Här kommer avsnitt tre av tre reportage om större händelser i Svegsbygden på sextiotalet.
Alla tre reportagen ska ses som en kick-off för Mats Haldoséns skrivprojekt “Optimismens år – Svegsbygden på sextiotalet” där alla är välkomna att delta med minnen, berättelser och fotografier. Välkomna att höra av Er!
Utgivning av boken planerad till senare delen av 2025. I detta avsnitt berättar Mats Haldosén om Svegs länslasarett på sextiotalet som senare skulle byta namn till Svegs sjukhus och nuförtiden Svegs hälsocentral med öppenvård, läkar- och sjuksköterskemottagning, lättakut, lab, röntgen, fysioterapeuter, kurator, BVC barnavårdscentral och MVC mödravårdscentral och därtill vårdavdelningar.
Hundra år sedan Svegs länslasarett invigdes med pompa och ståt
Nu på lördag den sjunde september är det hundra år sedan Svegs länslasarett invigdes med pompa och ståt efter en lång kamp där lokala politiker som bonden Knätt-Lars Lars Svensson från Ytterberg i spetsen lyckades vinna den mångåriga striden i Jämtlands läns landsting som stundtals var mycket het mellan förtroendevalda från Härjedalen och Jämtland.
Äntligen hade Sveg och övriga Härjedalen fått sitt efterlängtade länslasarett. Året var 1924.
Knätt-Lars som envist och tålmodigt hade ivrat för en modern sjukvård liknande den som erbjöds i Östersund och Falun. Med Härjedalens långa avstånd och glesa befolkning utgjorde dessa särskilda utmaningar för sjukvården som skulle nu förändras till det bättre. I alltför lång tid hade Härjedalen betraktats som ett blindtarmsbihang till Jämtland, avlägset, introvert och lantligt.
På sextiotalet stod sjukvården i Sveg och Härjedalen på topp efter att den utvecklats i kvalitet och kvantitet.
Mycket genom överläkare Ture Stenholm som verkade vid Svegs länslasarett 1937-1961 och som överlämnade ett väl fungerande lasarett där ordning och reda och yrkesetiken stod högt i kurs. Svegs lasarett hade 1960 genomgått en grundlig och lyckad modernisering.
Vårdplatsantalet var 116, fördelat med 63 på allmän avdelning, 9 på BB-avdelning och 44 på kronisk avdelning. Läkarna var tre, sjuksköterskor, barnmorskor, lab -och röntgen personal och övrig personal 82. Antalet patienter 1961 var 1 478.
Ett länslasarett som med tiden hade fört med sig ett in- och utflöde av impulser till landskapet i form av kunnig och engagerad personal.
Finns ett citat av Ture Stenholm som han lämnat efter sig:
”Härjedalingar är ett tåligt släkte. Jag minns en man som körde timmer i skogen med häst. Det råkade sig inte bättre än att han fick timmerlasset över sig och bröt benet. Det var minus 20 grader och var ensam därute i skogen. För att ta sig tillbaka till kojan släpade han sig i snön genom att hålla sig fast vid tömmarna till hästen och kom till räddning.”
Överläkare att efterträda doktor Stenholm
Operationer från tidig morgon till sen kväll
På sextiotalet avlöste operationerna varandra på Svegs länslasarett berättade Gunborg Styffe (1930-2021) som var operationssköterska i tio år och senare avdelningsföreståndare för sjukhusmottagningen 1971-1994.
Operationsavdelningen låg på andra våningen, granne med röntgen, med sina fulltecknade operationsscheman från tidig morgon till sen kväll. Allt från inflammerade blindtarmar och gallor, njursten, mag- och tarmoperationer, åder- och ljumskbråck, kejsarsnitt, hemorrojder till de akut inkommande fallen som krävde kirurgi, till exempel skadade från bilolyckor och komplicerade benbrott, det senare ett inte alldeles ovanligt fenomen i fjällvärlden.
Gunborg Styffe berättar:
Här gjordes de mesta av operationer, och då menar jag enklare allmän kirurgi. I vissa fall gick det åt en hel del blod vid operationerna som krävde blodtransfusion. Då fick vi ordna med extra blodtillförsel från blodgivarcentralen vid lasarettet som jag var ansvarig för. Tänka sig, en alldeles egen blodbank i Sveg!
Minns att vi först och främst tappade upp blod av blodgruppen A+ och 0+, som de flesta av oss bär på, och när det gällde de mer speciella blodgrupperna typ B och AB hände det sig ibland att vi ringde upp direkt till blodgivare i svegsbygden (även på natten) att snarast infinna sig för blodtappning. Blodgivarna ställde mangrant upp, trogen sin sjukvård i Härjedalen. På blodlab arbetade bland andra syster Gertrud Johansson, Ingeborg Jonasson från Ytterberg, Grete Kvarneng, Anna Lunqvist och Gun Tällberg.
