Ulvkälla – i djupet av våra hjärtan

Frågar man boende på andra sidan Ljusnan, från Sveg sett, var de kommer från blir svaret mycket tydligt Ulvkälla, inte Sveg.

Något som sitter djupt rotat sedan lång tid tillbaka. Ulvkälla är Ulvkälla. Och än tydligare var det om vi går tillbaka i tiden till nyårsafton 1937 då Sveg blev köping, så kallad köping kommun.

Förändringen förde med sig att gränsen mot Svegs landskommun, dit Ulvkälla tillhörde, fortsatt skulle vara dragen vid södra änden av järnvägsbron. Glädjeyra utbröt och stolta fick Sveg sitt köpingsstatus. Dock icke stad då det hade krävt många fler tusental invånare (10 000) för den uppgraderingen. Härjedalen det enda landskap som inte har en stad lärde vi oss i skolan.

Först 1967 förenades köpingskommunen med landskommunen och Ulvkälla blev del av köpingen. Då hade det gått 30 år. När enhetlig kommuntyp infördes 1971, då alla kvarvarande skillnader mellan landskommun, köping och stad avskaffades, bytte köpingen namn till Svegs kommun som några år senare 1974 gick upp i nybildade Härjedalens kommun.

Yvonne J Henningsson, 76 år, tidigare Ulvkällabo bosatt i Borlänge men ofta på besök i Sveg är en av många som håller Ulvkälla för kärt:

– Jo så är det. Det är något speciellt med att vara ulvkällare. Det var och är vi stolta över, att komma från Ulvkälla. Vi kunde göra så mycket. Åka skidor med all den natur vi hade omkring oss och sommartid lekte vi i skogarna och bergen som låg nästgårds.

– I skogen på kvällarna skulle vi vara uppmärksamma. Där ryktades att ”Svarta damen” gick omkring och skrämde barnen. Jag såg henne aldrig. Min kompis Agneta Nilsson som bodde inne i skogen i Ulvkälla var livrädd för denna svarta dam.

– Jag kom till Sveg 1955 från Karlskoga med min mamma Birgit Mörk och började i första klass på Folkskolan (nuvarande Norra Skolan). Folkskolläraren hette Bertil Risberg som också ledde barnkyrkokören. Jag var ingen bra sångare men till min förvåning fick jag vara med. Kanske berodde det på för få deltagare, vem vet.

– Fanns andra fördelar med att vara från Ulvkälla. Den dagliga motionen tur och retur hemmet-skolan. Till skolan åkte vi cykel på vår och höst medan vintertid var det spark och skidor som gällde. Om det var -25 grader fick vi stanna hemma medan lillsyrran Vivianne, årgång 1953, fick allt ta sig till skolan även om det var bittert kallt. Betydligt tuffare under hennes skolgång.

– I Sveg på andra sidan Ljusnan fanns många av mina kompisar. I en tid då köpingen växte så det knakade. Optimism i hela landet. Det kände vi alla av.

– Framför allt i ekiperingsaffärerna när vi nått en mer mogen ålder. Behövde vi något nytt i klädväg så handlade vi ofta hos Anderssons Ekipering där Gun-Britt Hillgren hjälpte oss med råd av klädval som alltid blev väldigt bra. Ibland sydde vi själva våra danskläder efter egenritade mönster. Hade man tur så höll plaggen ihop under hela kvällen.

– På vintern åkte vi skidor i princip varje helg upp till Sportstugan på Tällberget. Där uppe grillade vi korv eller åt varm korv med senap och god varm saft därtill inne i Sportstugan. Kände man sig frusen satte man sig nära den värmande brasan i öppna spisen. Sedan utförsåkning i Lillstupet och för de mer vågade Storstupet som gav folk fjärilar i magen. Vi hade också Månskensbacken att åka skidor utför.

– Åkte skridskor gjorde vi på tjärnen som låg ett kort stycke in i skogen nedan koladan till David Olsson längs Lillhärdalsvägen. Sparkåkning var också populärt, allmänt utbredd. Med rätt vinterunderlag kunde 20 km/tim uppnås. Då gällde det att hålla sig fast i sätet med fötterna bekvämt vilande på järnpinnen mellan medarna.

