Åttio år i skolans tjänst – en skolbyggnads historia

I det här andra avsnittet av fem i reportageserien om kända byggnader som stått pall i Sveg (och en vacker byggnad som inte blev kulturmärkt utan lämnades åt sitt öde och revs) handlar det om skolbyggnaden vid Vallarvägen 2.

Ett längre reportage, ett svep över tid av skolbyggnaden som i 80 år utgjort utbildningslokal för Svegs Högre Folkskola, Svegs Kommunala Mellanskola, Statliga Realskolan, Grundskolan och Gymnasiet. En byggnad som många har minnen av. Reportaget har tonvikten lagd på Statliga Realskolan (1944-1965) och löper ända fram till fotbollslinjen vid Härjedalens gymnasium under ledning av fotbollsinstruktör Rhonny Nilsson.

Avsnitt 1 publicerades den 28 september ”Amerikahuset, avenyer och streets” under ”Helgläsning”.

På måndag den tredje december är det 80 år sedan den officiella invigningen av Svegs Högre Folkskola ägde rum. Den förrättades av landshövding Torsten Löfgren och Olof Bromée i egenskap av Svegs köpings fullmäktigeordförande som överlämnade skolan till Skolöverstyrelsen. Själva högtidstalet hölls av chefen för Skolöverstyrelsens folkskoleavdelning, undervisningsrådet Kurt Falk, född och uppvuxen i Lillhärdal som med sakkunskap och inlevelse skildrade sin barn- och ungdoms skolförhållanden i Härjedalen. Högtidligheten avslutades med uppförandet av Överbergslärarinnan Olga Wikströms särskilt för denna dag författade invigningskantat, tonsatt av musikdirektör John Norrman från Eskilstuna, och framförd av Svegs körsällskap under ledning av kantor Bertil Risberg. Sist avsjöngs Per Nilsson Tannérs ”Härjedalssång” skriver Nils Bromée i ”Boken om Sveg och Härjedalen” från 1974.

Redan den 26 augusti hade det nya skolhuset tagits i bruk. Om den nyheten fick härjedalingarna först läsa fyra dagar senare i Jämtlands Tidning som gavs ut i Östersund. Tidningen Härjedalen fanns inte vid den här tiden. Den startade sin tidningsverksamhet 1944. Den att beskriva händelsen för Härjedalens räkning var Jämtlands Tidnings lokalredaktör i Sveg Birger Calleberg (1897-1989), till vardags bankkamrer i Sveg, som hade eget utrymme för spaltmeter, nyheter och notiser med Härjedalsvapnet som logga. Birger Calleberg skriver:

”När man kommer in i den rymliga entrén från norra ingången har man en stor och ljus lärosal på vardera sidan. Längre åt vänster äro lärarrummet, rektorsexpeditionen och arkivet belägna. Till höger ligger den stora aulan med präktiga fönster och ljus inredning. På övre våningen finnes två lärosalar belägna åt söder med utomordentligt vacker utsikt ut över Ljusnan.  Stora tätt sittande fönster släppa in ljus och luft. Fysiksalen ligger till höger men är inte riktigt färdig. Den kommer att bli synnerligen trevligt och modernt inredd. Med eleverna placerade på en amfiteater för att då bättre skola kunna se och iakttaga vad lärarna syssla med. I samma rum blir laboratoriet. Längst bort mot höger finns en extra lärosal. I samma våning finnes biblioteket och förrådsrum. I källarvåningen finns ett präktigt matrum för eleverna, förrådsrum, pannrum med två stora vedeldningspannor, transformatorrum samt toaletter vilka ha en särskild ingång från gården.”

Beslutet om uppförande av skolbyggnaden togs den tredje september 1937 i Sveg köpings byggnadskommitté (Sveg köping den1 januari 1937). Tidigt i början av oktober började byggmästare Karl Pettersson från Ytterhogdal med schaktningsarbeten som gjordes så gott som färdiga innan snö och kyla kom på allvar. Målningsarbetena utfördes av målarmästare Gottfrid Wiberg, Sveg, och snickeriarbetena av Ytterhogdals snickerifabrik samt elinstallationerna av Härjeåns Kraft AB. Tomten arrenderades på 50 år av prästbordet (kyrkans mark). Den ursprungliga ritningen till skolbyggnaden var uppförd av bröderna Lundéen i Molkom men omarbetades av byggnadskommittén med en ordförande i folkskollärare Bertil Risberg (1907-1988). Byggnadskommittén var också den instans som upprättade studieplan för Svegs Högre Folkskola som till slut godkändes av Skolöverstyrelsen.