En annan viktig verksamhet kopplad till operationsavdelningen var autoklaven där bland andra Märta Hägglund, Lova Rydström och Maj Larsson arbetade. Autoklaven var av stor betydelse i steriliseringen av operationsinstrument. Skötseln av denna och själva steriliseringsprocessen krävde kunskap och rutiner. Autoklaven, en form av tryckkokare som ser till att sterilisera instrument och annat som behövs vid operation.
Kan också vara av intresse att veta att någon postoperativ avdelning (uppvakning och tillsyn efter operation) fanns inte på den här tiden, utan patienterna transporterades direkt till vårdavdelning. Men det gick det också. Och dagen efter operation hälsade vi på hos patienten. Det var brukligt. Frågade hur hon eller han mådde och annat av vikt.
Det fanns en charm i det. Närheten. Att komma nära patienten och se hur det hela hade utvecklats. Personligen få kontakt med människan som dagen innan legat på operationsbordet.
Som operationssköterska befann sig Gunborg ofta i jourverksamhet. På den här tiden fanns Svegs BB i full gång med sitt barnafödande och då kunde det, när man minst anade det, plötsligt bli läge för kejsarsnitt (när barnet inte ville komma ut den normala vägen). Och för att inte tala om alla de skadade från trafikolyckor som inkom akut till lasarettsmottagningen.
Till exempel den tragiska trafikolyckan i slutet av maj 1969, strax väster om Sveg. En mötesolycka mellan en skolbuss och gruslastad lastbil. Då en ung flicka från Vemdalen avled och flera skadade skolelever inkom till lasarettet. För en av dem var läget allvarligt, skadad mjälte (mjältruptur) som biträdande överläkare danske kirurgen Gudmund Tange tog sig an och med ett operativt ingrepp såg till att den unge pojken från Vemhån Håkan Vallström överlevde den tragiska trafikolyckan.
Gunborg mindes särskilt en gång. Året var 1967, närmare bestämt fredag den 17 februari. En tragisk trafikolycka hade inträffat i östra delen av Ljusnedal. En personbil med tre bruksvallsbor hade i halt väglag frontalkrockat med en lastbil med släp på skogsbilväg.
Krocken skedde med stor kraft och det var en fruktansvärd syn som mötte polismännen Härje Bäckström och Runo Haglund samt ortsbor som kom för att hjälpa till. Gunborg var ledig, var ute på Sveg på ärenden, då lasarettet fick tag på henne och ilade snabbt i väg, klädde om och väl på mottagningen mötte en syn som är svår att beskriva.
Där låg tre vuxna män, varav två avlidna, och den tredje, han hade svåra skador ut- och invärtes som vi omedelbart började behandla (men som tyvärr tre dagar senare avlider på Svegs lasarett). Tittade på jourhavande läkare den gången, överläkare Arne Espmark som sade ”Vilken sorg de har i Bruksvallarna idag”.
Hur ska man klara sådana här möten? Personligen? Prioriterat ska man självfallet göra det man är utbildad för och satt att göra. Men det finns också känslor bakom oss i vitrockar. Då det gick upp för mig att de i trafikolyckan var hemmahörande nästgårds mitt barndomshem i Bruksvallarna, då gjorde det naturligtvis ont i hjärtat. Då var det inte långt till gråten.
Att minnas – verksamma på lasarettet på sextiotalet
axplock ur bildarkivet av artikelförfattaren
Syster Gertrud på lab , Gertrud Johansson (1918-1975) var en profil som många minns med blandade känslor då humöret kunde pendla. Fruktad av vissa blodprovsgivare för hennes ofta barska ton. En mycket bestämd madame som kunde mjukna när hon gavs kredit för sitt jobb.
Det erfor artikelförfattaren som ung och skakig i benen inför en blodprovstagning (efter allt det skrämmande som hade sagts) plötsligt rosade Gertrud och vips så kom svaret: Oh, en sådan trevlig ung man, hon sken upp och blev trevligt pratsam varmed benen återtog mer normala tillstånd. Visade sig senare att Gertrud på lab var språkbegåvad och gjorde åtskilliga utrikesresor för att vårda språkådran.
Förolyckades den 15 maj 1975 i en tragisk trafikolycka på stora vägen nedan Överberg. Cyklade ut i vägen och träffades av en buss och dog omedelbart, 56 år fyllda. Livet är bra skört ibland. Gertrud ligger begravd på kyrkogården i sin födelsestad Borås där hon blev jordfäst.
Humor hade han. När det gällde inköp av ved berättade Härje en rolig historia som utspelade sig i början av femtiotalet:
Tillsammans med S.O. Bragée som var lasarettsdirektionens ordförande begav vi oss upp till skogarna runtomkring Hede för vedaffär med bröderna Vidar och Konrad Nordström som med lastbil fraktade ned ved till Sveg, fjällbjörk från Särvsjön.