Själva luciakröningen blev stämningsfull men bittert kallt, minns Yvonne.

– Hästarna som skulle dra oss på släde arbetsbefriades så vi fick i stället åka på flaket till en lastbil som var utlånad från Älvros. Tjockt klädda satt vi där på flaket med militärpälsar. Och en stelfrusen publik längs gatorna med många kvar i bilarna som följde luciakortegen med Torsten Hamrén som förtrupp medan luciasången spelades upp från Torstens högtalare på biltaket. Betydligt varmare blev det i en fullsatt Svegs kyrka där luciakröningen ägde rum. Det var högtidligt och ett minne för livet.

– När jag berättar allt det här känns det som om jag är tillbaka till de underbara åren. Ser alla människorna, husen, händelserna och kompisarna. I en tid då samhället andades glädje, lycka, trygghet och framtidstro.

– Vill också nämna Seth Brändströms Musikaffär. Seth hade många olika musikinstrument som han ansvarade för och jag fick i unga år ta hand om skivförsäljningen. Jag visste långt tidigare om vad som hände i musikvärlden då vi på nätterna lyssnade till Radio Luxemburg på en knastrig radio. Tio i topp för svenska artister som jag kommer ihåg: Hep Stars, Shanes, Sven-Ingvars, Hootenanny Singers, Gitte Henning, Ann-Louise Hanson med flera. Tio i topp för engelska artister: Rolling Stones, Beatles, Animals, Who, Jimi Hendrix, Tom Jones, Bob Dylan med flera.

– Kornan naturligtvis – inte att förglömma. En vinterdag 1964 i tonåren blev Agnetha Nilsson, Hjördis Hammarström och jag filmade när vi gick in på Kornan. Inger Wallén var också med i gänget men inte den kvällen.

– Filmsnutten på cirka en minut finns att se på SVT Play i ett program som heter ”7 sorters kakor”, avsnitt 5. Det var Linda Eckerbom på Café Cineast som upptäckte filmsnutten om oss. Vi gick ofta in på Kornan för att köpa ett glas juice, pengarna räckte aldrig till någon korv.

– Vi satt i första rummet för att kunna ha bra spaning på killar för eventuell lift till danserna. Vi lyckades alltid var helst dansen än var: Ytterhogdal, Lillhärdal, Ytterberg, Remmen, Glöte, Vänsjö och många andra ställen. Dans varje helg och det var många som var ute på dans på den här tiden till skillnad mot idag.

I Ulvkälla fanns den populära ”Karl-Ersa backen”, den mycket branta backen där det gick utför med hög hastighet. Här åktes det på plywood- och pappskivor, berättar Siri Åkerström, 91 år, vars pappa Karl Eriksson är upphov till namnet Karl-Ersa backen:

– Jag växte upp mitt i Karl Ersa backen. Min pappa Karl Eriksson (1903-1975) byggde huset. Han kom från Funäsdalen. Vi barn hade kul i backen på vintern. Åkte kälke och på skivor av olika slag. Backen slutade nere vid Byvallsvägen strax nedan familjen Karlström. Ofta hade vi sådan fart att färden slutade på andra sidan Byvallsvägen.

– Som tur var fanns det inte många bilar som körde där men vi hade för det mesta vakt. På söndagarna i februari-mars åkte vi skidor till Sportstugan på Tällberget. Det var populärt.

– Skolan fanns i Sveg och på vintern kunde vi gå på isen. Det var närmare än att gå över järnvägsbron. På sommaren cyklade vi till Hindriksviken för att bada och leka. Min bror Leif ägnade sin tid åt Gråloken där det fanns en fotbollsplan. Leif var en ”sportidiot” och det varade i hela hans liv.

– För att lära oss att simma ordnades det med buss till Vallsjön i Byvallen och som medfölje hade jag mina bästa kompisar Siv Eriksson, Målar-Edvin och Karin Erikssons dotter som också bodde vid Karl-Ersa backen, samt Gunnel Karlström som bodde nere vid Byvallsvägen.