Svegs Högre Folkskola leddes av rektor Gereon Danielsson (1900-1991). Skolan ersattes 1939 av Svegs Kommunala Mellanskola som verkade fram till 1944. En för Svegs köping frivillig kommunal skolform, en allmän och praktisk utbildning efter sexårig folkskola och fortsättningsskola, de som gått ett extra år, årskurs 7. Kommunala Mellanskolan omfattade fyra år av studier och ledde till kunskaper motsvarande realexamen där merparten av eleverna till en början bestod av ädel svegsadel. Högre utbildning var av ekonomiska skäl inte alla förunnat. Kommunala Mellanskolan var en skolform som hade funnits i Sverige sedan 1909 fram till 1952 och var avgiftsbelagd.

Statliga Realskolan, även den avgiftsbelagd, inrättades i Sveg 1944 och varade fram till och med våren 1965 då sista avgångsklassen (den sista i Sverige faktiskt) gick ut.

Bosse:

– Läxläsningen minns jag särskilt. Läxorna skulle man minsann kunna då vi hade att göra med en professionell och lärarkår. De flesta adjunkter och utbildade ämneslärare som ställde krav på kunskap. Kommer ihåg processen innan det blev skarpt läge för förhör. Bedrev intensivläsning, höll materian färsk, ville vara säker på min sak. Engelska var ett favoritämne, även historia fångade mitt intresse.

– Visst förekom det bus på vår tid, dock inga avancerade aktiviteter som idag. Det hände väl att vi smugglade in godis. En minnesregel var då glasklar, tugga klart tuggummit innan du steg in i lärosalen och allra bäst, ha svalt godiset. På realskolan fanns en något liberalare hållning från lärarnas sida jämfört med rådande klimatet på Folkskolan (Norra skolan). Där var det lite mer av hårdhandskar i fråga om godis. Trots det kunde inte Folkskolans elever på kort- och lunchraster låta bli att springa över gatan (Älvgatan) och handla på Sofia Södergrens lilla kiosk. För mig var det minerad mark. Bodde alldeles för nära kiosken, så risken för upptäckt var överhängande. Området hette Tallbacken, den ursprungliga Tallbacken med sina hus, idag lekplats och kullbacke vid östra kortsidan Norra Skolan.

– Det fanns en aktivitet på realskolans schema som stod högt på dagordningen. Friluftsdagarna med skidåkning till Sportstugan på Tällberget. Där fanns både ett Lill-Stup och Stor-Stup, det senare en riktigt brant backe för de våghalsiga. Till Sportstugan skidade vi – att notera – över Ljusnans is nedan järnvägsbron upp mot Ulvkälla och vidare längs Sportstugeleden. En tuff stigning uppför Tällberget men hemåt nedför backarna, då gick det verkligen undan i svängarna!

Efter fyra år av kuskande på bussen tur och retur Lillhärdal-Sveg var Sonia Nylund från Lillhärdal äntligen klar efter fyra år av studier och tar realexamen våren 1953.

– Ja, detta evinnerliga bussresande glömmer jag inte, var eviga dag som dagens högstadie- och gymnasieelever från Lillhärdal fortsatt beundransvärt kämpar på med. Nu är det ju en acceptabel väg, för på vår tid var det rena berg- och dalbanan. Bussresan tog minst 45 minuter, då den var tvungen att stanna vid ett antal mjölkpallar. Det gjorde att vi kom för sent till morgonbönen och fick vänta tills lektionerna började. Ibland drog lektionerna över tid på eftermiddagarna, så hemresan som skulle ha varit kl 16 blev plötsligt kl 18. I väntan på den satte vi oss i väntsalen på SJ-stationen. En sak är då säker, stryktåliga blev vi och givetvis hungriga när vi kom hem vid 19-tiden. Till skolan hade vi alltid med oss lunchpaket hemifrån som kunde bestå av choklad i termos och smörgåspaket som vi spisade upp i skolans källare som vintertid också nyttjades för undervisning i folkdans. Det här var före skolbespisningarnas tid med kostnadsfria luncher. De som bodde i Sveg kunde ju gå hem och det gällde även de som var inackorderade som fick lunch via värdfamiljerna samt på morgonen en rejäl grötfrukost.