Bröderna Nordström uppgav antal kubik som fanns lastat på lastbilen. Men Bragée ville för säkerhets skull mäta omfånget av ved. Jag klättrade upp med måttstock medan Bragée stod där nere och antecknade omsorgsfullt de data jag levererade. Bragée hävdade då att det skulle dras ifrån en tredjedel kubik medan bröderna Nordström stod fast vid sin framräkning.
Bragée härsknade då till och sade ”godtar ni inte min uträkning, då får ni ta skatboet och köra det till Särvsjön igen”. Hur det hela slutade? Jo, bröderna Nordström hade inget annat val än att köra ned skatboet till Sveg för att kunna slutföra affären.
Mindre av akutsjukvård, mer av öppenvård och långvård
Vad var det som hände i början av 70-talet? Svegs länslasarett hade moderniserats under sextiotalet och detta till trots aviserade Jämtlands läns landsting om en genomgripande omstrukturering av verksamheten.
1971 anmodades härjedalingarna att ta sikte på mer av öppenvård och långtidsvård. Svegs länslasarett fick inte längre behålla status som akutsjukhus. Överläkare Arne Espmark och personalen tog strid.
Landstinget hänvisade å sin sida till en ny arbetstidslag. Eftersom det varken fanns läkare eller sjuksköterskor i sådan omfattning vid Svegs länslasarett skulle man heller inte kunna bedriva en kontinuerlig och säker akutsjukvård.
Vid den minsta enheten för sluten akutsjukvård, normalsjukhuset, bör en klinik för medicin och kirurgi ha cirka 100-120 vårdplatser för att med nuvarande former kunna fungera effektivt. Vidare anses att en förlossningsavdelning bör ha cirka 1 000 förlossningar per år för att ett riktigt resursutnyttjande skall kunna ske. För det fordras ett befolkningsunderlag på minst 70 000 invånare. Härjedalen har en befolkning på 14 000 personer. De tankegångar som förts fram från en del håll om utbyggnad av Svegs länslasarett till ett normalsjukhus är således helt orealistiska skrev landstinget.
Därmed var förhoppningen om en bibehållen verksamhet vid lasarettet begravd. Det odelade lasarettets tid var förbi och Svegs sjukhusstatus som akutsjukhus var över.
Nu skulle det mesta i länet centraliseras, koncentreras till Östersund. En centraliseringsiver som präglade Sverige på många områden vid den här tiden. BB, förlossningsavdelningen, låg också i farozonen.
Under stora protester och namninsamlingar gick Svegsbygden man ur huse. Men det hjälpte inte, 1973 lades BB ned för gott. Av Svegs sjukhus återstod öppenvård i kombination med långtidsvård som fortsatt gäller idag 2024.
Doktorn som stannade kvar
En läkare som verkligen förtjänar att särskilt nämnas är danskfödde Hans Jörgen Simonsen (1929-2009) som 1968 anlände till Sveg och stannade kvar i hela 34 år. Blev Härjedalen trogen och kämpade i lång tid för en bevarad akutvård. Efter att tjänstgjort vid neurokirurgen i Lund och kirurgiska kliniken i Mora blev han förordnad som biträdande överläkare vid lasarettet i Sveg.
Varför Sveg och Härjedalen?
Jo, berättade Hans Jörgen Simonsen, det var en tillfällighet. Livet är ju mycket av tillfälligheter. Doktor Svendgaard i Lund, som sedermera blev professor i neurokirurgi, hade varit i Sveg under doktor Stenholm och beskrev det som en intressant tid och ett bra och väl fungerande lasarett. Det gjorde det hela intressant.
Naturen här passar mig perfekt. Det gäller alla årstider. Det är kallt om vintern men som dansk är det bara roligt. Jag åker inte skidor, plockar inte svamp men jag tycker om att ta bilen och åka iväg till Vemdalen eller Hede och bara titta mig omkring och njuta av den vackra naturen.
När jag kom till Sveg var lasarettet odelat. Vi gjorde mycket på området kirurgi och en del på det medicinska området. I början av 70-talet kom den stora förändringen. Då tyckte Jämtlands läns landsting att Svegs länslasarett inte längre skulle få behålla sin status som akutsjukhus.
Jag ansåg att vi bedrev en både billig och effektiv akutvård. Beslutsvägarna var korta och vi läkare och personal stod varandra mycket nära. Det blev både oerhört mycket dyrare att göra operationerna i Östersund och en mycket lång resa för härjedalingen att göra, hela 18 mil till Östersund. Ja, det var ett tråkigt kapitel i mångas ögon.
Fotnot: Text och bilder är till stora delar redigerade utdrag ur artikelförfattarens bok Härjedalingarna, sjukvården och hälsoarbetet 1924-2014 vävda samman med personliga kommentarer och reflektioner. Boken finns till försäljning på ICA Supermarket i Sveg.