– Min mamma Maja (1904-1988) kom från Ulvkälla och hette Berglund som flicka. Berglunds låg efter Lillhärdalsvägen granne med bröderna Perssons trädgårdsanläggning. Där hade jag min mormor Johanna som bodde tillsammans med sönerna Olof och Johan. Längre nedåt Lillhärdalsvägen mot järnvägen, granne med Hindriks, bodde ytterligare en morbror Gottfrid Berglund som var gift med Alfhild. Mina kusiner Robert och Marianne samt Alfhilds pappa Jonas bodde också där.

– Min pappa hade en syster Anna gift med Per Persson som kom från Högen i Äggen. De hade fem barn och jag cyklade ofta dit för där fanns många djur. Under kriget hade vi grisar som slaktades till jul – ett sätt att dryga ut maten. Handlade mat, det gjorde vi under kriget med ransoneringskuponger.

– Vid mitt sista besök 2018 i Ulvkälla såg jag ingen ny bebyggelse vid Karl-Ersa backen. Allt var sig likt som höstdagen 1953 jag tog tåget till Borlänge för nytt arbete.

– Men Ulvkälla – Du finns kvar som nummer ett i mina minnen över de platser jag som 91-åring bott på.

Sparktåg var också populärt. Uppfinningsrikedomen var stor när det gällde färdmedel utför Karl-Ersa backen, berättar Agneta Danielsson, 68 år, Ulvkällaflicka.

Hon minns också med förtjusning backen nedanför ålderdomshemmet Sörgårdsmon (där Härjeåns idag har sitt kontor och administration) en något mildare backvariant.

– Där byggdes mindre hopp för att öka upplevelsen av utförsåkningen. Senare kom de populära tefaten som blev rena raketen utför.

Agneta minns med förskräckelse motorhuven som John Hurtig hade lånat ut.

– John som i sina dagar arbetade vid mejeriet i Sveg. I motorhuven satt hans dotter Gun och Agneta och upplevde rena virvelvinden som på tivoli. Plåten till motorhuven var i princip friktionsfri till deras stora glädje där de susade fram.

Om Månskensbacken berättar svegssonen Mats Widén, 81 år, att den är en mindre förkastningsbrant vid Fläcksbergets fot i nordväst.

– Månskensbacken ligger någon kilometer i rakt sydlig riktning från Härjeåns Krafts transformatorstation vid Härjulfs väg mellan Bäckedalsvägskälet och Skidstadion. Från Skidstadions östra del ligger den några hundra meter österut.

– När Svegsborna skulle till Månskensbacken tog de sig till Forslins (nu Rosa Huset) på Fjällvägen och därifrån rakt ned mot och över Ljusnan, som alltid var isbelagd innan regleringen, Svegssjön, och därefter Sörgårdsgatan rakt fram till och över Härjulfs väg förbi Hälltjärn och en bit till till Månskensbacken som var längre och hade större fallhöjd än Sörgårdsmon och Hälltjärn.

– Det var skidor som gällde. Alltid skidor hela vägen. Väl framme var det inte bara att åka utför. Krävdes först att man trampade uppför backen för att sedan sätta fart nedför. Det här hände sig vid tiden före Björnberget och skidliften som stod färdig 1966.

Minnesvandring från 40-tal

En som håller Ulvkälla varmt om hjärtat är Elvi Olsson, 86 år född Bengtsson.

Uppvuxen i den fastighet som senare skulle bli känd som Hulda Larssons livsmedelsaffär. Elvi sedan många år bosatt i Varberg i Halland, dessförinnan Göteborg med arbete som sjuksköterska vid Sahlgrenska sjukhuset.

Elvi som kallas för Lillan, smeknamn hon fick som liten, säger att hjärtat bultar för Ulvkälla:

– När man kommer upp i mina år så går det inte en dag utan att jag tänker på barndomen och uppväxten i Ulvkälla. Det är länge sedan nu men minnet är glasklart. Jag börjar min minnesvandring med några bilder på vårt hus, mamma och pappa samt lekstugan.