En lärosal saknades realskolan, nämligen gymnastiksal. Gymnastiken bedrevs istället sporadiskt i Folkets Hus där det också vintertid spelades volleyboll. För få gymnastiktimmar gjorde att vi ibland demonstrerade utanför lärarrummet med att ropa ”Vi vill ha friluftsdag, vi vill ha friluftsdag” tills rektor Gereon Danielsson uppenbarade sig och gav sin välsignelse och jubel utbröt. Men ibland hettade det till. Rektorn var inte alls på det humöret och kunde i ilskan säga åt oss ”gå hem, och gå ut och gå” vilket vi gladeligen gjorde då bara halva skoldagen gått.

Gunnel Långström, 82 år:

– Åren går och man frågar sig? Vad minns man egentligen från Samrealskolan? Ett par händelser gjorde starkt intryck på mig, för det första vår rektor Gereon Danielsson som undervisade i engelska, tyska och franska. Det visade sig vara en man med kort stubin, och när det blixtrade till, då blixtrade det till ordentligt. Lite väl hårdhänt ibland kan jag tycka.

Det var en sämre sida av rektor Danielsson. En positiv sida var hans passion för filmer. Gick ständigt på biograferna i Sveg där han var lugnet själv, roat nedsjunken i biografstolen med sin kala hjässa som tydligt visade var han hade placerat sig. Gereon var också elitgymnast, ledare för gymnastiktruppen i Sveg vilket visade sig när han skulle gå i trapporna uppför som han med lätthet och spänst tog med få steg.

– Ett annat minne är ”lussandet” för vår klassföreståndare Ingrid Gavelius som blev glad och överraskad i den arla morgon som det brukar vara vid Luciafirandet.

Det var Karin Hellström och Gun-Britt Myhr från Bruksvallarna, Maud Jönsson och jag från Ljungdalen – alltså “ovaskogsingân”- samt Christina Mohr från Hundsjön som lussade.

Vi tyckte om Ingrid Gavelius. Hon var en mycket bra lärare som vi skarpt gillade. Hon brann för sina ämnen och brydde sig verkligen om sina elever vilket kanske var särskilt viktigt för oss som måste bo långt hemifrån för första gången i livet.

– Christina beundrade jag. Hon var självständig och mycket verbal och hon kunde koka en höna hemma i Hundsjön medan jag inte hade en tanke på matlagning. Hon kunde också diskutera Polens delningar med magister Aronsson på historielektionen och så skrev hon under sommarlovet långa roliga brev till mig i Ljungdalen där hon berättade om det spännande livet runt Hundsjön.

Christina hade tidigt lärt sig livets hårda skola från flykten undan nazisterna. Hemma, det var hos pappa Max Mohr i fäbodvallen Kristinehamnsvallen vid Hundsjön (2 mil söder om Sveg). En fäbodvall som Max hade odlat upp till en riktig örtagård med får, kalkoner och höns. Familjen hade kommit till Sverige 1940 som landsflyktingar under andra världskriget.

På vintrarna under skolgång var Christina inackorderad hos familjen Gustaf och Karin Karlgren. Gunnel var för sin del första året inackorderad hos familjen Edit och Erik Haga, skogvaktare vid Bergvik, tillsammans med Maud Jönsson och två killar från Hede. Resten av skoltiden bodde Gunnel och Maud hos Gunnels moster Anna Greta Wåger och hennes familj på bryggerigården.

Bengt Nyström, 79 år och gift med Sonia, gick på Samrealskolan 1952-56. En öppenhjärtig och humoristisk lagd Bengt som verkligen bjussar på sig själv. Här avgångsbetyget från 1956 som ger en bild av vilka ämnen som eleverna hade på schemat den här tiden.

Men den bäste av elever kan också komma i klammeri med skolväsendet. Varning utfärdad för skolk. Ett papper inte alldeles lätt för Bengt att ta med sig hem för påskrift. För många varningar resulterade i att man fick sluta skolan, kallades för relegering. Mamma Otilia (Tillan) Nyström anslog en något ljusare ton än pappa Ingemar. Bengt tog till sig varningen, inrättade sig i ledet och skolket upprepades inte. Fyra år senare efter militärtjänstgöring i Östersund 1960 erbjöds Bengt och kompisarna Jan-Olof Balkerud och Lars Risberg jobb som lärare vid Samrealskolan, rekryterade av rektor Nils Eklund. Varningen var nu glömd och Bengt förlåten.

Efter Samrealskolan blev det gymnasiestudier som ledde till Uppsala universitet. Utbildade sig till gymnasielärare i matematik och kemi medan broder Bertil redan hade börjat studier till gymnasielärare i matematik och fysik. De båda kom senare att undervisa i många år vid Ljusdals gymnasium.

