och hans vistelse i Svegsbygden minns undertecknad, bara skolpojk vid den tiden.

En klassiker är när Stenhuggar’n vid ett festtilfälle, lite glad i hågen, uppvaktas av polisen som ville ha en pratstund.

– Jaha, hur står det till här då? Var kommer sådan herre från? frågade Polisen.
– Jag är från vettet, svarade Stenhuggar’n.
– Kan det vara på det viset? undrade Polisen.
– Ja, jag är verkligen från vettet!

Det Axel Johansson verkligen ville ha sagt till polisen var att han verkligen kom från Vetten, nära Stenungssund, som polisen uppfattade som vettet.

I vart fall fick ordningsmakten något att fundera på, vad att göra? Hoppas språkförbistringarna fick sin lösning.

Den andra bohuslänningen som slog sig ned i Sveg var Gustav Karlgren (1916-2006) som kom till köpingen 1938 för att börja arbeta i Axel Johanssons stenhuggeri.

På produktionslistan stod tillverkning av byggnadssten, trappsten, gatsten och gravvårdar.

Gustav kom från Bottna socken i Bohuslän och 1945 gifte han sig med Karin (1919-2010) från Byvallen, Sveg. Gustaf smälte snart in i samhället.

Blev medlem av Svegs gymnaster som fick gott rykte om sig och gav sig väg på turnéer. Idrott var viktigt för Gustav. Lade mycket av sin själ i ishockey, där sönerna Ingvar och Kent antog hockeydressen. Ansvarade ofta för tidtagningen under hockeymatcherna. För Gustav klappade också hjärtat varmt för fotbollslaget, Svegs Idrottsklubb.