– På min minnesvandring längs Härdalsvägen (Lillhärdalsvägen idag) börjar jag med gården Hindriks, ett gammalt timrat hus invid järnvägen. Där bodde Johan Mox Larsson (1886-1975) med sin Maria och barnen John och tvillingarna Olle och Anna. Olle ”Lång-Olle” arbetade vid Vägförvaltningen och Anna bodde hemma och hjälpte sina föräldrar.

– På vinterhalvåret bodde familjen på andra våningen där det var varmare. I maj flyttade de ner. Då hade korna som under vintern bodde i huset flyttat ut, båsen skurades rena och trasmattor lades ut på golvet. I ena änden stod en stor gryta, en gammal bäddsoffa som Johan sov på och en gammal radio.

– Innanför fanns ett stort rum med fönster, vedspis och sängar. Vid spisen satt Maria och där kokades kaffe från morgon till kväll. Alla som kom på besök fick kaffe, mandelkubb och pepparkakor. På vedlådan under fönstret satt alla som kom på besök. Det kunde vara doktor Ture Stenholm, syster Lilly ogift sjuksköterska vid Svegs Länslasarett och andra besökare.

– Nästa hus som var ett vitt rappat hus som byggdes av Hugo Larssons 1914 där dottern Hulda Larsson blev kvar på övervåningen efter att föräldrarna Hugo, ”Bodarsjö-Lasse” som han kallades, och hans Emma hade flyttat in på Sveg och Härjedalsgatan.

– På bottenvåningen vägmästare Roos, Kalle med hustru Agda som var kantor i kyrkan med barnen Ann-Marie, Inger, Jan-Åke och Svante. På gårdsplanen en bit in i skogen bodde ett riktigt original, en duktig speleman på fiol ”Håva-Erik” Nilsson.

Lite kuriosa. När Hugo Larsson, född 1881, anlände Svegsbygden under anläggandet av järnvägen mellan Orsa och Sveg (invigd 1909) satte kärleken stopp för hans vidare framfart längs Inlandsbanan som stenarbetare.

Emma Uhr från Färila blev den stora kärleken och tillsammans skulle de få 10 barn: Erik, Hulda, Ture, Anna, Karin, Britta, Nisse, Olle, Sven och Ingrid. Det hörde till bilden att några av stenarbetarna stannade upp längs platser vid anläggandet av Inlandsbanan. Men Hugo ”hoppade inte av tåget” ensam utan med sig hade han sin bror Alfred, född 1884.

Duktiga stenarbetarsöner från Småland som ansvarade för att stenarna kom på rätt plats till fundamenten till järnvägsbron i Sveg, vändskivan vid lokstallarna och Bodarsjöbron.

Alfred blev banvakt och bosatt i Lillån inte långt från södra änden av Vallsjön söder om Sveg. Äktade Margareta Wallin, bondflicka från Överberg, som under anläggandet av järnvägen såg till att järnvägsarbetarna fick ordentligt med mat och näring i sig, kallades för kocka. De fick barnen Lilly, Anna, Ellen, Lisa och Lasse.

– Nästa hus jag minns fanns inne i skogen inte långt från Hulda Larsson. Där bodde skogvaktare Erik Hemmingsson med hustru Margit Ingeborg. Erik kom ofta hem till oss och pratade en stund och fortsatte sedan Härdalsvägen uppåt på sin promenad.

– Ett stycke till på höger sida bodde Pelle Sandström med hustru Alma med barnen Valle, Agardh och Anna-Lisa. Valle körde rälsbussen mellan Sveg och Hede där han träffade sin blivande fru Anna-Stina Kråik. Agardh tog över J:sons färghandel efter att ha varit springpojke där och gifte sig med Inger Roos. Anna-Lisa utbildade sig till tandsköterska och bosatte sig i Stockholm.

– Mitt emot Sandströms bodde ”Skrap-David” Davidsson för han körde vägskrapor och höll gatorna i bra skick, särskilt vintertid. Hustrun hette Ester och barnen Sten, Åke och Göta.