Apropå ”skolket” menar den ett år äldre Bertil att Bengt fick då i vart fall inte stryk när han kom hem. Det var tryggt där de bodde i samma hus som farmor Irma och farfar Kalle Nyström i hörnan av Svegsgatan och Solnagränd. Pappa Ingemar och mamma Tillan såg till att de hade en så bra studiemiljö som möjligt.

– Alltid när man kom hem från skolan fanns mamma hemma med nybakat bröd till fikat. Ända fram till åren vid Uppsala universitet fick man med sig en låda med smått och gott i matväg när man åkte tillbaka till studierna. Jag vill påstå att vi fick alla förutsättningar till studier vilket jag är mycket tacksam för.

– Pappa sade vid ett tillfälle, innan vi sökte in till realskolan, ”Pojkar, om ni vill studera skall jag kosta på er, i annat fall finns det ju jobb i skogen”. Pappa tänkte på framtiden. Det var viktigt för honom och förstår det mycket väl när man vet att pappa redan som 14-åring (1926) fick vara med sin pappa Kalle och sköta kolmila i Brätten i Lillhärdal, de vedermödor som där krävdes för att överleva. Faster Inga, som farfar hade kostat på för att studera till småskollärare, uppmuntrade även oss till fortsatta studier. Morbror Olle, som hade varit med om en svår olycka i sitt jobb på järnvägen, skolade om sig till ingenjör vilket pappa ofta framförde som en bedrift. Olle blev den som lärde mig lösa ekvationer.

– Kåkstanungarna var ju kända som lite busiga och farliga (ofarliga egentligen) med en stark sammanhållning mellan föräldrar och barn. Mina bästa kompisar var Göte Ygberg och Bengt Jonsson. Vi spelade fotboll på öppen yta nära Nyströms och Hammarströms där de äldre grabbarna Björn Bermsjö, Bernt ”Ryda” Rydström och Bertil ”Ossian” Jonsson ibland hakade på. Vi hade också en plan bakom kyrkstallarna (rivna för länge sedan). I ett äldre timmerhus (också rivet) nära planen bodde Nils ”Nila” Jönsson, en stor fotbollstalang som aldrig kom att nyttjas fullt ut. Han brukade komma och ge oss tips på dribblingar. Vintertid spelade vi bandy på alla vatten där isen hade lagt sig och var blank. Sandtjärn, Motjärn och ”lokarna” som frös tidigt. Ofta spelade vi på gatan utan skridskor med snöklumpar som mål. Under realskoltiden spolade vi fotbollsplanen i ”Ångermanland” under ledning av Torsten Hamrén. Efter avslutad spolning var det sedvanlig fika på ”Kornan”.

Bertil och Bengt är överens om att lärarkåren på Samrealskolan hade en del speciella personligheter som Gavelina (Ingrid Gavelius), Jossan (Hildegard Joelsson) och Hagberg. Matteläraren Torsten Hagberg räknades som en hårding som många fruktade. De förstod senare när de började gymnasiet att de hade haft förmånen att få lära sig grundkunskaper av en duktig lärarkår. Speciellt kunskaperna i tyska som adjunkt Lily Pihl hade utrustat ”svegskolonin” med inför studierna på gymnasiet. Bertil minns att skrivningarna i tyska i 1:a ring på gymnasiet var så enkla att de tävlade inbördes vem som kunde lämna in skrivningen först.

– Vid en skrivning protesterade vi mot rättningen. Vi ansåg att ett poängavdrag var felaktigt. I provet fanns en mening om att sätta ”in” pengar på en bank. Naturligtvis skrev vi ”in die Bank” men det rätta skulle ha varit ”in der Bank”. Man måste ju befinna sig på banken för att kunna sätta in pengarna ansåg läraren. För oss handlade det om ”riktning” och då använder man die. Det hade vi lärt oss i realskolan. Läraren fick ge sig, poängavdraget ströks.

Barbro:

– När jag plockar fram fotografierna på klasskompisarna känner jag glädje men det infinner sig också en känsla av vemod, saknad efter de som inte är med oss längre. Allt det roliga vi gjorde tillsammans, vänskapsbanden vi knöt, utflykterna, återkommande fikat på Kornan och festerna. Någon har sagt ”sörj inte de dagar som flytt, utan gläds åt de dagar som komma skall” om det nu är till någon tröst, så är det i vart fall tänkvärt, tar oss vidare i livet. När jag tänker tillbaka på de här åren kommer även ett och annat skratt, särskilt ett oförglömligt påhitt vid muntlig examination i engelska språket.