– Mitt emot vårt hem (som sedermera blev Hulda Larssons affär) bodde Erik Olsson kallad Erik ”Orsa” med hustru Lisa. De hade två pojkar Olle och Holger. Olle förblev ungkarl och Holger gifte sig med Karin. De fick två pojkar Lennart ”Orsa” och Lars-Erik. (Om Lars-Erik berättar Robert Olsson, ulvkällagrabb bosatt i Uppsala, att Lars-Erik var betydligt äldre än Lennart. Blev ingenjör vid ASEA i Västerås och reste världen runt för installationer vilket gjorde starkt intryck på ulvkällagrabbarna.

– Hos Holger och Karin sågs den första grammofonen i grannskapet och på skivtallriken låg en singel med ”Marschen till Drina, en serbisk patriotisk marsch som spelades till minne av den serbiska segern vid slaget om Cer under första världskriget. Serbien som var del av Alliansen med Frankrike, Storbritannien och USA).

– Där bredvid, ut mot Härdalsvägen, bodde David Olsson som kallades för Ko-David med sin Signe. De hade ett barn Arne. Inne på gården hade Marma Långrör en bostad. Där bodde ett par Ekberg vad jag minns.

– Ovan David Olsson bodde John ”Murar-John” och Hildur Eriksson samt Sten”Lurik” Olsson John och Hildur hade inga barn. Hildur arbetade vid Pressbyrån vid järnvägsstationen och John murade på, en vänlig och humoristisk lagd människa.

– Snett mitt emot en bit in från vägen bodde bröderna Persson, Pelle, Helmer, Johan och Gustav som skötte om deras mamma tills hon dog. Tre av bröderna Pelle, Johan och Gustav försörjde sig på sitt trädgårdsföretag där min mamma varje sommar köpte blommor och satte på familjegraven i Sveg.

– Högre upp på Härdalsvägen bodde Arne och Astrid Proos med barn. Min bästis jämnåriga Monica Eriksson och jag var mycket hos dem, passade och lekte med barnen. Till dem gick vi alltid en genväg från Harald och Lisbeth Hansson som bodde på höjden med barnen Hans, Lasse, Olle och Milda Elisabeth.

– Monica och jag älskade att vara hos Harald och Lisbeth. ”Farbror Harald” trollade och spelade rolig teater för oss barn. Lärde oss knyta skorna ordentligt på köksgolvet där det fanns många skor. Harald hade två kända trolleritrick. Det ena var enkronan som plötsligt uppenbarade sig bakom barnens öra och näsdukstricket. Sade att han skulle snyta sig och drog upp en näsduk ur fickan som följdes av flertal näsdukar som fick våra ögon att bli jättestora. Hur kunde han?

– Det var jätteskoj som krävde några repriser. Farbror Harald ägde också formuleringskonsten. Brevväxlade med min pappa efter vi flyttat från Ulvkälla. I vårt hem i Varberg finns ett av hans brev inramat i en tavla.

– Granne med Harald och Lisbeth bodde min bästis Monica med pappa Gunnar och Thyra och fem år yngre lillebror Roger. ”Farbror Gunnar” Eriksson (1908-1945) arbetade på Östbergs Järnhandel och på lördagarna utkastare på Ölstugan i centrala Sveg. Han var stor och stark, fruktad av bråkmakarna. Inte för inte eftersom han var Norrlandsmästare i tungvikt.

– Dog olyckligt i ung ålder i hjärtattack i skogen ovan Ulvkälla. Thyra var verksam inom serveringsbranschen, drev en tid Hotell Axelsson. Många är minnena från Monicas hem. Jag har valt ut två.

– Thyra och Gunnar hade en gris, nödvändigt då det var krigsår och ont om mat i samhället. Grisen var Monicas och min kompis. Vi tvättade och borstade den och gick ut med den i koppel. En härlig och klok lekkamrat. Men så kom en dag då den skulle slaktas. Slaktar Johansson kom. Monica satt på grisens rygg och höll om halsen. Jag var jätteledsen och sprang hem till mamma och pappa. Så hjärtskärande upplevelse.