En klassiker i Samrealskolans historia Muntlig tentamen i engelska. För många innebar det pirr i magen. Innan själva examinationen hade huvudläraren i engelska lugnat eleverna med att ”kom ihåg att prata, tala fritt inför examinatorerna, de förstår inte så mycket de heller”. Något Barbros klasskamrat, kvicktänkte Urban Carling anammade och vid examinationen tilltalade en av examinatorerna: What are you for one? I don’t feel again you! En form av svengelska som fritt översatt blir ”Vad är Du för en? Jag känner inte igen dig!” Skojigt värre tyckte Barbro och de andra som satt där på nålar inför examensförhöret. Och huvudläraren i engelska, Ingemar Törnqvist, han bildligt talat dök under bordet av skratt. Vad examinatorn tyckte om eleven Carlings påfund är svårt att säga, avspeglades säkert i dennes mungipor. Till minne av Urban Carling (1944-1999)

 

Nils Eklund hade många bollar i luften. Åren 1962-65 måste ha varit särskilt ansträngda då han var rektor för realskola, grundskola och korrespondensgymnasiet samtidigt. Kom till Sveg 1953 efter att ha varit präst i Hamra i Ljusdals kommun. Efter studentexamen i Kristianstad, någon mil från Nils hemby Balsby i Skåne län, läste han vidare i Lund och Uppsala som slutade med en filosofie kandidat och teologie kandidat examen. En vetgirig skåning som under ett år tilldelades stipendium för studier i Berlin, men det enda Nils hörde var propaganda för nazismen som han tyckte var av ondo. Det blev inga studier i Berlin, utan han åkte hem igen. Nils var verkligen en arbetsmyra, berättar dottern Agneta Svedberg som är på besök i Sveg:

– Pappa arbetade in i det sista. Han var inte en enda dag sjuk i sitt aktiva liv. Pappa älskade sitt arbete, rektor som präst men hade alltid tid för familjen vid middag, kvällar och helger. Vi talade mycket med varandra, det handlade om hur dagen varit och om aktuella händelser i Sveg och situationen ute i världen. Pappa var van hemifrån med många sociala sammankomster och aktiviteter. Farfar och farmor var mycket bestämda när det gällde familjesammanhållningen. Alla skulle dessutom vara arbetsamma, göra väl ifrån sig.

– Musiken var för oss viktig. Pappa och mamma spelade piano medan min bror Per spelade blockflöjt och jag fiol. Vid större helger blev det bridgespel vilket både pappa och mamma tyckte om. På söndagarna gick pappa ofta till gudstjänst. Han tyckte om den sinnesro som fanns där, även om jag ibland följde med. Pappa tyckte om att lösa korsord, något som jag fick ”hjälpa” honom med. Vi hade Stockholms-Tidningen tills den lades ner och varje helg löste pappa och jag korsordet. Han med pipa eller cigarr i munnen och jag sittande på armstödet för att kolla. Många kvällar före sänggående lade pappa patiens, lilla harpan, som inte alltid gick ut. Ibland retade vi honom för hans skorrande skånska ’r’, inte det där grötiga R:et, utan r:et som ibland försvann, speciellt när han sa ordet ärtsoppa, som då blev ’ättsoppa’. Det tyckte vi var roligt! Mina systrar Christina och Karin och jag har många fina minnen av vår älskade pappa och vår bror Per som inte längre finns med oss (1948-2012).

– Om det var till besvär att vara dotter till rektorn? Nej, jag upplevde aldrig några besvär av det, jag har alltid varit mig själv, särskilt i dansen. Älskade att dansa, något vi redan i femman och sexan i folkskolan hade börjat med och sedan fortsatte på realskolan. Vi var hemma hos varandra och hade fester, pojkar och flickor. Margareta Carlström, Gunilla Wikner, Gunilla Eriksson, Maud Olofsson, Inger Eriksson, Karin Andersson, Britt-Mari Magnusson, Ingrid Persson och jag. Till en början var pojkarna blyga men det gick över. Det gällde Ragnar Nilsson, Melving Söderqvist, Hans Jonasson, Åke Hallstensson, Jörgen Bang, Sölve Nordin och Lasse Eriksson. På gymnastiken gjorde vi volter under ledning av gymnastikdirektör Nils Fabricius. Lärde oss landa på ”riktiga” studsmattor, mjuka och rektangulära skulle de vara, studsmattor som Fabricius själv tillverkat. Jag tyckte också mycket om att åka skridskor på isbanan nedanför Samrealskolan, den som Fabricius byggt upp några meter över marken, där vi även vintertid spelade bandy, volleyboll och basketboll.

Inget fel på berättarlusten här inte. Inger och Kerstin delar med sig av minnen från Samreal och Parisresan 1965, mitt i det glada 60-talet då förändringens vindar börjat blåsa upp.

Kerstin:

– När det gällde skrivningar fick man absolut inte komma för sent. Vi som kom från Kolsätt kunde ibland bli försenade när bussen inte anlände i tid till Sveg. Nu hade jag turen att ha en kompis som bodde i ”Stiftelsehusen” vid Svegsgatan. Där fick jag sova över, bara för att vara riktigt säker på att komma i tid till skrivningen. Det var jag noga med. Kom man inte exakt på angivet klockslag för skrivningen var det bara att invänta kommande lektioner. Hårda bandage. Bättre ordning förr i tiden.

Inger:

– Ja, det var tuffa ordningsregler på den här tiden. Rökförbud till exempel. Trots det hände det att vi smygrökte. En gång på en lunchrast drog Maggan, min kusin, och jag iväg hem till Äggarvägen där vi hade en moped som tog oss vidare på Äggarvägen och in i skogen där vi hade en cigarettgömma. Tog oss ett bloss och tillbaka till skolan. Tjuvrökte, heter det.

– Ett är då säkert från tiden på Samreal. Vi flickor var i 15-16 årsåldern och nyfikna på det motsatta könet. Då hände det att tankarna på lördagarna (lördag halv skoldag) flög iväg från läroböckerna och hjärtat började pulsera vid åsynen av grabbarna från Sveg, Älvros, Herrö och Ytterhogdal där de for fram på Vallarvägen med sina häftiga bilar. Det var verkligen fajt mellan oss tjejer att få bästa platserna närmast fönstren på andra våningen för att kunna skåda ned mot de förbipasserande kavaljererna.

Kerstin:

– Parisresan 1965 är ett förevigat minne som vi hade sparat peng till. Utlyst till alla intresserade i klassen, tidigare elever och pojk- och flickvänner. Det blev en tågresa sent att glömma Sveg-Mora-Malmö-Paris. Vilket ”halli-galli” det blev, vi sov ingenting. Paris, here we come! Våra lärare, Valborg Muscat och Gunnar Hägglund, hade fullt upp med att tona ner den höga stämningen. Äntligen framme i Paris besökte vi bland annat Eiffeltornet. Jag kom aldrig upp, höjdrädd som jag var. Nöjde mig med att tillsammans med en klasskamrat beskåda berömdheten nerifrån. Summa summarum: vi hade jätteskoj därnere i Paris, möte med annan kultur, franska språket och intressanta sevärdheter.

Inger:

– En lärdom fick jag på köpet från besöket i Paris, nämligen ha koll på ekonomin. Allt intressant de hade i mode- och klädesväg, spännande barer och restauranger. För när det bar hemåt mot Sveg uppenbarade sig en påtaglig kassabrist efter all handel och alla nöjen. Maggan och jag var helt panka. Förtvivlat läge. Ansträngt hade vi satt oss ner i passagerarvagnen och frågat ”vad nu göra?” när plötsligt en äldre farbror dyker upp och berättar att han suttit och tittat på oss och kommit underfund med att vi nog var utan pengar. Det hade han själv varit en gång i tiden. Han gav oss en slant för att få i oss mat och lite därtill. Med hjälp av honom kom vi tryggt hem till vårt älskade Sveg. Den gamle farbror’n glömmer vi aldrig.

Hej dundrans till fest, eller hur Gottfrid?

– Ja, det vill jag lova, realhippan var verkligen något av gasen i botten. Känslan av att äntligen äntrat hamn och åter få styra kosan hem till Ljusnedal. Det var en tuff tid att redan som 13-åring lämna Ljusnedal för det så mycket större Sveg, 14 mil bort. Året var 1961 och jag hade aldrig tidigare varit i Sveg. Det var tufft.

– Kändes till en början ensamt. Långt hemifrån och många främmande människor i stora Sveg som då var en köping. När ensamhetskänslan trängde på gick jag till Televerket, dess telegrafstation som låg på övervåningen till Posten i centrala Sveg. Där satt telegrafister som kopplade fram samtalet till pappa och mamma som betalade för samtalet.