– Ett annat minne är den gamla och rostiga bilen utan säten och utrustning som ”Farbror Gunnar” hade tagit hem. Där satt Monica och jag och sjöng ”Nidälven stilla och vacker du är” och den som sjöng högst vann tävlingen. Monica tog alltid hem segern.

– Efter familjen Eriksson kom Berta och Karl Persson med två pojkar Lars och Bernt. Lars var en gullig liten kille som Monica ibland lekte med. Tyvärr, en dag springer han ut på vägen. Monica ser det och skriker för allt vad hon kan ”det kommer en bil” men tyvärr Lars blir påkörd och dör. En fruktansvärd tragedi. Gav eko i Svegsbygden och övriga Härjedalen. Jag får så ont när jag tänker på det.

– Nu är jag framme vid Sjöströms, sista huset på vägen till Herrö och Lillhärdal. Jag minns familjen Sjöström men lärde inte känna dem. Men genom artikelförfattaren vet jag nu att här växte två duktiga fotbollsspelare upp. Nisse murare till yrket och Sven-Ivan, typograf vid Tidningen Härjedalens tryckeri, där den senare blev en av Härjedalens bästa fotbollsspelare på 60-talet. (Mer om Sven-Ivan i en pågående skrift ”Optimismens år – Svegsbygden på det glada 60-talet”)

Till minne av Roger Erixon (1943-2023)

Vännen och grannen Roger kunde sitt Ulvkälla och Sveg på sina fem fingrar. Han var uppslagslexikonet vi gick till när vi hade funderingar och frågor som sökte svar. Det var bara att gå över pappa och mammas gräsmatta till Roger och hans kära hustru Anette som kokade Svegsbygdens godaste kokkaffe med hembakat bröd. Många år av minnesvärda samtal därifrån.

De var för min bror Lars-Arne och mig en högtidsstund. Vi lyssnade med idel öra på hans berättelser, bland annat från hans spännande tid som sjöman, endast 15 år gammal, på lastfartyg som seglade runt i världshaven med flera stopp i hamnar långväga från Ulvkälla som till exempel Panamakanalen, Rio de Janeiro i Brasilien, New York i USA, Melbourne i Australien och Auckland i Nya Zeeland samt Suezkanalen med flera europeiska hamnar som till exempel stora hamnen i Rotterdam.

Ett minne fastnade särskilt, det var fotbollsmatcher mellan olika lastfartyg arrangerade av Svenska Kyrkan/Sjömanskyrkan i Melbourne. Det var jätteskoj berättade Roger.

Rogers kusin Mats Widén har vackert fångat Roger i en minnesruna i Tidningen Härjedalen från oktober 2023 när han skriver:

”Roger var en stor och varm personlighet. En skicklig jägare och fiskare med jaktmarker och fiskevatten vid fäbodvallen vid Målingen och vid Hundsjön. Roger också mycket händig med mekaniska prylar, reparationer och nytillverkning – en hygglig person, generös och mycket fäst vid sin familj.

Vår vän Roger har nu funnit ro i skogarna, bergen, sjöarna och dalarna som han älskade så mycket. Där han nu med ett vakande öga betraktar våra förehavanden och krumbukter – humorist som han var – med glimten i ögat ler smått ironiskt åt.”

Mer om Ulvkälla och Sveg på 60-talet

Mer om Ulvkälla och Sveg på 60-talet i en pågående skrift typ E-bok som med dagens digitala teknik kan fyllas med mängd bilder och text. Kanske också en traditionell bok men det beror på tillgång till finansiella resurser.

Om vi som är födda på 50-talet och växte upp på 60-talet i Svegsbygden där alla är välkomna att delta. Kontakt per e-post mats.haldosen@gmail.com eller 070-686 57 56.

I juni fyller vi på med ännu en artikel om det glada 60-talet. Varmt välkomna med bidrag, minnen som inte behöver hamna i glömskans arkiv.

Läs mer om Ulvkälla!

Tulpaner från Ulvkälla – till minne av bröderna Perssons handelsträdgård