– Jag kunde inte åka hem så ofta. För det första kostade det pengar och på den här tiden hade vi undervisning halva lördagarna. Det var kort om tid för hemresa under en helg. Det blev en hemresa ungefär en gång i månaden. Kort visit, åkte först rälsbuss till Hede och därifrån vidare upp till Ljusnedal dit jag kom hem på kvällen. Åter till Sveg senare på söndag. Mina föräldrar Karl och Gerda hade jordbruk och skog. Pappa köpte stämplingar och avverkade under vintrarna, deltog i flottningen av timmer på våren och hade en liten såg som också sysselsatte honom. Vi var 12 syskon, mamma födde 13 i samma kull. Jag var nummer 10 i syskonskaran och fick som mina syskon lära mig tidigt att hjälpa till hemma, fördela arbetet, återvinna och återbruka, växa i kläder och skor. Sällan att man fick något nytt. Jag hade en fantastisk uppväxt i Ljusnedal, inte minst under somrarna däruppe i fäbodvallen i Bruksvallarna upp mot Kariknallarna.

– Jag har naturligtvis reflekterat tillbaka på skoltiden i Sveg. Jag var förvånad att jag fick gå Samrealskolan då mina föräldrar hade det knapert. De måste ha gjort stora uppoffringar för min skull. Om det ibland fattades pengar så ryckte morbror Axel Långström in och betalade. Kunde också handla nya skidor till oss barn. Axel blev som en ”extra-pappa” för oss.

– Kom till Sveg och blev de två första åren inackorderad hos Uno och Enid Karlsson. Väldigt snälla människor som tog hand om mig. Jag med knaper ekonomi, kommen från en liten byskola till stora Samrealskolan. Längtade hem, sov dåligt om nätterna och frågade mig ”hur ska det här gå?”. Det var sannerligen en prövningens tid. Lyckades dock komma över den första tiden. De två sista åren bodde jag hos Gustaf och Jenny Lövblad där det var precis som hemma. Inga krusiduller. Gustav sade precis som det var. Öppenhjärtig med ett j-kla humör. Ha-ha, han kunde tända på alla åtta. Imponerad av Gustaf, rörmokare som han var på Anderssons värme. Kunde cykla hem på lunchen i minus 30 grader kallt med uppknäppt skjorta ända ner till naveln, uppkavlade ärmar och på huvudet en svart vegakeps. Trodde inte mina ögon och frågade ”fryser du inte?” nej svarade Gustaf ”man är väl karl”. Det glömmer jag aldrig. En annan minnesbild som värmer är kompisarna jag fick som betydde mycket, Anders Hagberg och Janne Forslin.

1962 var året då nioårig grundskola infördes i Sverige. Den så kallade grundskolereformen, beslutad av Riksdagen, som hade föregåtts av en livlig och stundtals het politisk debatt om realskolans avskaffande eller inte. Det blev nu grundskola som ett resultat av den intensiva reformperiod som präglade socialdemokraterna under 50- och 60-tal under ledning av Tage Erlander. I ett av flera viktiga avseenden skiljde sig grundskolan från realskolan. Den var (och är) inte avgiftsbelagd och föräldrarna behövde inte betala för skolböcker och skollunch. Med grundskolans ankomst till Sveg gick de olika skolformerna realskola och grundskola parallellt med varandra 1962-1965. Frågan är då hur det hela förlöpte?

Rolf Emanuelsson, som kom till Sveg 1963 som yrkesvalslärare, var med om övergången från realskola till grundskola:

– När jag kom hit till Sveg kom de första ”åttorna” igång i grundskolan. Året innan hade ”sjuorna” startat upp och 1964 tog ”niorna” plats vid skolbänken. De sistnämnda var många, fyra klasser bildades. Hösten 1965 ingick Lillhärdal i grundskolan och bildade en egen klass som tilldelades lärarna Glenn Hallgren och Leif Feldt. Det blev en tuff utmaning för Hallgren och Feldt som inte alls förstod ”görhärdalskan” som lillhärdalseleverna talade. Något eleverna gav sig f-sen på att fortsätta med. Så här höll det på i en månad tills eleverna gav upp och började kommunicera med alla lärare på begriplig svenska. Ett givande och tagande, diplomati på hög nivå. Något Glenn tog upp i samtal med mig innan han gick bort förra året, ett möte med Lillhärdals ungdom som hade gjort starkt och positivt intryck på Glenn.

– På frågan om hur det förlöpte, grundskola parallellt med realskola, så blir svaret att övergången från realskola till grundskola flöt på relativt bra. Man kan se det så här. Grundskolan var ju från början inte fullt ut etablerad, utan växte fram årskursvis medan realskolan trappades av. Realskolan tog ju inte in några nya elever, där fanns en spärr, och det blev med automatik att grundskolan fylldes på efterhand. Realskolans årskurs 3 (av 4) motsvarade grundskolans årskurs 9.

– I lärarkåren var det olika mening om realskolans avskaffande. Det betydde naturligtvis förändring till något nytt. Det fanns mycket motstånd till förändringen bland lärarna, men det fanns en lärare, den mest framstående läraren, Hildegard Joelsson som tog till sig förändringen på ett elegant vis. Hon blev innovatör för de övriga lärarna, besatte förmågan att snabbt ta till sig nya idéer och utvecklingsprocesser. Spana in och klura på de nya idéerna. Jag beundrade verkligen hennes kloka och kreativa initiativ bland lärarna.

Minnen, berättelser från grundskola och yrkesskola, var finns de? Artikelförfattaren hälsar alla intresserade välkomna att delta i pågående arbete med skrift om Sveg under 50- och 60-talet. Det här reportaget är ett av avsnitten i skriften. Det finns så mycket mer att berätta om på många olika områden, Sveg sett i skilda perspektiv. Kontakta mats.haldosen@gmail.com. Två godbitar till minnesfoton från grundskolan bjuder vi på. Avtackningen våren 1970 av adjunkt Hildegard Joelsson (1905-1994) som bland eleverna gick under smeknamnet ”Jossan”.

Korrespondensgymnasiet i Sveg hade sin premiär 1963 i samarbete med Hermods i Malmö. Dit reste eleverna för att genomgå muntlig och skriftlig examination. Initiativtagare var rektor Nils Eklund. Till en början undervisades eleverna i externa lokaler i köpingen. Senare flyttade eleverna in i Södra Skolans lokaler och avslutningsvis i gamla kommunalkontoret. Efter Nils Eklunds flytt från Sveg 1968 kom korrespondensgymnasiet att ledas av ämneslärare Lennart Robell.

1971 överförs Korrespondensgymnasiet och Yrkesskolan till gymnasieskola. Det med myndigheternas tillstånd och medverkan. För korrespondensgymnasiet kvarstod preparandkurser och examination i fortsatt samverkan med Hermods i Malmö. Till rektor för Gymnasieskolan utsågs Bertil Schylberg och administrativ ledare Lennart Robell.

1974 inrättades Glesbygdsgymnasiet efter att regeringen i konselj den 31 maj gett sitt tillstånd. Ett inte fullt ut konventionellt gymnasium utan till en början med begränsat antal utbildningslinjer och samundervisning av olika klasser. Idag ett gymnasium med det välklingande namnet Härjedalens gymnasium som erbjuder sex nationella program varav tre är yrkesförberedande och tre högskoleförberedande samt ett introduktionsprogram.

1997 startades Skidgymnasiet, skidor och skidskytte, med stort engagemang från dåvarande rektor Mattias More. Idag del av Härjedalens gymnasium med lärare (skidor) som Anna-Carin Zidek (ACO), född och uppvuxen i Sveg, Härjedalens ansikte utåt i världen med OS-guld i skidskytte, masstart 12,5 km i Turin i Italien 2006, Anna Mirårs och Jonas Adolfsson samt (skidskytte) Erik Albinder. Finns även en alpin profilutbildning med instruktörerna Josefin Karlgen och Linus Skiddi som lär ut tekniken hur man bäst hanterar berg- och dalskida i slalom- och utförsåkarbanorna. Sist, men inte minst, lokala fotbollslinjen under ledning av fotbollsinstruktör Rhonny Nilsson, f.d. elitfotbollsspelare och mångårig fotbollstränare i Norge.

Härligt gäng fotbollsungdomar som representerar klubbar som Ytterhogdals IK, Lillhärdals IF, Svegs IK herrar, Svegs IK damer, Hede IK, Hede IK /Vemdalens IF och Funäsdalens IF, alla med olika positioner i hemmalagen.

Madeleine Jonsson och William Woxlin, båda i årskurs 2 på ekonomlinjen med fotboll på schemat, säger så här:

Det är verkligen jätteroligt att delta i Rhonnys lektioner, tuffa träningspass men också mycket om det viktiga med kompisskap. Han är verkligen schysst, inkluderar ”alla” i sin fotbollsundervisning. Han ser oss, hur vi, var och en bäst utvecklas i fotbollstänket, bollsinnet, lagspelet och tekniken.

Kallas för bekräftelse som vi alla behöver, i mörker som ljus.